Om någon annan regissör hade gjort denna film hade man kunnat anklaga regissören för plagiat av Wes. För detta mina damer och herrar är den mest "Wes Anderson"-iga film jag någonsin sett. Wes Anderson har "out Wes Anderson" himself, om jag får uttrycka mig på utländska.
Hans nya film "The French Dispatch" är som ett kärleksbarn mellan "The Grand Budapest Hotel", Tage Danielssons "Picassos äventyr" och Davide Manulis "The Legend of Kaspar Hauser".
Filmen är sanslöst lös i hullet. Det känns som att jag inte riktigt förstår vad filmen handlar om... Ständige samarbetspartnern Bill Murray spelar en snubbe som driver en fysisk tidning, någon form av magasin. Filmen består av ett antal löst sammanhållna delar som i bild och ljud beskriver artiklar i de olika sektionerna av blaskan.
Jag älskar anslaget, tonaliteten, skådespelarna (det finns en massa kändisar här!), humorn och den allmänna galenskapen. Samtidigt somnar jag hela tiden framför filmen. Den är så flyktig att jag inte riktigt kan greppa den och jag blir dåsig. Detta är den andra filmen från Wes Andersson som jag oundvikligen somnar till. Första var "The Grand Budapest Hotel". Jag såg den på bio men trots det kunde jag inte hålla mig vaken. Jag trodde att det var mitt fel på grund av extrem tröttma, men efter att ha sett den en andra gång på bio (!!) kunder jag konstatera att exakt samma sak hände igen. Och nu sker det med "The French Dispatch" också.
Två av filmens kapitel stod ut. Jag älskade Tilda Swintons J.K.L Berendsen och hennes föreläsning om den galne konstnären (Benicio del Toro) och hans musa (Léa Seydoux). Det är galet på det där underbart oväntade sättet. Det är bisarrt till och med och jag älskar humorn.
Det andra kapitlet som jag vaknade till under var den om studentupproret med unge vackre studenten (Timothée Chalamet) och journalisten (Frances McDormand). Jag har länge varit lite osäker på vad jag tycker om Chamalet egentligen. Han känns så stiff då han ofta spelar trista och pretentiöst seriösa roller, på gränsen till pompösa. Ett exempel är hans tråkmåns i "Dune", om det nu är det han är, tråkig alltså? Men här tyckte jag att han var ganska rolig. Frances kan humor såklart, finns det något hon inte kan?
Allt som allt var detta obegripligt och hysteriskt men också frustrerande oengagerade och ibland sövande. Men det är helt klart att de roligaste delarna i filmen är bland det roligaste jag sett i filmer från 2021. Det måste vara värt något i alla fall?
Betyg: 3/5
En genomsnittstrea är i mina ögon en omatchad framgång för en Wes Anderson-film :) Det är lite lustigt, jag har en knepig relation till karln men faktiskt aldrig blivit sövd av hans filmer, vad nu det kan vara värt. Jag blev också ganska uppiggad av mellan-segmentet eftersom jag uppfattade att det tydde på att Chalamet till och med kanske kunde ha en viss självdistans till sin emo-pretto-persona. Och jag är inte säker på att Andersom faktiskt hade en poäng med hela filmen, den kan ha varit något av en skrivbordsrensning. Bara otroligt läckert förpackad
SvaraRaderaHehe, nja jag har nog gillat flera av hans filmer nog så mycket så för mig tillhör denna den under halvan av hans filmografi...
RaderaJag vet ärligt talat inte varför jag blir sömning framför vissa filmer. Klurigt.
Håller med om Chamalet, det verkade som att han kanske visade på en viss självironi. Sånt är kul.
Wes kanske menar att det inte behövs någon mening eller handling i hans filmer. Vem vet. :-D
Fast det var det jag gillade med Grand Budapest, att det för en gång s skull fanns ett budskap. Wes borde pröva de vingarna oftare :)
RaderaMan kan nog läsa in olika saker i hans filmer. För mig är det mer symbolik och känslor som förmedlas än handling, både i denna och i Budapest. Det är ett tecken på kvalitet att vi finner olika saker att ta till oss i hans filmer. :)
Radera