Bridge of Spies (2015)

Inspirerad av att jag läser John Le Carrés böcker om George Smiley valde jag häromkvällen att se en film som gick mig förbi för några år sedan. Det är spionthrillern Bridge of spies, regisserad av Steven Spielberg på ett manus som bröderna Coen varit med och skrivit. Mark Rylance som vi senare såg i Dunkirk vann till och med en oscar för bästa manlige biroll i Bridge of spies. Jag hade vissa förväntningar på filmen, men var framför allt sugen på storyn från kalla kriget med hemliga agenter och sådant skoj. Filmen bygger löst på verkliga personer så det kunde ju vara en fördel. Eller nackdel.

Först och främst måste man behandla Tom Hanks i huvudrollen. Visst är han stabil som skådespelare och jag har förstått det som att han är en riktigt trevlig person privat, men han är förbaskat tråkig som skådespelare. Det är ett tryggt men ack så "osexigt" val av skådis. Det är inte det nya ansiktet som får en att vilja se mer av skådespelaren, eller som öppnar nya dörrar in till saker man inte sett förut. Problemet med denna film är att Steven Spielberg också har blivit sådan, fast som regissör. När blev Spielberg en ny Ron Howard egentligen? Det är lika kapabelt utfört som ospännande. Som läsare av denna blogg känner till var jag inte speciellt road av vad Ron Howard gjorde med Star Wars-filmen Solo. Det var kapabelt men ospännande. Samma sak här med Bridge of spies.

Känslan var att jag var intresserad hela vägen i mål men aldrig riktigt engagerad. Ämnet är det inget fel på men genomförandet är lite sövande på något sätt. Om jag jämför med First man är det slående hur olika de känns i maggropen på mig. Båda berör intressanta ämnen, men den senare är också vass, personlig och exceptionell på sätt som kanske är svårt att sätta fingret på mer än att det känns i maggropen.

Handlingen är också långt från lika svart och bister som en Le Carré-handling alltid är. Detta är en snällisfilm helt enkelt. Inget farligt och det slutar hyfsat lyckligt för alla inblandade. Så det kan gå när Spielberg är i farten nu för tiden. Ingen we're gonna need a bigger boat här inte...

Den enda scenen i hela filmen som det brände till lite från var när Donovan åkte tåg tillbaka till Västberlin och såg en hel familj bli nermejjade av de östtyska vakterna när de försökte fly till väst. De dog i en skur av kulor på och nedanför muren. Scenen påminde mig om Le Carrés The spy who came in from the cold. Muren var faktiskt kanske den viktigaste karaktären i hela filmen och det är i alla fall något man kan ta med sig. Tyvärr tror jag att människor nu för tiden redan börja glömma vilka horribla brott mot mänskligheten kommunisterna begick under nästan 50 år efter WWII.

Jag ger Bridge of spies tre välgjorda filmer av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Game Night (2018)

That's a strong glass table!

Game Night är en komedi med Rachel McAdams, Jason Bateman och Kyle Chandler i huvudrollerna. Filmen handlar om ett tävlingsinriktat par som kör brädspelskvällar med goda vänner hemma hos sig. Det där med brädspel ligger i tiden. Själv fick jag det fantastiska brädspelet Firefly The Game när jag fyllde år för några år sedan och nu spelar jag, Johan, Linnea och Joel spelet så ofta vi kan. Det är mycket roligt med brädspel generellt sett och Firefly specifikt. Just i fallet med Firefly är det lustigt nog roligt att spela oavsett hur det går och vem som vinner. Denna avslappnade inställning till vem som vinner gäller dock inte huvudpersonerna här i filmen. Tävlingsinstinkten är på topp och den driver en hel del av humorn i filmen.



Manus är riktigt bra med en humor som känns djup och vuxen. Det skämtas om konkurrens mellan bröder, familjebildning, grannsämja och många andra saker. Det är alltså inte bara skämt under bältet. Filmen är inte pk eller söt-snäll men den är heller inte plumpt grov. Som filmälskare välkomnade jag alla filmiska referenser som poppar upp här och där. Som film betraktat påminner den mig i känslan om den mycket lyckade Vacation från 2015 och jag blev därför inte allt för förvånad när det visade sig att det är samma duo bakom båda filmerna, John Francis Daley och Jonathan Goldstein. Bra gjort dom.



Den ofta underskattade McAdams lyfter filmen på egna axlar och Bateman är en bra wing man. Bland biroller har vi Kyle Chandler som jobbig storebror och den ensamme och asociale grannen som gärna är med på spelkvällar spelad av den mångfacetterade Jesse Plemons. Vi har ett mycket roligt par med en mörk historia spelade av Lamorne Morris och Kylie Bunbury. Billy Magnussen som den snygge men korkade Ryan var jag inte lika förtjust i. Hans dejt under spelkvällen spelas av brittiskan Sharon Horgan och hon var en frisk fläkt.

