Detta är en sådan där gammal riktig film-film som man bara kan älska. Jag hade inte sett den förut, men den gick säkert på tv om och om igen när vi var små? Det är en dramabetonad western om moral och etik som amerikanarna gärna visar upp i denna typ av rättskaffens filmer. Jag påminns både en och två gånger om filmer som
Mr. Smith goes to Washington,
To kill a mockingbird,
Anatomy of a murder och till och med
12 angry men. The man who shot Liberty Valance är en klassiker som lätt kan samsas med alla de filmerna.
John Ford med klassiska westerns som
Stagecoach och
The Searchers i bagaget har här samlat ihop båda superstjärnorna John Wayne och James Stewart.
Quelle spectaculaire! När James Stewart först äntrar scenen som en åldrar senator anar jag att något är lurt. Han har sminkats gammal. Och mycket riktigt är större delen av filmen en flash back och Stewart och de övriga är inte så gamla längre. Filmen utspelas under den korta, korta tiden mellan det vilda och laglösa vilda västern och då Amerika börjar byggas upp med lagar, städer och befolkningsmigration västerut. Den nya eran är den nyare västern som till exempel beskrivs i Laura Ingalls böcker om det lilla huset på prärien.
James Stewart spelar Rance, en idealistisk, lärd och kanske naiv advokat som hamnar en stad för långt västerut där hyrda revolvermän fortfarande styr vem som har rätt i en dispyt. John Wayne är type castad och spelar den ärrade våldsmannen Tom som skjuter först och frågar senare. Båda skådespelarna gör sina roller bra. Detta är dock Stewarts film. Han är magnetisk på något sätt och hans milda figur med sina goa ideal är svår att motstå.
Som krydda i anrättningen har vi också Hallie spelad av Vera Miles. Hon var en ny bekantskap för mig och hon gör det bra. Rollen spelas helt allvarligt och hon blir den katalysator som för handlingen och spänningen mellan Rance och Tom framåt. Filmen skurk och tillika titelrollen som Liberty Valance spelas av hårdingen Lee Marvin och som hans högra hand ser vi en relativt ung Lee Van Cleef.
I övrigt finns det många fina birollskaraktärer där den konstant berusade men ändå vältalige tidningsmannen Dutton Peabody samt det svenska paret Nora och Peter Ericson sticker ut. Scenen när Peter Ericson stolt tog med sig intyget på att han var amerikansk medborgare när skulle rösta för första gången var oväntat rörande. Scenen när Hallie erkänner att hon inte kan läsa tog också hårt.
The man who shot Liberty Valance är som legenderna själva... Fakta må vara suddiga, men känslan för tidseran är klockren. Detta är en film att njuta av. Ospoilad som jag var bjöds jag till och med på en twist av stora mått som jag borde sett på långt håll men jag hade slagit av analyserandet och låtit mig bara flyta med i historien som en kanot i Coloradofloden.
Däremot kan jag inte hålla mig från att analysera den sorgsna känslan jag hade när filmen var slut. Och hur ska man egentligen tolka den mycket grumliga sista scenen på tåget? Många, jag själv inklusive, hyllar sista scenen i
The graduate för att vara komplex, och den sista scenen i denna film är minst lika komplex. Skulden som Rance känner på grund av sin livslögn är uppenbar. Känner inte Hallie till sanningen? Är Hallie djupt olycklig, "dreamed of returning..."? Hur gick det till när Hallie valde Rance? Gjorde hon det själv eller tvingade Tom hennes hand? Älskade Hallie Rance, eller älskade hon Tom? Det faktum att hon placerade en kaktusros på kistan verkade betyda något för Rance. Vad ska den scenen säga oss? Damn, är filmen så sorglig som det verkar...?
Really?
Jag ger The man who shot Liberty Valance fyra tidseror som för alltid har försvunnit av fem möjliga.
Betyg: 4/5
