The Grapes of Wrath (1940)

Den fjärde filmen under den pågående John Ford-podden är The Grapes Of Wrath. Detta är en seriöst seriös film from den store filmskaparen. Filmen är en adaption av John Steinbecks hyllade roman och filmen är också allmänt hyllad.

Vi åter igen Henry Fonda i huvudrollen, denna gång som Tom Joad som tillsammans med sin stora familj blir vräkta från familjens gård då de inte har råd att betala arrendatorkostnaderna längre. Vi är långt in i den stora depressionen och torkan har hemsökt Oklahoma flera år i rad.

Filmen fäljer boken tillräckligt bra för att Steinbeck skulle vara nöjd i alla fall. Den berör mer politiska frågor och följer familjen Toad på ett högre plan, handling före karaktärer om jag tolkar vad filmteamet valt.

Därför känns filmen viktigare än bra men det råder inget tvivel om att det är en bra gjord film, en riktig film-film må jag säga. Detta är en film för en vyxen publik som är mer intresserad av vad som är rätt och fel och som vill fundera äver kollektivet emot individualismen. Det är inte en film jag skulle rekommendera som en ren underhållningsfilm om du inte är en filmsyudent som vill studera just denna genre. Filmen hade passat bättre in på Göteborgs Filmfestival än Monsters of Film-festivalen kan man säga.

Jag fann Tom Joad vara en ganska osympatisk typ och fann hans innerliga monolog om hur han skulle gå ut i världen och bekämpa orättvisor som pompös och högtravande. Istället knöt jag an till den fallna prästen Casey som spelade av en annan John Ford-favorit John Carradine. Han var filmens djupaste och mest intressanta karaktär. Jag gillade också filmens och familjen Joads sammanhålland kraft, mamma Joad spelad av Jane Darwell. Hennes slutmonolog om hur människan kämpar vidare hur jobbigt allt än är tyckte jag slog Toms dito på fingrarna.

Filmens höjdpunkt kommer under första halvan med en otrolig scen på en "truck stop" där pappa Joad vill köpa en limpa bröd. Filmiskt guld. Höjde betyget ett helt snäpp.

Betyg: 3/5

Ta chansen att lyssna på Henke och Carls samtal om filmen i Shinypodden. Som förväntat var det olika åsikter om en hel del i denna film.

Shinypodden - The grapes of wrath

I fjärdeavsnittet för säsongen tar vi oss an adaptionen av John Steinbecks klassiker The Grapes Of Wrath.

Dokumentären FOX Legacy: The Grapes of Wrath (youtube)

Errata: Henke tipsar om en bra dokumentär som lite mer exakt heter "The Biggest Little Farm", IMDb.

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

David Gilmour, London (2024)

David Gilmour, Royal Albert Hall, torsdagen den 10:e oktober, 2024

När det i början av maj uppdagades att David Gilmour skulle ge några få konserter framåt hösten slängde vi oss på Ticketmaster vid angiven tid och lyckades få hem några biljetter trots ett hysteriskt strul.

Gilmour spelade sex nätter under en sjudagarsperiod i Rom i september och likaledes sex nätter under en sjudagarsperiod på Royal Albert Hall i London nu i oktober. Vi såg hans andra show i London och vilken lycka! 

Lustigt nog hade jag tidigare under våren kommenterat till Niklas att Gilmour var den sista av mina största favoriter "från länge sedan" som jag ännu inte sett live. Och så dök denna möjlighet upp. Sammanträffandet. 

Gilmour har alltid funnits i mitt huvud så länge jag lyssnat på musik känns det som. Efter Magnus Uggla, Noice och David Bowie äntrade Pink Floyd mitt medvetande i början av åttiotalet och de intog snabbt förstaplatsen av mina favoritartister. Han är nu 78 år gammal vilket syns på projektionerna men knappt hörs på hans lir. 

