Sammanfattningen av Attenboroughs dokumentär är att det är kört: We are fucked.
Det är trist att människan inte kan leva i balans med naturen, och det är tur att man lever nu och inte om 100 år, eller när det nu kan vara det stora sammanbrottet sker...
Dokumentären säljs in som Attenboroughs vittnesmål om ekosystemen på Jorden efter 70 år i branschen som naturfilmare.
Det han beskriver är en utveckling som leder till att vår planet inte kan föda oss längre. Människan kommer dö ut via en fas som beskrivs så horribelt i The Road. Efter människan har dött ut, som de dinosaurier vi är, kommer planeten återhämta sig tämligen snabbt. Bra för Moder Jord, dåligt för oss.
Han erbjuder också en lösning på problemen som är så naturligt och självklart att det är smärtsamt. Det är hemskt därför vi vet vad som måste göras men jag ser inte att det är möjlig att genomföra givet den ekonomiska, politiska och religiösa situation som råder.
Som dokumentär är detta extremt simpelt. Vi får höra Attenboroughs tala över bilder från hans karriär på tv saxat med hans 93-åriga ansikte i närbild, med lazy eye och allt. Det han pratar om är extremt viktigt och därför får filmen högt betyg, men som dokumentär ger den absolut inget nytt i format eller annat. Lite svårt att betygsätta en film som denna.
Filmen har bilder och scener som är så dystopiska att jag nästan, nästan inte vill rekommendera filmen till känsliga tittare. Men nej! Detta är ändock en film som alla bör se.
Sir David avslutar sin film med att beskriva vad som måste göras för att människan ska kunna fortsätta att leva här på jorden. Men hur kunna komma fram till detta beteende på några futtiga år eller decennier när det tagit tiotusentals år för oss att utvecklas till vad vi är idag? Känns näst intill omöjligt.
Vad nu? Sluta äta kött, sluta äta fisk, sluta äta grönt, sluta dricka vatten, sluta leva?
Betyg: 4/5
