Movie 43 (2013)

Robert: It's very important to us that Kevin has a normal and complete high school experience.

Movie 43 är en film som jag aldrig hade hört om tills den dök upp med betyg 5/5 på Fiffis Filmtajm. Det är inte så vanligt att okända nya filmer poppar upp på det viset. Och det var en komedi också. Jag blev givetvis jättenyfiken.

Nu har jag sett denna film, det är en löst sammanhållen samling av scener av olika regissörer. Hela filmen har en osannolik mängd riktigt kända skådespelare. Filmen hålls ihop av en tunn historia om tre ungdomar som söker efter "Movie 43" på internet. Det enda lustiga med dem tre är att en av dem ser ut som en ung Carl-Einar Häckner.

Den första scenen spelas av Kate Winslet och Hugh Jackman och regisseras av en av bröderna Farrelly. Detta är komiskt guld och filmens överlägset roligaste scen. Jag skrattade så att tårarna rann ner för mina kinder. Mina förväntningar inför resten av filmen exploderade. Kunde detta var Graal?

Tyvärr startar filmen med sin höjdpunkt och de efterföljande scenerna pendlar mellan bra till inte fullt så bra. Som ofta med episodiska filmer saknas en övergripande känsla av att det är en riktig eller "hel" film. Filmens styrka och något som alltid är kul är kända skådespelare som spelar roller som går emot vad de vanligen gör eller emot deras publika "image". Jag älskar delar av denna komedi, men när det blir för osammanhängande blir jag mer road för stunden än fullt ut begeistrad.

Den näst roligaste scenen var den med fejk Robin och fejk Supergirl och de andra.

Jag tackar Fiffi för ett bra tips men för mig blev det för ojämnt för ett högre betyg. Men den första scenen med Winslet är bland det roligaste jag sett. Jag måste efter denna scen omvärdera Kate, jag har inte sett henne som en comedienne förut.

Jag ger Movie 43 tre pungkulor av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Tack Fiffi för inspirationen att se denna film. Läs Fiffis revy här. Filmitch har också sett filmen, se här.

Läs om bakgrunden till filmen och en massa annat, inklusive om de två versionerna av filmen, här.

Segmenten:

The catch 5/5

Homeschooled 3/5

The proposition 1/5

Veronica 1/5

iBabe 4/5

Supehero speed dating 4/5

Machine kids (reklamfilm) 4/5

Middleschool date 3/5

Tampax (reklamfilm) 2/5

Happy birthday 3/5

Truth or dare 2/5

Victory's glory 1/5

Beezel 2/5

Days Of Heaven (1978)

Nobody's perfect. There was never a perfect person around. You just have half-angel and half-devil in you.

Ibland ser man en film som lämnar en helt mållös. "Days of Heaven" är en sådan film. Jag såg den i tisdags som uppladdning inför kvällens biobesök då vi ska se Terrence Malick's nya film "The tree of life". Det är den femte filmen från den mytomspunne regissören på fyrtio år. Hans debut "Badlands" revyade jag förra månaden. "Days of Heaven" är hans andra film.

Ibland får jag frågan vilken typ av film jag gillar. Det är en svår fråga och att ge den ett värdigt svar är ett stort ansvar. Jag gillar drama, komedier, sci-fi, action... börjar jag tafatt, frustrerat. Det duger inte som svar, det är för grunt. Sedan säger jag att jag inte gillar vissa typer av skräckfilm, ty jag kan inte sova efter jag har sett dem. Men att beskriva vad jag gillar genom att säga vad jag inte gillar är ännu svagare. Men nu, efter att ha sett en och annan film genom åren kan jag nu börja formulera vilken typ av film som jag tycker om, film som jag blir glad av.

Jag vill se unika filmer, filmer som utmanar åskådaren, där regissör, producent eller manusförfattare har vågat ta chansen och provat på något nytt. Jag vill dras med in i en värld, fantastisk eller vår egen, och i den världen bli bedårad av historien eller karaktärerna. Jag vill känna något starkt, känna förväntning, bli förundrad, ibland förtvivlad, men framför allt bli förvånad.

"Days of Heaven" är konst. Det kom som en total överraskning då jag blev som förhäxad. Filmen skulle kunna jämföras med en otroligt vacker och komplex målning. Eller varför inte en dikt som talar direkt till dig, eller ett stycke musik som du kan drömma dig bort med.

Tematiskt påminner den om Malick's första film "Badlands", men "Days of Heaven" är mer poetisk och ett visuellt mästerverk. Filmen utspelas i norra Texas och året är 1916. Vi får följa den unge hetlevrade Bill (Richard Gere), hans filckvän Abby (Brooke Adams) och hans yngre syster Linda (Linda Manz). De lämnar Chicago för att finna jobb på någon av de stora gårdarna i Texas. Av någon anledning låtsas de att de alla tre är syskon. Väl framme i Texas får de jobb på en gård som ägs av en stilig ungkarl med en hemlighet, spelad av Sam Shepard.

Linda är vår ledsagerska genom filmen. Hennes voice over berättar om och sammanfattar vad som händer i filmen. Det är den unga flickans subjektiva vy över vad som händer, men utan dramatik och utan retoriska finesser. Hon bara pratar planlöst som det verkar. Otroligt annorlunda grepp från Malick. Det bidrar till den meditativa känslan jag fick när jag såg filmen. Nästan sövande trots att jag var klarvaken hela tiden.

Jag älskade det faktum att ingen av karaktärerna är god eller ond i denna film. De är bara människor med sina styrkor och svagheter. De när förhoppningar och drömmar om ett bättre liv. Hela filmen andas humanism, något som man sällan ser i filmer nu för tiden, då allt ska vara så skruvat som möjligt.

Jag kan varmt rekommendera denna film till er som vill se något annorlunda. Ni måste se filmen i lugn och ro och gärna på en stor skärm. Men om ni ger den en chans kommer ni bli mångfalt belönade.

Jag ger "Days of Heaven" fem vetekorn av fem möjliga.

Betyg: 5/5