Thelma (2017)

Thelma är en ljuvlig liten norsk film om häxan Thelma som flyttar hemifrån för att studera på universitetet i Oslo. Ta en del Cirkeln, en del Låt den rätta komma in och till det en nypa Buffy så får du Thelma. Samt en hel del religion och annan galenskap. Mumma. Detta blev en mycket lyckad film av Joachim Trier.

Jag har inte sett något av Trier tidigare, men detta var bra. Den är i och för sig stöpt i den diskbänksrealism som så många i Norden verkar se som sitt livs nektar. Egentligen gillar jag det inte, men i Thelma låter Trier det fantastiska, lyriska och förunderliga ta överhanden och då kan till och med en gammal sur gubbe som jag klappa i händerna.



Det är en spännande och vacker film. Försök att hålla er ospoilade då det är bra om man inte vet något om handlingen. Filmen bygger inte på någon specifik twist utan den utvecklas organiskt men i riktningar som jag inte riktigt såg hela tiden. De till synes fragila Thelma (Eili Harboe) har fler krafter än vad hon kunde ana. Det finns som sagt vissa likheter med Cirkeln, och en hel del Buffy.

Thelmas strikt religiösa föräldrar är givetvis fruktansvärda. De ska brinna i helvetet de jävlarna. Fan, vad jag hatar sådan typer!

Men ok då. Filmen är kall, den är ack så kall. Varför är den inte lite varmare? Den hade väl inte tappat på det, snarare tvärtom? Jovisst, Låt den rätte komma in är också kall. Cirkeln är mer kall än varm men mindre kall än Thelma. Blåa filmer alla tre. Buffy är varm. Willow.

Jag ger Thelma tre starka tjejer av fem möjlig.

Betyg: 3+/5

Fler texter om filmen (i urval):
Fiffis Filmtajm

Filmen har svensk biopremiär den 17:e november. Före dess kan man se den på Stockholms Filmfestival den 15:e och 16:e november. Jag såg den på Malmö Filmdagar i höstas.

The Party (2017)

The Party är brittiska Sally Potters korta svartvita och superakademiska kammarspel om en middagsbjudning hemma hos en framstående politiker och hennes man. Långtgående och innerliga diskussioner om demokrati, könskamp, religion och moral. Tänk er en Woody-film fast vassare dialog, mer ilska i manus och att allt utspelas i en lägenhet i London. Janet (Kristin Scott Thomas) har blivit utsedd till en av ministrarna i oppositionens (Labour) skuggregering. För att fira av henne har hon och hennes äldre akademiske man Bill (Timothy Spall) bjudit in några vänner. Det bjuds på vin, filosofi och hemligheter.

Först på plats har vi bästa väninnan, den briljante men ack så cyniska April (Patricia Clarkson) och hennes man, självhjälp-guru-flummisen Gottfried (Bruno Ganz). Sen kommer det lesbiska paret Martha (Cherry Jones) och Jinny (Emily Mortimer). Till sist anländer Tom (Cillian Murphy) ensam utan sin fru då hon tvingats jobba över.

Samtidigt som värdinnan Janet förbereder middagen håller hon en sms-konversation med en för oss okänd älskare. Tom i sin tur verkar nervig som attans och det första han gör är att gå in på toaletten och dra i sig en linje kokain för att stärka sina nerver.

Ja, detta är en skön film som klippt och skuren för mitt sinne. Fylld av bra skådespelare, intressanta karaktärer och en dialog som är knivskarp. Det handlar om extremt välutbildade och sofistikerade människor som diskuterar "höga koncept" inom politik, jämlikhet och kultur. Mycket stimulerande. Filmen största problem är kanske att den är för kort med sina 77 minuter!

Vad tycker jag om slutet då? En twist som jag såg komma allt för sent. Jag var så upptagen med att lyssna på deras konversation att jag glömde spekulera i hur en film som denna skulle sluta. Så jag erkänner jag blev överraskad. Men egentligen var det mest en gimmick vilket varken höjde eller sänkte filmen i övrigt.

Överlag lysande skådespelarinsatser där Patricia Clarkson, Bruno Ganz och Cillian Murphy står ut.