Senaste och femte soloskivan heter "Luck and Strange" och den är riktigt najs. Jag gillar framför allt låten "Between Two Points" där yngsta dottern Romany sjunger lead. Polly Samson, Davids fru sedan 1994, har skrivit det mesta av låttexterna på hans tre soloalbum sedan dess. Gilmours soloalbum känns som en familjeaffär nu för tiden. Dessutom spelar den allmänt trevlige snubben Guy Pratt bas på både album och live. Han är något av "den femte Floydaren" (mitt eget påhitt) då han ersatt svinet Roger Waters sedan åttiotalet på studioalbum och live. Han är också en av de sköna gubbarna i Nick Mason's Saucerful of Secrets (superbt band, min åsikt).

Polly och David ligger som väl känt i fejd med Roger Waters efter Waters antisemitiska uttalanden samt att han håller på Putin i anfallskriget mot Ukraina. Waters är som en gammal vän som förått alla ideal vi hade tillsammans. Jag har gjort slut med Waters nu, men jag hann se honom live vid tre tillfällen tidigare bland annat med min pappa året före han gick ur tiden. Waters senaste turné skippade jag och min kompis dock på grund av avsmaken man känner så fort hans namn nämns. Träligt och trist med tanke på vår långa platoniska kärlekshistoria...

Gilmour antydde före årets turné att han var trött på "the Waters era Floyd" och att han inte skulle spela låtar från den. Jag blev faktiskt positiv till det då han ändå mer eller mindre bara spelar de låtar som han själv skrivit musiken till och flera av dem har man hört om och om igen på diverse livealbum han släppt. Jag såg fram emot att han skulle damma av låtar från hans två första soloalbum, "David Gilmour" från 1978 och "About Face" från 1984. Tänk att fått höra "Mihalis" live...

Nu blev det inte så men konserten innehöll färre gamla Floyd-klassikers än under tidigare turnéer i alla fall. Istället fick vi en handfull låtar från Pink Floyd efter Waters dvs "The Momentary Lapse of Reason" från 1987 och "The Division Bell" från 1994. 

Detta var första gången jag besökte Royal Albert Hall och det var en av höjdpunkterna med kvällen. En fantastisk konserthall med ett otroligt bra ljud. Det är en liten hall men ändå drygt dubbel så stor som Cirkus i Stockholm. Det var sittande publik på parkett men vi valde plater på rad 4 på läktaren på högra sidan. Det var mycket bra platser.

Konserten var fantastisk och en upplevelse jag inte kommer glömma. Fast kvinnan från West Reading, Pennsylvania, har ju "förstört" live-upplevelser för alla andra artister i alla framtid så det var inte den bästa showen i år men i alla fall tvåa!

En David Gilmour-konsert är som en intimare och mer personlig "liten" Pink Floyd dito. Vi får partier med instrumental musik blandat med vanliga låtar med sångtexter plus en fantastisk ljusshow. En nyhet för i år var de stora vita bollarna med den "nya" Floyd-loggan som kastades ut över publiken under "High Hopes". En annan aspekt var Romanys närvaro på scenen under stora delar av showen. Hon är charmig, hon spelar harpa, och hon är uppenbarligen ett fan av sin pappas gitarrsolon som vi fick se när hon stod och "head bangade" till pappas andra solo i avslutningslåten "Comfortably Numb". Gulligt och mysigt, helt enkelt underbart!   

Jag älskade stämningen som bandet genomsyrade hela lokalen med. Det verkar som att de genuint gillar varandra. Vilken skillnad mot de sista åren av "The Waters era" Pink Floyd när de leddes av en despotisk narcissistisk tyrann. Efter sista låten gav Guy Pratt Romany en sådan där jättelång och omslukande kram som visar hur nära de är. Jag gissar att Guy är något av en extra farbror till henne. Han har funnits där i hela hennes liv. 

