Shampoo (1975)

Shampoo utspelar sig runt valdagen 1968. Det är en komedi, drama och satir av Hal Ashby med Warren Beatty i huvudrollen. Beatty har också skrivit manus tillsammans med Robert Towne (manus till Chinatown med mera). Filmen har varit okänd för mig, men den var faktiskt 1975 års tredje största film i Box Office efter Jaws och One Flew Over the Cuckoo's Nest. Filmen har också berikats med en Criterion Collection-utgåva. Klart man blir lite nyfiken.

Filmen är som sagt en satir som gör upp med det flummiga sextiotalet och dess flower power och sexuella revolution. Den belyser ett amerikanskt samhälle i moraliskt förfall både inom politiken och det privata. Filmen kom ut året efter Watergateskandalen och Richard Nixons avgång. Filmen ger mig en känsla av att ingen bryr sig, vare sig om politiken på djupet eller lojalitet till en partner. Alla ligger med alla och ingen bryr sig. Alla är horor på ett eller annat sätt.

Filmens huvudrollsinnehavare och manusförfattare Warren Beatty var en playboy som härjade i Hollywood under filmens samtid. Meta! Författaren Peter Biskind hävdade i den icke auktoriserade biografin Star att Beatty har haft sex med nästan 13.000 kvinnor. Detta har Beatty förnekat. Det är fine men han verkar ha haft förhållanden med en herrans massa kända kvinnor från Hollywood och musikbranschen i vilket fall. Men denna meta-dimension av Beattys vilda leverne i det privata gör hans George i filmen lite extra intressant.

Filmens kvinnliga stjärnor är också i högsta grad intressanta. Filmen anses vara en komedi bland annat, men den är framför allt en tragedi skulle jag säga. En ganska ung Goldie Hawn spelar Georges unga naiva flickvän som driver omkring på ett stormigt hav utan styrsel. Hon är alltid kul att se tycker jag. Jag hade inga illusioner om att de skulle gå bra för henne i klorna på en regissör som lockade med ett filmkontrakt.

Julie Christie spelar Jackie, filmens mest smärtsamma karaktär. Jackie är Georges ex som väljer rätt, fel eller mitt emellan i filmens allra sista scen. Så som jag tolkar scenen tog den hårt. Brutal.. 

Lee Grant spelar ännu en annan av Georges alla "flickvänner". Hon vann en Oscar för bästa kvinnliga biroll för övrigt. Hennes Felicia är en sorglig karaktär hela filmen igenom, för henne hade jag aldrig något hopp. Det är värre med dem man hoppas ska "klara sig" än de som är dömda på förhand. 

Men kanske det intressantaste filmhistoriska ansikte vi träffar är den 18-åriga Carrie Fisher i sin filmdebut som spelar Lorna, en go-get-it-girl, en stark karaktär. Kanske den enda av de fyra damerna som finner lycka i livet. Man kan alltid hoppas.

Vår casanova George belägrar dem alla fyra, och vissa flera gånger om. Att han orkar!

Filmen var trögstartad och som satir var den hyfsat effektiv men det är inte i Robert altman-nivå inte, det får man erkänna. Filmen var ändå tillräckligt intressant så att jag hängde med till den tredje och sista akten, då filmen tog sig rejält och avslutningen var riktigt stark. En klar rekommendation blir det ändå.

Betyg: 3/5

Doctor Zhivago (1965)

...ja men visst finns det (minst) en till klassiker från David Lean. "Doctor Zhivago" är ännu en mastodontfilm som jag gått och aldrig riktigt funnit ro nog att ta mig an. Filmen klockar in på 197 minuter. Vad hade de för problem på sextiotalet som gjorde att filmerna skulle vara så långa? Samma sjuka som börjar infinna sig i dag för övrigt, då filmerna ofta känns för långa.

Men när man nu ändå sätter sig ner och ser en riktigt lång film skapas en speciell känsla. Det episka berättandet påverkar en just på grund av dess längd. Om "Lawrence of Arabia" var en episk äventyrsfilm kan vi kalla "Doctor Zhivago" en episk kärlekshistoria. Omar Sharif som spelade en viktig biroll i den förra filmen har här klivit fram och besätter huvudrollen. Sharif som vid sidan av filmandet också var en "gambling man" och en vass bridge-spelare.