Jag ger The party fyra hemlisar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Läs mer blogg om filmen hos:
Fiffis filmtajm

The Party har svensk biopremiär den femte januari men före dess visas den på Stockholms Filmfestival den 11:e, 12:e och 18:e november. Själv såg jag den på Malmö Filmdagar.

An Inconvenient Sequel: Truth to Power (2017)

Jag såg An inconvenient sequel: Truth to power, som heter En obekväm uppföljare i Sverige, före jag såg den första filmen (An inconvenient truth). Det var kanske en udda ordning men det funkade bra. Uppföljaren fokuserar mindre på teorierna bakom global uppvärmning och mer på Al Gores arbete i storpolitiken före och under Paris-avtalet förhandlades fram samt om arbetet på gräsrotsnivån.

Filmen är otroligt engagerande och lätt att ta till sig. Storpolitiken var intressant, inte minst det vi fick se från bakom kulisserna i Paris. Jag hade önskat att filmen hade fortsatt längre och behandlat hur det nya ledarskapet under Trump hanterat miljöfrågan, men det kom inte med i denna film. Konstigt nog känns det som att trailern antyder att detta skulle vara del av filmen...

Men den än mer intressantare delen av denna dokumentär är den om Al Gores långsiktiga och ihärdiga arbete med att skapa opinion och medvetande om frågan och problemen. Han åker runt och ger föredrag eller "classes" där åhörarna blir hans nya miljöambassadörer. Det är ett superintressant sätt han jobbar på. Både uppifrån på regeringsnivå och med företagsledare (Elon Musk och sådana), och med att skapa en armé av fotfolk som kan skapa förändring underifrån. Jag kom snart att tänka på att det var fotfolket som uppmärksammade Vietnam-kriget och fick stopp på det som ett exempel.

Båda filmerna är hyperintressanta och sannerligen viktiga i vår tid. Jag håller nog uppföljaren som strået vassare av de två.

Jag ger An inconvenient sequel: Truth to power fyra viktiga budskap av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Filmen har svensk biopremiär den 17:e november. Före dess visas den på Stockholms Filmfestival den 9:e, 10:e och 11:e november.

The Glass Castle (2017)

The Glass Castle är en ruskigt bra film. Men lika bra som den är, lika förbannad på filmen blir jag. Låt mig utveckla!

Filmen bygger på en självbiografisk roman av Jeanette Walls. Hon och hennes tre syskon växte upp med två helt spritt språngande galna föräldrar och jag blev så galet provocerad av pappan Rex spelad av veteranen Woody Harrelson.



Mamman Rose Mary är inte bättre, hon är kanske ännu värre när man tänker efter. Hon spelas av ännu en mästerlig skådespelare i Naomi Watts. Med sådana skådspelarmuskler kan man med säkerhet anse att karaktärernas skavighet beror på manus och önskan av filmfolket, inte en slarvig leverans.

Föräldrarna lever ett bohemiskt och helt oansvarigt liv vilket ställer till det för barnen. Det gör ont i hjärtat av att se hur illa de far. Precis som i Captain fantastic från förra året blev jag arg på pappan.



I Captain Fantastic framställs Viggo Mortensens karaktär som en "skön snubbe" som bara har lite annorlunda (kommunistiska) åsikter. Den filmen är mer vinklad mot komedi än vad The glass castle är. Jag gillade Captain Fantastic en hel del, men det blev det inte den favoritfilm som förväntat var. Anledningen var mest på grund av den irriterande fadersfiguren.

Här i The glass castle är tonen mer sorgsen även om det finns scener som jag antar ska ses som humoristiska. Detta är något av en överlevarfilm. Alla tre skådisar som gör Jeanette i olika åldrar är mycket trovärdiga. Som tonåring och vuxen spelas hon av Brie Larson. Filmens röda tråd är Jeanettes resa, hennes ilska mot föräldrarna och försoningen som kommer med tiden.



Personligen tycker jag att filmen inte riktigt hänger ihop i en mycket central aspekt. Om vi ska låta oss helt omslutas av Jeanettes resa måste vi i publiken känna en uns av sympati med Rex. Jag gjorde inte det utan satt och tuggade kindtänder under hela visning. Jag hatade Rex med hela min kropp.