Favoritlåtarna från konserten:
- Breathe (In the Air), vilken gav mig minirysningar
- Fat old sun, en låt från gamla Atom Heart Mother, dessutom den långa versionen med extra långt solo
- Between two points, Romany på sången, jag diggar't men mina vänner finner hennes sångröst platt
- High hopes, kvällens kraftigaste rysningar
- The great gig in the sky, helt annorlunda version vilket piggar upp
- Coming back to life, dedikerad till Polly... inte ett öga torrt i Royal Albert Hall
- Comfortably numb, ikonsika låten, gitarrsolona, kulan, lasershowen och Romanys lilla show på sidan

Sen kan jag inte annat tycka att det var riktigt skönt att han äntligen lät "Money" och "Run like hell" vila...

Setlist:

Set 1:
1. 5 A.M. (Rattle that lock, 2015)
2. Black Cat (Luck and strange, 2024)
3. Luck and Strange (Luck and strange, 2024)
Tape: Speak to Me (The dark side of the moon, 1973)
4. Breathe (In the Air) (The dark side of the moon, 1973)
5. Time (The dark side of the moon, 1973)
6. Breathe (Reprise) (The dark side of the moon, 1973)
7. Fat Old Sun (Atom heart mother, 1970)
8. Marooned (The division bell, 1994)
9. Wish You Were Here (Wish you were here, 1975)
10. Vita Brevis (Luck and strange, 2024)
11. Between Two Points (Luck and strange, 2024)
12. High Hopes (The division bell, 1994)

Set 2:
13. Sorrow (A momentary lapse of reason, 1987)
14. The Piper's Call (Luck and strange, 2024)
15. A Great Day for Freedom (The division bell, 1994)
16. In Any Tongue (Rattle that lock, 2015)
17. The Great Gig in the Sky (The dark side of the moon, 1973)
18. A Boat Lies Waiting (Rattle that lock, 2015)
19. Coming Back to Life (The division bell, 1994)
20. Dark and Velvet Nights (Luck and strange, 2024)
21. Sings (Luck and strange, 2024)
22. Scattered (Luck and strange, 2024)

Encore:
23. Comfortably Numb (The wall, 1979)

Sun is the same, in a relative way, but you're older

Guy Pratt på bass

Vad är det med katten på Davids nya svarta stratta?

High Hopes

Sorrow. Röd.

Sorrow. Grön.

Between Two Points

Comfortably Numb, diskokulan

Comfortably numb, och nu stod alla upp

Adjö David. Hoppas vi ses igen.

Drums Along the Mohawk (1939)

Drums along the Mohawk kom ut samma år som Stagecoach vilket jag upplever som lite överraskande. John Ford gjorde tre filmer detta år varav vi  valde att se två i vår John Ford-podd. Vi såg en film som man kan argumentera för är en av de stora klassikerna, och en annan film som är så mycket simplare och sämre.

Detta är den andra av de två. En frejdig äventyrsfilm som påminner mig lite om Hitchcock Jamaica In från samma år. Filmen bygger på en bok med samma namn som kom ut 1936. Den anses beskriva de historiska händelserna korrekt men är i övrigt en fiktiv berättelse )såvitt jag uppfattat det).

Henry Fonda och Claudette Colbert spelar ett nygift par som försöker  bygga ett liv i nybyggarland i Mohawk-dalen nordväst om New York City.

Filmen är fotad i grälla technicolor-färger vilket adderar mer till en känsla av gammal film än vad ett knivskarpt svartvitt foto gör. Den amerikanska ursprungsbefolkningen beskrivs som förväntat, dåligt. Det är trist men också utgör också krasst nog hur man såg på den saken för snart 90 år sedan. Jag noterar men arbetar inte upp en högljudd ilska över detta. Tycker det mer fungerar som ett tidsdokument på en metanivå.

Fienden till den spirande och stolta amerikanska nybyggarnationen är britterna, lojalister som stod på Englands sida samt vissa av stammarna som valt sida. Andra stammar var med på utvrytarnationen sida och senare slöt sig fransmännen till USA och då svängde krigslyckan. Denna film utspelas under det sista året innan den brittiske generalen Cornwallis gav upp under "the siege of Yorktown" den 19:e oktober 1781.

