Perfect Days (2023)

Wim Wenders nya film utspelas i Tokyo och osar av japanskhet. Han är ett fan av den japanske mästerregissören Yasujirô Ozu, och med Perfect Days gör han sitt bästa för att göra en film i Ozus anda.

Filmen är långsam och repetitiv, och den fungerar som en meditativ betraktelse av en man som lärt sig att uppskatta de små sakerna i livet. Det kan vara den vackra soluppgången över Tokyos skyskrapor, hur ljuset faller mellan grenarna på det gamla trädet i parken där han äter sin lunch, eller middagen på favoritrestaurangen om kvällen.

Hirayama (Koji Yakusho) jobbar som städare av offentliga toaletter i Tokyo. Han lever ensam i ett oansenligt litet kryp-in. Han har inte många ägodelar förutom en madrass på golvet, en läslampa och ett litet bibliotek av klassiker. Just nu läser han Steinbeck. Han är till synes nöjd med livet och verkar inte ha ambitioner om något annat. Han tar bilen till jobbet redan innan solen gått upp och på vägen lyssnar han på gamla musikkassetter som fanns på åttiotalet. Han gillar klassisk rock som Lou Reed och Rolling Stones. En mäkta besynnerlig man som tar sitt enkla jobb på högsta allvar och som uppenbarligen är mycket stolt över sitt förvärv. Han är lika uppenbarligen både intellektuell och intelligent och jag ser honom i en miljö som på något sätt inte riktigt passar in.

Under hela filmen försöker jag förstå vad som hänt honom. Vilken miljö kommer han ifrån? Var är hans familj? Fru och barn? Efter middagen hänger han på en liten bar och han verkar vara intresserad av den kvinnliga ägarinnan. Har de ett förhållande? Har de haft ett? Vi får inte veta.

Även om filmen är långsam är den aldrig tråkig. Inte minst på grund av standarden och variationen på de Tokyos offentliga toaletter. Vilken standard! Vi får också lära känna Hirayama mer och mer under filmen gång. Han hjälper sin slarviga kollega, han får besök av sin systerdotter och han har ett nattligt möte med en döende man bland annat.

Under andra halvan av filmen händer det en massa saker för att vara med Hirayamas mått mätt, och jag tror att många av de svar jag söker kan dölja sig i några av de interaktioner han har. Slutscenen indikerar att han fått allt han önskade. Men vad var det? Det är inte så lätt att veta. Man kan gissa men några exakta svar finns kanske inte. Som livet självt alltså.

Betyg: 4/5

Filmen kom upp under Shinypodden Special Toppfilmer 2023, del 2. Shinypodden hittas där poddar finns, eller här.

Der Himmel über Berlin (1987)

Himmel över Berlin är Wim Wenders lyriska hyllning till mänskligheten och humanismen. Inspelad i Västberlin några få år före muren föll vilket sätter tonen i filmen. 

Vi får följa de två änglarna Damiel och Cassiel som vakar och beskådar människorna. De har befunnit sig på platsen sedan långt innan människor dök upp på Jorden. Damiel är less på att vara ängel och vill bli människa. Han vill få vet hur det är att hålla ett äpple i handen.

Filmen inleds i svartvitt och går över till färgfilm först när vi får se sekvenser ur människors perspektiv. Änglarna lever ett svartvitt liv, ett fattigare liv som om i två dimensioner. Människorna med alla våra svagheter, misär, ondska men också skönhet, musik och mänsklighet lever det fullare livet, i färg och i fyra dimensioner. Priset vi betalar är i tid, vår tid här på jorden är ändlig. Men det är också tydligt för mig att bilderna i svartvitt är renare och vackrare, när filmen går över till färg ser det skitigare och slabbigare ut. Människan.

Detta är en fin och artistisk film. Den inbjuder till kontemplation. Wenders klipper in dokumentära bilder från elände och misär ur mänsklighetens historia. Det är svårt att inte se det andra världsrikets fasor och det efterföljande kalla kriget i filmen.

Filmen har dock oemotståndligt vackra sidor också. Damiel vakar över Marion, den franska trapetsartisten på en sunkig cirkus. Kärlekshistorien dem emellan är ljuvlig. Musiken har också en framträdande roll. Marion och hennes kollegor festar till musik i en härlig scen. Än mer inbjuden blir jag när vi får se Nick Cave & the Bad Seeds live på scen. Filmen spelades in några få år efter han släppt sin första platta. Filmen kommer till liv under den sista akten.

Inledningen är tämligen långsam och utdragen. Den kan närmast beskrivas som seg och jag hade ärligt talat svårt att hålla mig vaken under vissa partier när änglarna dök ner i den ena filosofiska funderingen efter den andra. Absurt nog klockar inledningen in på 90 minuter. Sedan blir Damiel människa och allt händer på en gång. Det är givetvis ett sätt för Wenders att beskriva hur länge änglarna utfört sitt kall, men det kräver att publiken verkligen är på tårna för att hänga med så långt in i filmen.

Filmen är härligt nog inte tom på humor, den krydda som ofta höjer en film inte minst inom dramagenren. Hör har vi Peter Falk som spelar sig själv på ett skådespelarjobb i Berlin. Han är en föregångare till Bill Murrays karaktär i Sofia Coppolas Lost in translation. Falk är helt underbar i denna roll och bjuder till och med på en liten tvist i slutet som jag låter de av er som inte sett filmen än upptäcka själva.

Betyg: 4/5

Måns och jag pratar om filmen i Shinypodden Fimskolan, lyssna här.

Filmen heter Wings of desire på engelska.