Ändock hyllar jag denna film till skyarna. Det är en otroligt stark och berörande film som slår Captain Fantastic på fingrarna inom denna nya genre - "Excentriska fäder som fuckar upp sina barns liv, hur det får ske och vad som händer efteråt".



Trots ilskan mot Rex, eller kanske just på grund av densamma, kan jag starkt rekommendera denna film. Men se den på egen risk.

Jag ger The glass castle fyra brutna löften av fem möjliga.

Betyg: 4/5

The Glass Castle har svensk biopremiär imorgon fredag.

Home Again (2017)

Home again är en ganska dålig enkel romantisk komedi på ytan. Men är den något mer? Jag har ärligt talat ingen aning, men jag har en spaning på att filmen faktiskt kan vara något mer än vad den först verkar.

Jag gissar att den är en ironisk kommentar till genren den själv ingår i. Allt i denna film är skruvat upp till max. De söta och gulliga scenerna är outhärdligt söta och gulliga. Hela historien är så fånig att porrfilmer från 80-talet känns som genomarbetade i jämförelse. Ni vet, porren förr i tiden hade handling. De spelade upp små scener som var löst sammansatta med enda målet att det skulle bli sex. Det var pool-killen med svettiga överkropp och den uttråkade hemmafrun, eller detektiven som var "måste" att fråga ut ett vittne i hennes sovrum och så vidare.

Här är det en osannolik soppa där tre unga filmkillar som vill slå igenom i Hollywood som genom liknande logik "måste" bo hos ensamstående mamman Alice (Reese Witherspoon) och hennes två små döttrar. Hela handlingen är så "far out" att filmmakarna bara måste driva med det förväntade i denna så vältrampade genre. Det är min spaning.



Om man bara ser filmen som en romantisk komedi rakt upp och ner så är den inte bara korkad, den tillför absolut inget. Vad är dess existensberättigande? Förutom ett att Reese får in en check till? Absolut inget i filmen"skaver", filmen har ingen nerv. Alla är jättesnälla och helt underbara... Barnen, killarna som är inneboende, den åldrande modern... Inte ens ex-maken är något annat än förstående och supersnäll. Totalt menlöst så länge man tar filmen "face value".

Men lustigt nog roades jag kungligt i biomörkret till denna lilla film. Desto mer sötgulligtsnälla scenerna blev desto mer jublade jag inombords. Antingen såg jag en metanivå som filmen inte har och då är det skämskudde på mig, eller så är det subversivt och glimrande satiriskt.

Annars var kanske en av de roligaste incidenterna under visningen där nere på Malmö filmdagar när en recensent mot slutet av gullegullfesten då en extra uppskruvad snuttiputtiscen spelades upp fick nog och stönade högt rakt ut i biomörkret. Alla i salongen skrattade med och det var en allmänt munter stämning under filmens sista kvart. Ännu ett "bevis" för att filmen lyckades... med något i alla fall. Damn, jag kanske är ute och cyklar.. Eller inte.

Jag ger Home again tre snällisar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Läs fler ingående analyser från Carl, Johan och Fiffi.

The Nile Hilton Incident (2017)

The Nile Hilton incident handlar om polisen Noredin Mostafa (Fares Fares) som utreder ett mord på en känd sångerska dagarna före president Mubarak fall från makten 2011. Arabisk revolution och vår i ett.

I ett långsamt tempo berättas historien om utredningen, från "bara" ett mord på en prostituerad till en soppa med högt uppsatta personer i näringsliv och inom säkerhetspolisen. Hela filmen genomsyras av hur korrumperad poliskåren är. Polismannen  Frank Serpico skulle inte ha velat arbeta i den egyptiska polisen är helt klart i alla fall.



Noredin är modig och envis, han går vidare med fallet trots att chefer över honom har lagt ner utredningen. Under andra halvan av filmen verkar det som att han avslutar sin utredning, men så är den igång igen. Filmen påminner lite om den italienska Suburra från 2015. Jag tänker på stil, foto och innehåll. Det är snyggt fotat, båda filmerna ger mig en säregen känsla och båda är bittra europeiska filmer där den korrumperade världen känns helt omöjlig att rå på. Suburra är dock snäppet vassare i det mesta, inte minst i antalet riktigt nerviga och snygga våldsscener. Här i The Nile Hilton incident händer det inte så värst mycket om man ska vara helt ärlig.