En intressant aspekt med filmen är att filmbolaget valde att inte visa engelsmännen som fienden, istället är det loyalisterna som står i fokus. Detta för att andra världskriget just startat och man ville inte hänga ut en allierad.

För mig stod två kvinnliga karaktärer ut. Den unga nygifta Lana, innerligt spelad av Claudette Colbert. Hon har "true star quality". Men också den äldre damen Widow McKlennar  spelad av Edna May  Oliver. Krut i gumman resulterade i en Oscarsnominering för bästa kvinnliga biroll.

Filmens manliga huvudrollsinnehavare är Henry Fonda som var en av John Fords mest flitigt använda skådespelare. Jag är inte helt överrens med honom. Tycker att han ofta spelar karaktärer som jag har svårt att greppa och "se" tydligt. Genomskinlig eller undflyende är kanske orden jag söker.

Betyg: 2/5

Lyssna gärna på mitt och Carls samtal om filmen i Shinypodden, finns där poddar finns.

Shinypodden - Drums along the Mohawk

I tredje filmen under John Ford-podden reser vi tillbaka till det amerikanska frihetskriget under andra halvan av 1700-talet. Jag och Carl försöker förstå hur denna film kunde vara gjort av samma regissör som gjorde Diligensen.

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Nick Cave, Stockholm (2024)

Nick Cave & the Bad Seeds, Hovet, Stockholm, torsdagen den 3:e oktober 2024

Detta var andra gången jag och min kompis Per såg Nick Cave med band live i Stockholm. Förra gången var på Waterfront 2015, i en mindre och mer intim inramning. Hockeyladan tar en större publik och vi var cirka 8.000 som såg shown nu mot cirka 3.000 på Waterfront. Den större arenan innebar två tydliga ändringar i upplevelsen. 

Bättre show, mycket sämre ljud.

Vi fick en större show, mer bombastisk, fler musiker, fyra körsångare och en frontman i grå kostym som showade mycket mer. Han briljerade med sin mörka röst, sin scennärvaro, sitt pianospel samt interaktion med publiken. Han var ofta ute vid publiken som stod ända upp mot den förlängda scenen. Han tog folk i handen, ibland höll han någon i handen och lutade sig ut över publiken till 45 grader och jag trodde han skulle ge sig på "crowd surfing" likt Peter Gabriel på sjuttio- och åttiotalet, men så kul skulle vi inte ha det ikväll...

Mr Cave, hoppade mellan pianot, en ensam mic och interaktion med publiken. Däremellan gick han runt med en ryckig stil som påminde mig mest om en av alkisarna på Hertig Johans Torg när jag var liten.

Tyvärr innbar det stora rummet, den gamla klassiska hockeyladan Hovet, också ett rejält mycket sämre ljudkvalitet. Det var i princip lika illa som när jag såg Soundgarden där 2013. Det verkar som att det blir dåligt ljud på vissa platser på långsidan sittandes medan det är bättre ljud nere på parkett, speciellt vid mixerbordet. Det blir också sämre ju högre bandet spelade vilket lyckligtvis gjorde att Nick Caves konsert kom bättre undan än Soundgardens då Cave mest körde ballader och allmänt lugna låtar.

Överlag var det en rejält bra show mr Cave bjöd på med många låtar från nya skivan som blommade ut i liveversioner. Till det kom någon enstaka låt per några enstaka album album från hans karriär. Vi fick njuta av en sex-sju låtar som han spelade redan 2015 men en hel del var nyare material.

Bland favoriterna under kvällen var Jubilee Street, Tupelo, Conversion, O wow O wow (How wonderful she is) och The weeping song.