Fasen vad glad man blir av bra komedier. Det må ha varit en bra tajming för mig att se den på bio på fredagskvällen efter en hel arbetsvecka. Hjärnan är lite mer mosig och man är därmed kanske mer mottaglig för en mysig komedi? Jag njöt i alla fall och skrattade högt många gånger och nästan så att jag tappade andan några gånger. Tänker speciellt när Mcadams skulle operera på Bateman. Galet rolig scen.

Filmen lever på bra skådisar och en otroligt skön känsla. Under inledande texterna hade filmen en absurt skruvad feeling men lyckligtvis behölls det introt bara som ett intro. Det var som att filmmakarna ville skicka ett budskap till oss i publiken med sin förvrängda och spetsade värld att detta inte är på riktigt men nästan. Filmens sista scen glider över till samma förhöjda verklighet så filmen har bookends i avvikande stil. Sitt för all del kvar under eftertexterna då det kommer extra scener samt tills efter eftertexterna då ytterligare ett skämt levereras.



Det blev en trevlig kväll med gapskratt på bion och efterföljande mat på Egon med Christian där vi kunde sitta och snacka film och bloggprojekt. Mycket najs. Game night överraskade mig positivt och även om den inte är en 5/5 är den självklart starkare än en trea. Jag längtar redan efter att få se om den. Kanske till och med hopkrupen i "barnet"-ställningen vi får lära oss om i filmen?

Jag ger Game Night fyra massmördande kriminalteknikers av fem möjliga.

Betyg: 4+/5

Gissar att Christian på filmbloggen Movies-Noir inte ger den riktigt lika högt betyg, men han var också belåten så den borde få en stark trea ändå? Hur det blev med det kan ni kolla in här.

Ingrid Goes West (2017)

"There's science, logic and reason. And then there is... California!

Ingrid goes west var en jobbig film att se på. Audrey Plazas Ingrid är en människa med ganska grava problem. Hon känner sig ensam, hon ser inte en de i sin närhet som är med henne, och därför försöker hon bli bästis med tjejer som verkar ha perfekta liv på instagram. Problemet är att som alla förstår är inte livet samma sak som "happy perfect life"-bilden som kan spridas via insta. Och Ingrid har utvecklats till att bli en galen stalker ut i fingerspetsarna.



Objektet för Ingrids senast crush blir alltså Elizabeth Olsens Taylor Sloane som livnär sig på ett instagramkonto där hon produktplacerar konsumentprodukter. Taylor har givetvis sina egna problem men på instagram är det vackra solnedgångar och härliga inredningsprojekt sju dagar i veckan. Ingrid är för omtöcknad i sin egen depression för att förstå detta.

Via lite "single white woman"-beteende nästlar sig Ingrid in i Taylors glamorösa liv. Allt medan grannen Dan bara är en snäll och go kille. Prioriteringarna blir helt off och så går det som det går. Filmen avslutas mycket ärligt med några riktigt äkta scener. Det räddar filmen från ok till ett rejält steg uppåt på skalan.



Jag antar att filmen borde kallas en dramakomedi även om jag inte fann de komiska inslagen speciellt roliga. Jag kände mest smärta för Ingrid och hennes situation. Miljöerna i Venice Beach, sunny California, var givetvis underbara. Värmen strömmade ut mot oss i publiken, kall novembernatt utomhus.



Jag har alltid tyckt att Aubrey Plaza är en intressant skådespelare. Det är något "wreckless" över henne, något som kom i öppen dager i den suveräna tv-serien Legion. Här är hon perfekt castad, hon är så bra att det är svårt att värja sig för Ingrids galenskap. Elizabeth Olsen lärde vi känna i den fantastiska filmen Martha Marcy May Marlene (filmfestivalen 2011). Hon är läcker och ser ut som en stjärna. Även hon var mycket bra castad i denna film. Castingen har en ibland underskattad del i hur bra en film blir. Wyatt Russell (Everybody wants some!!), O'Shea Jackson Jr (Straight outta Compton) och Billy Magnussen var alla bra på lite olika sätt. Speciellt Billy Magnussen som spelade Taylors galna bror Nicky kändes nästan lika wreckless som Audrey Plaze. "Why so serious?"

Jag ger Ingrid goes West tre Mantis av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Wreckless översatt till svenska: obekymrad, lättsinnig, hänsynslös, obetänksam, skoningslös, orädd, våghalsig, vårdslös