En av de mest tydliga signalerna från denna film är hur samhället är totalt korrumperat. Den andra tydliga signalen är den vedervärdiga synen på kvinnor och en kvinnas liv. Den mördade var en lyxprostituerad och värdet av hennes liv har inget med att göra  att hon var en ung kvinna med hela sitt liv framför sig, hennes drömmar och förhoppningar. Hon var en vacker och populär popsångerska. I denna moderna slavhandel är det enda som har betydelse hur mycket pengar hon kan generera för sina ägare.



När en av brukarna blev lite trött på henne var det bara för honom att slå ihjäl henne. Ägarna ryckte slött på axlarna och tyckte att det var trist att hon mördades för att hon var värd mer (potentiell inkomst) levande än död. Ett synsätt som jag har så fasligt svårt att acceptera. Jag hade gärna sett att filmen på ett tydligare sätt hade gjort upp med korruptionen och kvinnosynen. Nu är det lite som att filmen ganska känslokallt identifierar problemen och lämnar resten åt åskådaren. Man får anta att svenske Tarik Saleh är emot dessa missförhållanden...

Jag ger The Nile Hilton incident två europeiska slut av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Läs gärna mina vänners texter om filmen i fråga. Fann de den mysig eller hård?
Jojjenito
Har du inte sett den ?

Filmen har svensk biopremiär idag.

Villebråd (2017)

I synopsis till villebråd jämförs filmen med Twin Peaks. Men om du går in till denna film med förväntningar om något som Twin Peaks är risken stor att du blir grymt besviken. Jag gissar att det var flygningarna över skog och en ruvlig och melankolisk atmosfärisk musik som fick dem att dra till med liknelsen. En chrime-historia och kufiska karaktärer gör att det på pappret ser nästan identiskt ut som den ikoniska tv-serien. Men jag som sett filmen kan gå i god för att de inte är jämförbara då det gäller den filmiska upplevelsen. Villebråd är svagare helt enkelt.

Villebråd handlar om den pensionerade lärarinnan Janina som bor ute i den polska skogen. Runt omkring henne pågår jakt på vilda djur till förbannelse, och när så hennes två hundar en dag plötsligt försvinner försöker Janina få reda på vad som hänt dem. Hon kämpar också för att få gehör från polisen om den olagliga jakt som hon ser allt mer av. Samtidigt ruvar något ute i skogen och mystiska dödsfall börjar ske.



Mordmysterium och thriller i ett. Ganska spännande synopsis om jag får säga det själv. Och filmen är helt ok som en chrime-thriller. Problemet med filmen är att jag aldrig blir indragen eller engagerad i historien. Filmen är tråkig helt enkelt, och dessutom är jag inte så förtjust i fotot i filmen. Det är mest mörkt och trångt.

En stor skillnad mellan Twin Peaks och denna film är hur intressanta karaktärerna är. I Twin Peaks är alla; huvudpersonerna, birollerna och skurkarna, alla mycket spännande. Även om jag inte alltid förstår dem så är de lockande och intressanta. Så är det inte i Villebråd och det kanske är däri den stora skillnaden ligger. Villebråd har inte karaktärer som i andra europeiska mer lyckade filmer som Toni Erdmann eller Om själ och kropp heller.

En annan stor skilland är tonaliteten i filmen. Lynch filmer och serier är mystiska och de har ofta en guldglimrande sagolik känsla över sig. Villebråd är smutsigt grå och lutar mer mot en europeisk tradition av socialrealism. Jag är trött på den stilen och därmed är nog inte denna film för mig helt enkelt. En mer naken och accepterande själ kan kanske få ut mer av denna. Jag ger Villebråd två mördare av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Kolla gärna in de poetiska skrifterna om denna film från mina vänner:
Har du inte sett den - Carl
Jojjenito (kommer på fredag)

Filmen har svensk biopremiär imorgon fredag.