Filmen bygger på den kända boken med samma namn av Boris Pasternak. Jag har inte läst boken men har hört från den store Frans att boken är innerlig. Filmens struktur är tyvärr det lite tråkiga greppet att visa huvudpersonens liv från barnsben till slutet via att hoppa framåt till olika viktiga stunder i personens liv. Jag gillar väldigt sällan filmer med den strukturen, jag kan inte ens komma på en enda film om en persons hela liv som jag hyllar.

Men trots detta blev filmupplevelsen ganska fin. Det blir nästan en hypnotisk känsla när man kastas in i ett av inbördeskrig oroligt Ryssland precis före Sovjetunionen. Vi får ett innerligt triangeldrama mellan Yuri (Omar Sharif), Lara (Julie Christie) och Tonya (Geraldine Chaplin).

Precis som i "Lawrence of Arabia" hittar vi Alec Guiness i en framträdande om än en lite mindre roll, och även här gör han stort avtryck i filmerna. Vi ser också en ung Klaus Kinski i ytterligare en minnesvärd tolkning. Han gör alltid val i sina tolkningar.

Jag fann inte den romantiska historien lika stark som jag gissar att filmens fans finner. Men det finns något i den långa historien som ändå höll mig fast framför duken. En helt klart duglig matinè-film som jag kan rekommendera till dem som vill "diska av" de gamla klassikerna.

Betyg: 3/5

McCabe & Mrs. Miller (1971)

Constance Miller: Look, Mr. McCabe, I'm a whore!

Robert Altman har varit en favoritregissör ända sedan jag såg hans fantastiska filmer Short Cuts och The player från tidiga nittiotalet. Och precis som med en annan favoritregissör från Decennierprojektet Otto Preminger känner jag mig trygg med när Altman intar regissörsstolen.

Denna veckas gemensamma film är Altmans westernfilm McCabe & Mrs. Miller med Warren Beatty och Julie Christie i titelrollerna. Altman har skapat en riktigt skitig och rått realistisk westernmiljö från förra sekelskiftets nybyggarland i nordvästra USA. Filmens handling är egentligen inte så värst märkvärdig. Det som sticker ut är stämningen i filmen och dess karaktärer. Kvinnorna är skitiga, fula och trashiga horor. Männen är skitiga, fula och trashiga nybyggare.

Warren Beatty spelar McCabe, en gambler med ett rykte om sig att han dödat en känd våldsman. Med det ryktet kan han ta sig stora friheter då ingen vågar utmana honom. När han anländer till en liten håla i Oregons vildmark ser han en möjlighet att bygga för framtiden. Han låter uppföra ett horhus i den spirande staden. Inom kort anländer den gåtfulle Mrs. Miller med ett förslag om att hon och McCabe ska ingå partnerskap. Hon vill ta dit "fina" fnask från Seattle och driva huset som den entreprenör hon är. Hon utlovar större vinster än vad McCabe skulle fixa själv. Hon är en handlingskraftig kvinna, åtminstone ibland, och samarbetet startar bra.

Resten av filmen handlar om hur de bygger upp verksamheten; hotell, bar, horhus och en massa fastigheter, tills ett stort gruvbolag vill köpa upp verksamheten och den konflikt som uppstår.

Warren Beatty var ju känd och säkert filmens dragplåster. För mig blir han ett av de svagare korten. Däremot är Julie Christie som Mrs. Miller mycket bra. Vi får också en hel del mustiga biroller med en ungdomlig Keith Carrandine som den kåte kofösaren som utropstecken.

Det som jag mest tar med mig från filmen är gyttjan, de stora varma baden, misären och Altmans suveräna förmåga att skapa en genuin miljö i filmen. Jag måste också säga att slutscenen lyfte filmen ett snäpp. Något av ett anti-Rio Bravo slut va?

Jag ger McCabe & Mrs. Miller tre skrupelfria mördare av fem möjliga.

Edit: Den fick en fyra först men jag jackade ner betyget ett snäpp i en kalibreringsövning i duschen i morse.

Betyg: 3+/5

Fredag under en Decenniermånad betyder att både Movies-Noir och Jojjenito också skriver om filmen idag. Gillade de nybyggarandan eller ville de hellre åka tillbaka till storstan?

Läs också Roger Eberts text.