Setlist:

1. Frogs (Wild dog, 2024)
2. Wild God (Wild dog, 2024)
3. Song of the Lake (Wild dog, 2024)
4. O Children (Abattoir blues/The lyre of Orpheus, 2004)
5. Jubilee Street (Push the sky away, 2013)
6. From Her to Eternity (From her to eternity, 1984)
7. Long Dark Night (Wild dog, 2024)
8. Cinnamon Horses (Wild dog, 2024)
9. Tupelo (The firstborn is dead, 1985)
10. Conversion (Wild dog, 2024)
11. Bright Horses (Ghosteen, 2019)
12. Joy (Wild dog, 2024)
13. I Need You (Skeleton tree, 2016)
14. Carnage (Carnage, 2021)
15. Final Rescue Attempt (Wild dog, 2024)
16. Red Right Hand (Let love in, 1994)
17. The Mercy Seat (Tender pray, 1988)
18. White Elephant (Carnage, 2021)

Encore:
19. Palaces of Montezuma (Grinderman cover)
20. Papa Won't Leave You, Henry (Henry's dream, 1992)
21. O Wow O Wow (How Wonderful She Is) (Wild dog, 2024)
22. The Weeping Song (The good son, 1990)

Encore 2:
23. Wanted Man (Johnny Cash cover)
24. Into My Arms (The boatman's call, 1997)

Shinypodden - Stagecoach

Andra filmen i John Ford-podden är klassikerna Stagecoach från 1939, filmen som gjorde The Duke, John Wayne, till en storstjärna. Detta anses som en av filmhistoriens betydande filmer som influerat ett stort antal filmer som kom efter den. Orson Welles sägs ha sett filmen cirka 40 gånger före han gjorde Citizen Kane...

För Carl var detta första titten medan jag hade sett den en gång tidigare. Det blev ett frejdigt samtal.

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

The Whole Town's Talking (1935)

Första filmen i John Ford-podden var Carls val av The Whole Town's Talking. Det var tydligen den roliga planschen som lockade, se ovan. Japp, den är lockande! Verkar vara en stenhård film noir!

Men... detta är en "screwball comedy"! Nåväl, det är också ok. Filmen är från mitten av trettiotalet vilket gör den till en ganska tidig i genren. Den är kul och underhållande men inte så bra att den är en klassiker i sitt slag.

Strukturen är "mistaken identity" då Edward G. Robinson spelar två identiska män, en vek och försiktig kamrer och den andre stadens värsta brottsling som både rånar banker och mördar folk kors och tvärs. 

Robinson är bra i rollen, bevisat av att jag aldrig under filmen inte vet vilken av personer han är i scenerna. Bra skådespel, klippning och manus. Filmen imponerar också rent tekniskt då Robinson spelar mot sig själv i en massa scener och specialeffekterna är snygga även med dagens mått mätt. Otroligt med tanke på hur gammal filmen är.

Min favorit i filmen blev dock Jean Arthur som den frispråkiga och obehärskade Wilhelmina Clark. Hon är frejdig och mysig och framför allt underhållande. Jag gissar att manus skrevs före den självpåtagna censuren som Hollywood införde i och med the Hays Code.

Detta var en kul bagatell som inledde säsongen men jag vet att vi kommer se mycket bättre och "köttigare" filmer inom kort.

Betyg: 2/5

Jag och Carl pratar mer utförligt om filmen i veckans avsnitt av Shinypodden säsong 15 John Ford-podden. Lyssna där poddar finns, eller här.

Shinypodden - The Whole Town's Talking

Välkomna till en ny säsong av Shinypodden, vi har kommit fram till den 15:e säsongen och denna säsong går under smeknamnet John Ford-podden.

Jag och Carl ska ta oss an en av den amerikanska filmhistoriens största regissörer, John Ford.

Dagens film är screwball-komedin The Whole Town's Talking med Edward G. Robinson och Jean Arthur.

Vi ser fram emot att lära oss lite mer om John Ford och hans filmer. Under säsongen ska vi se elva filmer:

1. The Whole Town's Talking (1935)
2. Stagecoach (1939)
3. Drums Along The Mohawk (1939)
4. The Grapes Of Wrath (1940)
5. Hoe Green Was My Valley (1941)
6. They Were Expendable (1945)
7. My Darling clementine (1946)
8. Fort apache (1948)
9. The Quiet Man (1952)
10. The Searchers (1956)
11. The Man Who Shot Liberty Valance (1962)

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.