Om Själ Och Kropp (2017)

Texten nedan innehåller spoilers för denna mycket sevärda och smått unika film.

Det jag minns mest från Om själ och kropp är att det är ett otroligt bra romantiskt drama som är strukturerad på ett ovanligt sätt. Filmen är i princip bättre och bättre desto längre den gått. Det är tillräckligt tydligt för att det antagligen ska ligga en tanke bakom detta.

Filmen inleds mycket konstigt, som om den vore ett inlägg i debatten om industrialiserad köttproduktion kontra vegetarism. I grådaskiga och mycket socialrealistiska färger får vi följa någon slags chef på ett stort ungerskt slakthus. Ett sådant där nötkreaturen kommer in som på ett löpande band och slaktas, styckas, paketeras och skickas iväg. Det visas inte på ett utstuderat elakt sätt men det är kliniskt och känslokallt och jag som åskådare förstår inte var det ska leda. Vilket faktiskt fortfarande är oklart.

Jag tror att inledningen är något av en avledningsmanöver för vi får som i en bisats veta att en ny kvalitetsingenjör har ersatt den gamla. Den nya är en ung kvinna med ett alldagligt utseende, så intetsägande att jag närmast skulle kalla henne ful eller i alla fall väldigt anonym. Mer om hennes utseende snart...



Att dessa två, den äldre tjänstemannen med ena armen ur funktion och den alldagliga anonyma kvalitetspersonen skulle komma att utgöra filmens kärlekspar blev en stor överraskning. De introducerar den kvinnliga huvudkaraktären på ett sätt som helt skiljer sig från hur Hollywood gör. I "vanliga" filmer används kameravinklar, filmmusik, skådespelarval och dialog så att vi tittare direkt kan identifiera vilka karaktärer vi ska fokusera på och ha vår uppmärksamhet riktad mot. Inte i denna ungerska film inte.

Filmens handling är lika romantisk som fantastisk. Endre (Géza Morcsányi) och Mária (Alexandra Borbély) möts på jobbet och upptäcker att de om natten möts i en gemensam dröm där de är varsin hjort som möts i skogen. Det är magisk realism i allra högsta grad men ändå känns relationen väl förankrad i en verklig värld.



Under filmens gång blir det mindre och mindre fokus på de kliniskt kalla slakteriscenerna och mer och mer fokus på den godhjärtade Endre och hans ensamma liv samt på Mária och hennes problem med närhet och fysiska relationer. Hon går till sin barnpsykolog och talar ut och det blir mer eller mindre tydligt att hon har någon form av autism.

Det fascinerande är att hon blir vackrare och vackrare för varje scen man lär känna henne. Precis som det brukar bli i verkligheten när en förälskelse blossar upp! Det fanns bilder på  Alexandra Borbélys ansikte i slutet av filmen där hon var så vacker att det nästan gjorde fysiskt ont i mig. Vilken fantastisk transformation som sker obemärkt framför ögonen på oss i publiken! Det underbara är att förändringen antagligen sker i huvudet på mig som åskådare, för jag ser ingen direkt förändring i hennes utseende. Inte undra på att filmen vinner priser och belönas med höga betyg.

Ja, detta var sannerligen en positiv överraskning. Nästan fulländad, nästan full pott. Filmen vann i och för sig guldbjörnen i Berlin så det borde kanske inte varit så överraskande... När filmens eftertexter började rulla ville jag bara gråta en skvätt och sen leva vidare.

Jag ger Om själ och kropp fyra drömmar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

PS, varför lät det hela tiden som att alla pratade finska i filmen...? ;-)

Hoppa nu över och kolla in om mitt resesällskap också gillade filmen. Jag skulle gissa att de gjorde det...
Jojjenito
Har du inte sett den - Carl

Filmen har svensk biopremiär idag.

Neruda (2016)

Mozart in the Jungle, originalserien från Amazon Studios, är en otroligt skön dramakomedi som utspelas i New York och fokuserar på människorna i och runt en symfoniorkester. Gael Garcia Bernal är fantastisk i rollen som den excentriske dirigenten Rodrigo De Souza. Han bara är Rodrigo, det känns som att han var född att spela den rollen. Han vann en Emmy 2016 för sin tolkning.

