Det står snart klart att jag fortfarande har lite svårt för denna film. Och det beror mest på att jag inte känner speciellt mycket för filmens huvudperson, den egocentriske och osympatiske Llewyn Davis. Han är en otrevlig jäkel som inte uppvisar en enda förlåtande sida under hela filmens gång. Man skulle kunnat vänta sig att huvudpersonen skulle lärt sig något under filmen och att han kommit ut som lite mer insiktsfull om sig själv och sina svagheter, men icke. Bröderna Coen påvisar snarare att Llewyn inte lärt sig ett smack med att visa samma scen som första och sista scen i filmen.
Nu kan jag tillägga att Carl har en helt annan syn på både film och huvudkaraktär, något som diskuteras i poddavsnittet.
Som slice-of-life film är denna helt ok och den lever på sina birollskaraktärer. En mycket bättre film om en persons liv under en vecka är Jim Jarmusch's Paterson som också omnämns i podden.
Det bästa med filmen är Justin Timberlake, Carey Mulligan, Adam driver och Stark Sands som den unge soldaten. Den väldige John Goodman har en liten roll som en än mer cynisk och eländig musiker som Llewyn stöter på under en av sina resor. John Goodman spelar över så kraftigt att man undrar om han har blivit en parodi på sig själv.
I podden svamlar jag om den klassiska romanen Odysseus av James Joyce. Jag bad Carl klippa bort partiet på grund av grav skamsenhet över minne minnesförlust. Får se om så skedde. :)
Vi pratar om den gula katten en hel del. Gaslight Café. Bob Dylan. Please Mr Kennedy. Johnny Five.
Men nej, denna nya titt gjorde inte att jag upptäckte andra sidor av filmen, sidor som gått mig förbi vid första titten. Jag ger den fortfarande en trea och det är mest för det allmänna bra handlaget inom alla filmtekniska grenar samt en hel del kul bifigurer som fladdrar förbi.
Slutresultat: ingen förbättring.
Betyg: 3/5
Besök shinypodden.se för fler avsnitt från denna säsong eller tidigare säsonger. Hör gärna av er med kommentarer om filmerna eller om vårt sanck.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar