Arsenic and Old Lace (1944)

"Chaaaaarrrge!"

Detta är en helt sjuk film. Bonkers!

Tio år efter Capra drog sitt strå till stacken för att skapa screwball comedy-genren, gjorde han en film som vid första anblicken kunde ha förstört samma genre. 

Detta är en av de sjukaste filmer jag någonsin sett. Bonkers!

Bonkers (adjective), meaning: very eccentric, foolish, or irrational. 

Det första jag tänker är att det är hatten av och en respektfull blinkning till en så crazy film. Samtidigt påminner den mig mycket om Hitchcocks The Trouble With Harry från 1955. Det är en film som jag blev tipsad om av den store Frans. Vid första titten förstod jag ingenting. När vi senare körde Hitchcock-podden blev det en omtitt och då föll polletten ner och jag älskade filmen. Till slut. Jag gissar att samma sak kan hända med denna film.

Filmens par är charmigt om än frusterande. Mortimer Brewster spelas av ikonen Cary Grant och hans Elaine Harper spelas av Priscilla Lane som vi såg i Hitchcocks lite bortglömda Saboteur från 1942. Paret är mysiga ihop under de förtvivlat få scener de har tillsammans. Tyvärr försvinner Priscilla Lane under stora delar av filmen inte minst då Mortimer hela tiden kör över henne och skriker åt henne att gå tillbaka till sitt hus. Det känns som att halva skämtet med denna film är att den så kända Cary Grant ska göra så många tokiga saker som möjligt. Han grimascherar och tittar in i kameran stup i kvarten.

Filmen känns begränsad och lite instängd och det beror till stor del på att den är en filmatisering av en känd teaterpjäs, precis som Hitchcocks kända Rope från 1948 var. 

Och precis som med teaterpjäsen är alla biroller mycket viktiga. De mordiska men bedårande systrarna Abby och Martha är underhållande, men favoriterna är ändå "Teddy Roosevelt", Jonathan och Dr. Einstein. 

Karaktären Jonathan som sägs likna Boris Karloff spelades av honom själv på Broadway samtidigt som filominspelningen pågick och han fick inte "ledigt" att spela rollen i filmen också. Det hade varit bad-ass. Istället blev det Raymond Massey som faktiskt liknar Karloff så det blev helt ok. Dr. Einstein är filmens roligaste figur och han spelas av den korte giganten Peter Lorre. 

Tänk så många ikoniska roller Lorre haft. Skurken i Fritz Langs M (1931), skurkarna i Hitchcocks The Man Who Knew Too Much (1934) och den underskattade Secret Agent (1936), plus att han deltog i klassikers som The Maltese Falcon (1941) och Casablanca (1942) samt som Le Chiffre i  tv-serien Climax! avsnittet Casino Royale (1954).

Här spelar Lorre en hantlangare och hobbyplastikkirurg åt den criminally insane Jonathan som vid det här laget ser ut som Frankensteins monster. 

En annan favorit är såklart Mortimer och Jonathans broder som identifierar sig som USAs president Teddy Roosevelt. Det visar sig att alla i familjen Mortimer är galna. Stackars Mortimer. Teddy är underhållande i varje scen han dyker upp i. Chaaaaarrrge!

Betyg: 3,5/5

I'm the son of a sea-cook!

Lyssna på avsnitt 1 av den nya säsongen av Shinypodden, Screwball Comedy-podden. Hittas där poddar finns.

The Scarlet Pimpernel (1934)

They seek him here, they seek him there,
Those Frenchies seek him everywhere.
Is he in heaven? Or is he in hell?
That damned elusive Pimpernel!


The Scarlet Pimpernel. Är detta en perfekt film? Eller är jag förblindad av nostalgiska känslor när jag ser filmen? Jag såg denna för länge, länge sedan och jag har alltid kommit ihåg den som suverän. Till slut hittade jag den på dvd och jag köpte då utgåvan omgående. Nu har jag tagit tillfället i akt att se om den i det pågående decennier-projektet.