När jag såg hans namn i rollistan för Neruda var valet enkelt att välja filmen bland många kandidater nere på Malmö filmdagar 2017. Bernal spelar polismannen Óscar Peluchonneau som får i uppdrag att fång poeten, kommunisten, dissidenten, Pablo Neruda.



Filmen är inte en biopic där man får följa Neruda från liten till gammal. Istället fokuserar man på en kort fas efter Chile har valt en högerpolitiker till president och tiden då kommunisterna började trakasseras och jagas. Vi får se Nerudas flykt genom hans egna ögon. Neruda älskar Neruda och hans pompösa självbild visas tydligt här. Det känns som att filmmakarna har en kluven inställning till Neruda. Samtidigt som filmen är något form av hyllning till honom som poet, politiker och framför allt legend hos folket så visar den också en massa negativa sidor av honom. Hans egoism, hans storhetsvansinne, hans otrohet. Han beter sig allmänt svinigt mot folk i sin närhet.

Neruda vill inte fly ut ur landet för då skulle folk inte se honom som en hjälte längre. Han blir upprörd när polisen inte hittar honom, för då blir det för lite fokus på honom själv - Neruda. Han vill inte hamna i fängelse, men han vill ännu mindre förlora sin upphöjda elitstatus som dissident. Rödvinskommunist.



Tyvärr får vi inte följa polisen Óscar så mycket, men hans resa är lik den Martins Sheens Captain Ben Willard gör i Apocalypse Now. Óscar blir mer och mer fascinerad av Neruda och den mytomspunna legend som bildats runt honom. Óscar blir helt enkelt mer och mer imponerad av mannen han jagar och mot slutet står det klart att han lojaliteter hamnat på sniskan. Ok, Bernal gör polissnubbe så bra man kana tänka sig men rollen är ensidig och platt och har bara en funktion. Han är ingen Rodrigo här inte.

Tyvärr är filmen frustrerande seg och ryckig. Filmmakarna har valt att klippa filmen på ett konstnärligt, läs pretentiöst, sätt. Enkla scener plockas isär och klipps ihop förvanskade. Som ett klipptekniskt grepp funkade detta kanske bättre i regissörens huvud än i slutresultatet. Vid sida av tveksamma konstnärliga ambitioner saknar filmen någon karaktär som är intressant nog att hänga upp upplevelsen på. Neruda är osmaklig och äcklig och tyvärr intresserar sig filmen inte för någon annan. Filmen bryr sig inte speciellt mycket om Óscar som endast har funktionen av en spegel som används för att förstärka bilden av objektet i fokus - Neruda.



Ibland får man bedöma en film inte för dess tekniska kvaliteter utan för hur effektiv den är att skapa intresse eller engagemang hos mig som åskådare. Denna film fallerar totalt att uppfylla det målet.

Jag ger Neruda ett stort sömnpiller av fem möjliga.

Betyg: 1/5

Några andra recensioner från Malmögänget:
Har du inte sett den - Johan
Jojjenito

Filmen har svensk biopremiär imorgon fredag.

Tillbaka Till Montauk (2017)

Filmen är ett relationsdrama signerat den tyske regissören Volker Schlöndorff. Stellan Skarsgård spelar en bohemisk författare från Sverige men bosatt i Berlin med det lockande namnet Max Zorn. Namnet kan vara taget av konstnären Anders eller varför inte Bondskurken med liknande namn?



Nina Hoss spelar Rebecca en framgångsrik advokat på Manhattan. Av en slump träffas de igen för första gången på många, många år. De var älskande under studietiden. Av skäl som inte ens Max kan beskriva gled de isär. Han var kanske ovillig eller oförmögen att hänge sig, ständigt på jakt efter nya famnar och trippar. Hon var kanske redo att slå rot, förvirrad av mixade signal? Max vill inte vara ett träd som slagit rot, han vill alltid flytta på sig. Men till vilket pris? Kan den kvinna han var menad för, och vice versa, gått förlorad redan på ett tidigt stadium i livet? Max är nu gift med fjärde hustrun, den yngre och totalt oskyldiga Clara. När han fått upp vittringen på Rebecca är Clara snabbt glömd.

