In the Mood for Love (2000)

In the mood for love var en film som länge stått i min hylla och längtat efter att bli sedd. Och nu när systersonen Måns startat läsa filmvetenskap och filmen var med bland filmerna de ser under introduktionsavsnittet var det så dags för mig att ta mig an filmen. Efter titten pratade vi om filmen i första avsnittet av Shinypodden Filmskolan.

Jag hade höga förväntningar på denna film, en film som ofta kommer högt upp i listor över de bästa genom tiderna. Men tyvärr blev jag inte så indragen eller engagerad i den bitterljuva kärlekshistorien som jag hoppats. Det kan ha att göra med oket av höga förväntningar, vem vet. Däremot tror jag inte att detta är en film som "sågs för sent", nej den är mer eller mindre tidlös så den ska kunna ses när som helst. 

Det är snarare Wong Kar-wais stil som håller mig på avstånd. Det är väldigt mycket stil över innehåll upplever jag. Jag som åskådare blir inte inbjuden i parets liv, vi förblir åskådare på avstånd. Vi ser de två huvudkaraktärerna lika mycket bakifrån eller på avstånd som att kameran bjuder in oss in i deras personliga sfärer. 

Skådespelerier är ypperligt med en otroligt vacker Maggie Cheung som Mrs Chan och en likaledes "dashing" Tony Leung som Mr Chow. Jag kan inte annat än jämför med en av mina absoluta favoritfilmer Brief encounter. Filmerna har mer eller mindre samma story, det handlar om oförlöst omöjlig kärlek, längtan, meningen med livet och platonisk kärlek. Men där In the mood for love håller oss som iakttar paret på en armlängds avstånd bjuds vi in till det innerst i Brief encounter. För mig var det i alla fall en enorm skillnad i filmupplevelse. 

Klippningen i In the mood for love var också ivrig, ibland över gränsen till för hetsig. Självklart ett artistiskt val som jag inte är god nog att bedöma rent filmtekniskt, men det tog mig ut ur filmupplevelsen som en distraktion av det slaget ibland gör. Det kommer inte på plussidan i slutsummeringen.

Intressant nog visar båda filmerna upp mästarklass i filmfoto. David Leans fyrtiotalsfilm är filmande i bländande vackert svartvitt foto, medan Wong Kar-Wais film är som en orgasm av starka färger som starkt påminner mig om David Lynchs filmer. Jag älskar båda filmernas foto och de bevisar att det är helt andra saker än valet mellan färg och svartvitt som avgör om en film är snygg eller ej. Den frågan är helt klart icke svartvit!

Ok, så jag blev inte "blown away" av In the mood for love. Istället lämnas jag att drömma om att Brief encounter dyker upp under filmstudierna senare i vår. Men vem vet?

Betyg: 3/5

Måns och jag pratar om filmen i Shinypodden Filmskolan, lyssna här eller prenumerera på podden!

Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings (2021)

Ännu en ny MCU-film och det blir ett givet biobesök. Efter att ha blivit mycket nöjd med den första filmen i Phase 4 gick jag in till denna film med vissa förväntningar och de blev uppfyllda. Det är  fascinerande att se MCU utforska olika filmiska genrer. Tidigare har de gjort konspirationsteori, heist movie, dansfilm, komedi och drama. Nu har turen kommit till fantasy blandat med karatefilm. Just fantasyinslagen var en trevlig överraskning.

Detta är en actionfylld film med hjärtat på rätt ställe, och den känns framför allt snäll. Är detta en ny trend? Har Ted Lasso ritat om kartan totalt? Bort med dystergökar som Batman och cyniska serier som "The Boys", in med lite mer snällhet? Vem vet...? Spaningen är svag.

Vad man kan sakna i denna film och de flesta MCU-filmer (utom några av de bästa filmerna från Phase 2 och 3) är riktiga "stakes". Trots att det utförs farliga saker och de fajtas på alla möjliga omöjliga ställen känns det aldrig som att våra hjältar är i fara. Detta är något som jag saknar. Jag skulle vilja se riktigt barnförbjudna filmer från MCU, som komplement till de filmer som vi normalt erbjuds. Ryan Reynolds "Deadpool"-filmer är fantastiska och när det nu ryktas om att han ska flyttas in i MCU spinner jag som en katt av belåtenhet. Då återstår endast att de i några filmer tar steget till hårdare, mer realistiska actionfilmer som får rating R, som "Logan" till exempel.

Vad kan man gilla med dagens film då? Den har flera bra skådespelare, som Simu Liu, Awkwafina, Meng'er Zhang och inte minst Tony Leung i rollen som skurken. Men jag hade också mycket kul med Ben Kingsley i den återkommande rollen Trevor Slattery. Till skillnad från vissa andra superhjälteserier har MCU svårt att hålla sig från att inkludera element med glimten i ögat i sina filmer. Jag gillade lurendrejeriet med de två lurviga drakarna eller hundarna eller vad det var, och kände mig lite snopen att den omtalade draken som vaktade porten var så... gulliga. Men det blev ju bättre lite senare i filmen. Drakar är coola.

För att knyta ihop nya MCU-hjältar med serien i övrigt brukar de ibland låta karaktärer från tidigare filmer hoppa in som att för hjälpa de nya på vägen. I "Ant-Man" var det en av de tristare i Sam Wilson (ni vet, The Falcon) som stöttade, medan i den första "Spider-Man" var det självaste Tony Stark som satte strålkastaren på den nya filmen. Här blev det tematisk nog Wong från "Doctor Strange" som hjälpte till. Inte den största hjälten i MCU direkt, men mer behövdes inte i detta fall.

Nu till min stora förvirring. Den lustige muskelmannen Razor Fist spelas tydligen av en skådis med det sällsamma namnet Florian Munteanu. Jag satt under filmen och trodde att det var Wes Chatham som spelar den älskvärde Amos i "The Expanse". De var otroligt lika i vissa scener... tyckte jag i alla fall.

Filmens action var exalterande men jag är egentligen inte ett stort fan av kampsportsfilmer (utan "stakes"). Istället myste jag över känslan i filmen, fantasyelementen, dess miljöer och de engagerande karaktärerna. 

Betyg: 3/5