Några år efter den franska revolutionen. Blodet rinner fritt på gatorna i Paris medan aristokratin i England förfärat läser nyheterna och darrar lite med lillfingret när de dricker sitt afternoon tea. Aristokraten Sir Percy Blakeney (Leslie Howard) lever ett dubbelliv. På dagarna är han den modeintresserade gamängen Sir Percy som ingen tar på allvar. På natten är han The Scarlet Pimpernel som räddar franska aristokrater ur bödelns händer. Han är gift med den bedårande Margerite (Merle Oberon), en före detta hyllad fransk skådespelerska. Den stora fienden är Citizen Chauvelin (Raymond Massey) som är sänd till England av Citizen Robespierre som den franska republikens nya ambassadör.

Vilka har rätt? England eller Frankrike. Under filmens gång spelas båda ländernas nationalhymner. Den franska spelas till det barbariska giljotinerandet medan den brittiska spelas när vi ser våra hjältar. I andra filmer må den franska revolutionens söner och döttrar visas upp som hjältar men i denna film är de korrumperade och maktgalna som slaktar kvinnor och barn. Floder av blod till pöbelns jubel. Trots att filmen går i svartvitt ser vi allt det röda, det kletiga. Grevar och baroner motas som boskap mot giljotinen och de små adliga barnen tittar med skräckslagna ögon på när huvudena faller medan de avancerar i kön...

Leslie Howard bär filmen på sina smala axlar. Han är lika suverän som den oförarglige Sir Percy som den stenhårde Scarlet Pimpernel, och det är i växelverkan mellan dessa två roller som hans storhet ligger. Howard går mellan gamängen till den seriöse motståndsmannen i ett ögonblick och jag blir lika imponerad av hans skådespeleri varje gång. Just det faktum att hans alter ego är på allas läppar och hyllas som en hjälte, men att han i sitt officiella jag förlöjligas och hånas är den extra krydda som gör denna hjältesaga ännu bättre. I modern tid prövade Bruce Wayne att spela samma spel som Sir Percy gör här. Publikt sedd rik och loj, men i det dolda en tjänare för det högre syftet. En av många som blivit dragna vid näsan av Sir Percy's skådespeleri är den paddliknande brittiske prinsen. Han är mycket lustig när han vänder sig till Percy för råd om en ny kavaj.

Prince of Wales: Why, damn me, Percy, you're brainless, spineless, useless: But you do know clothes!

Sir Percy och Citizen Chauvelin

Sir Percy misstänker att hans egen fru har förrått några av hans franska vänner och han stone wallar henne under en stor del av filmen. Han är så hård mot henne att det skär in i mitt hjärta, trots att vi från inledningen av filmen vet att han älskar henne...

Lady Marguerite Blakeney: Can't you rise above trivialities for once?
Percy Blakeney: Can't rise above anything more than three syllables, my dear - never could.

Marguerite och Percy, frostigt...

Javisst, filmen har en hög halt romantik. Men den är också riktigt spännande. Katt och råtta-leken mellan Sir Percy och Citizen Chauvelin når sin höjdpunkt på en stor bal i slutet av filmen där spioneri och förräderi serveras till konjaken. En av filmens höjdpunkter utspelas i biblioteket vid midnatt.

Filmen består av en för mig perfekt blandning av drama, spänning, humor och romantik. Leslie Howard är sagolik i rollen som den mångfacetterade Sir Percy. Jag blev än en gång översköljd av varma känslor för filmen, historien, karaktärerna, den torra humorn och ENGLAND! Filmen är nog perfekt ändå. Jo, så är det.

Jag ger The Scarlet Pimpernel fem lösnäsor av fem möjliga.

Betyg: 5/5


Jag tror att The Scarlet Pimpernel och hans mannar har försökt rädda Movies-Noir och Jojjenito från en plötslig död i giljotinen. Hoppa över och kolla om de kom fram till tryggheten i England med huvudena på plats.

Stenhård

Not 1: Filmen bygger på en pjäs från 1903 skriven av Baronessan Orczy. Den har filmatiserats många gånger, bland annat med Anthony Andrews respektive Richard E. Grant i rollen som Sir Percy. Jag har dock valt att inte kolla in dem eftersom jag tycker att Leslie Howard gör rollen till fulländning och jag vill inte att en mer fånig tolkning skulle förstöra bilden av karaktären som jag har i huvudet.

Not 2: Min dvd-utgåva såg snygg ut på utsidan men ljud- och bildkvalitén var under all kritik. Man får kanske låtsas att den bleka bilden och det skrapiga ljudet passar in i en gammal film som denna? Jag skulle gärna se en renare version.