Jag kände tidigt samhöre med filmen. Som om den beskrev saker som jag själv upplevt. Ibland kunde jag nästan förutse dialog eller beslut som karaktärerna gör. Ibland blev jag överraskad eller förfärad av deras val. Rebecca och Max åker på en kortare resa ut till spetsen av Long Island, till Montauk. Jag älskar miljöerna och jag slits sönder av Max och Rebeccas oförmåga att kommunicera. Ingen av dem lyckas kanske ta sig in innanför de hårda skal de skapat runt sig. Det är fascinerande att se en film full av scener som känns som mina egna minnen.



Skådespeleriet är lysande och manus är oerhörd naturligt och lätt att tro på. Detta är en ypperlig film som passar bäst för den tänkande filmtittaren. Väntar er inga bomber och granater, absolut inga robotar eller drakar. Bara två människor som hade en chans då, och kanske nu.

Jag ger return to Montauk fyra bleka tavlor av fem.

Betyg: 4/5

Malmö filmdagar 2017

 

Förra veckan deltog jag och några filmbloggarkompisar på Malmö filmdagar 2017. Eventet är det årliga branschdagarna där filmbolag, distributörer, massmedia och andra som arbetar i filmbranschen träffas för nätverking, möten och en massa film. Bolagen tar med sig filmer som kommer ha premiär under kommande höst och vinter.

Jag kommer som vanligt att skriva revyer på filmerna i samband med att de har premiär, men här kommer en kortare sammanställning av filmerna som jag hann med att se. Det blev totalt tolv filmer för mig. Det hade blivit tretton om jag orkat stanna uppe på tisdagskvällen och sett den senare av två "invigningsfilmer". Men på grund av svårartad jet lag efter hemkonsten från Los Angeles några dagar tidigare var jag tvungen att passa på den svenska komedin All inclusive. Det var lite synd för jag var sugen på den då jag och hela storfamiljen på min mors sida var på Mallocra och avnjöt en "all inclusive" i somras. Nu verkade det som att kompisarna inte gillade filmen speciellt mycket så det var kanske inte hela världen att jag missade den.

Som sagt, tolv filmer blev det på de tre dagarna. Jag delar in dem i tre grupper; tråkiga och därmed dåliga, helt ok/hyfsat bra samt jättebra. Nedan ranking bygger på akuta och ibland förhastade intryck direkt efter filmerna. Alla "betyg" kan och kommer att omvärderas då riktiga revyer skrives vilket sker efter att filmerna fått rumla runt inne i huvudet ett tag och "satt sig".

Första gruppen

Jag såg tre filmer som i och för sig kanske inte var dåliga rent tekniskt men alla tre var förbaskat tråkiga (betyg ETTA):

Victoria and Abdul
Brittiskt historisk dramakomedi om brittiska drottningen Victoria och muslimsk undersåte Abdul. Bygger på verkliga händelser som det heter, oklart hur mycket dock. Tröttsamt enformigt med konstant romantiserande av exotisk kultur och lika konstant förnedring av brittiska hovet. Kanske en film för dem av er som älskade En oväntad vänskap, men jag fann den bara tom på substans. Filmen har premiär den 22:a september.

Neruda
Pretentiös biografi från Chile. Om poeten och kommunisten Nerudas flykt ut ur landet sedd ur hans eget pompösa perspektiv respektive det ur den av Neruda allt mer fascinerade polismannens. Polisen spelad av favoriten Gael Garcia Bernal. Seg och pretto, tyvärr inte speciellt bra. Kändes som om den var tre timmar lång. Filmen har premiär den 22:a september.

Villebråd
Polsk naturthriller om elaka jägare och underbar mirakelkvinna som tror på astrologi. Sense moral: Det är fel att döda djur, sluta med det så blir allt bra. Ostrukturerad och förvirrad berättelse och fula bilder. Allt är grådaskigt och sunkigt. Inte speciellt muntert eller intressant. Passar kanske bäst till alla veganvänner. Filmen har premiär den 29:e september.

Andra gruppen

Nu kommer vi till gruppen med tre helt ok eller ganska bra filmer (betygen tvåa eller trea):

The Nile Hilton incident
Svenske Tarik Salehs politiska thriller om en mordutredning under dagarna före revolutionen i Egypten 2011. Fares Fares är bra i huvudrollen. En intressant historia och bitvis lite spännande, men filmen når inte de förväntat höga höjderna på grund av ett segt tempo och en oskärpa, ovilja, att ta steget fullt ut. Den lämnade mig med en avsmak för korruptionen och kvinnosynen som förmedlas från landet i fråga. Filmen har premiär den 29:e september.

Home again
Amerikansk romantisk komedi med Reese Witherspoon i huvudrollen. Förbered er på en sötchock. Filmen har tagit den romantiska komedin och tillsatt en altmansk kryddning. Det är som en rom-com på speed. Allt är uppskruvat till 11 på vredet. Bitvis mycket underhållande, men lättglömt. Filmen har premiär den 13:e oktober.

The party
Brittiska Sally Potters korta svartvita superakademiska kammarspel om en middagsbjudning hemma hos en framstående politiker och hennes man. Långtgående och innerliga diskussioner om demokrati, könskamp, religion och moral. Överlag lysande skådespelarinsatser där Patricia Clarkson, Bruno Ganz och Cillian Murphy står ut. Filmen har premiär någon gång i höst/vinter.

Tredje gruppen

Trots att filmschemat inte såg så där otroligt inbjudande ut såg jag ändå hela sex filmer som jag tyckte var riktigt, riktigt bra (med de glamorösa betygen fyra eller till och med någon med potential för en femma):


Thelma
En ljuvlig norsk liten film om häxan Thelma som flyttar hemifrån för att studera på universitetet i Oslo. Ta en del Cirkeln, en del Låt den rätta komma in och till det en nypa Buffy så täcks mycket av Thelma in. Samt en hel del religion. Mumma. Mycket lyckad film av Joachim Trier. Filmen har premiär den 17:e november.

En obekväm uppföljare
Al Gores andra dokumentär om obekväma saker. En i sanning viktig film. Fokuserar mer på stormaktspolitiken och gräsrostsrörelsen än föregångaren som fokuserade på forskning och data i frågan. Filmen har premiär den 17:e november.

The glass castle
Amerikansk indie-drama om uppväxten för flicka och tre syskon med kraftigt dysfunktionella föräldrar. Baserad på ett verkligt liv. Otroligt stark film, upprörande, engagerande och smått fantastisk trots att den fallerar på en viktig punkt. Filmen har premiär den tredje november.

Tillbaka till Montauk
Tyskland levererar för andra året i rad på filmdagarna. Detta år med Volker Schlöndorffs underbara film om valen vi gör i våra liv. Längtan, skuld, ånger och hopp. Personligt och innerligt. Nina Hoss och Stellan Skarsgård är bra i huvudrollerna. Filmen hade premiär i helgen som gick.

Om själ och kropp
Årets vinnare av guldbjörnen i Berlin är från Ungern. En annorlunda och sällsam film om kärlek. Filmen kan jämföras med ett långsamt brinnande ljus med större och större intensitet. Faktiskt fantastik. Filmen har premiär den 22:a september.

Three billboards outside Ebbing, Missouri
Wow, årets film på filmdagarna. Närmast en total fullträff. Utsökt drama från Martin McDonagh (In Bruges, Seven psycopaths). Filmen handlar om hantering av sorg plus en massa annat. Den är som en Coen-film fast snäppet allvarligare. Den är som Manchester By The Sea fast snäppet mer lättsam. Den har det tunga och allvarliga blandat med en galghumor som alla ovan nämnda verk. Jag kände mig totalt trygg i McDonaghs händer i denna "film-film". En toppenfilm helt enkelt. Filmen har premiär i Sverige tidigt 2018. Håll utkik efter denna när oscars-racet startar...

Detta inlägg är tillägnat Sofia. Hon missade årets filmdagar på grund av "scheduling conflicts" som det heter på utrikiska.

En "bunch" filmnördar