Vilken pärs. Jag var helt urvattnad efter jag sett denna film. Den är brutal sorglig helt enkelt. Men bra och sann. Filmen heter Hotaru no haka på japanska, Grave of the fireflies på engelska och Eldflugornas grav på svenska. Detta är ytterligare en animerad film från Studio Gibili men det är inte en Miyazaki-film. Regissören heter Isao Takahata.Som så ofta i japansk animerad film handlar det om ett syskonpar, den 14-årige Seita och hans fyraåriga lillasyster Setsuko. Filmens första scen inleds med Seitos voice over:
Seito: September 21, 1945... that was the night I died.
Lite senare i samma scen får vi se en städare hitta en liten plåtask som han äcklas av och därmed kastar bort. Signifikansen av den scenen förstod jag inte men nu kan jag knappt tänka på den utan att ögonen fylls av tårar. Efter den mycket bistra inledningen blir filmen än mer sorglig för att sedan bli lite bättre för att sedan bli jättesorglig för att sedan ta slut. Men ack vilken fin film. Den skär in i benmärgen på en på det allra bästa sättet. Detta är en otrolig film, den bästa animerade film jag sett och en kandidat till vilken topplista du än kan tänka dig. Förutom topplistan över komedier...
Humor kan annars ofta hjälpa till att göra tunga, allvarliga eller sorgliga filmer lite lättare att se. Humorn kan ställa saker i perspektiv och ge åskådaren ett andningshål. Ett sådant exempel är filmen 50/50 som handlar om en ung man som får cancer. Grave of the fireflies har i princip ingen sådan humor alls. Istället för humor är det humanism som används som andningshålet. Detta är helt enkelt en otroligt mänsklig film. En mänsklig film om en omänsklig situation.
Vill du veta handlingen? Jag antar att jag borde berätta ramhistorien i alla fall? Egentligen vill jag inte rabbla handling utan bara rekommendera er alla att se filmen. Den är bra och värd en titt. Men ok, Seita och Setsuko är två föräldralösa barn på den japanska landsbygden i slutet av det andra världskriget. Pappa är borta i kriget och mamma har dött i eldbombningarna. På grund av en kallhamrad befolkning helt utan empati, egoistiska och elaka släktingar samt några tveksamma beslut av Seita försöker de två klara sig själva.
Jag undrade ett tag om denna film skulle bli lika bra som vanlig spelfilm. Boken har filmats också och jag vet inte vilken version som blev starkast, men som animerad film gick historien fram på ett ypperligt sätt i alla fall. Miljöer och naturen är helt fantastiskt animerade. Däremot är det en ganska enkel animation av människorna, men animatörerna fångar rörelserna perfekt. De har lyckats med att få fram exakt de känslor de söker i karaktärernas ansikten. Med den enkla och "nakna" animationen har de kunnat fokusera på det viktiga. Med skådespelare får man ju ofta en mer komplex och kanske grumligare bild över rollfigurernas känslor. Här är allt "bare bone" istället.
Jag älskade en liten scen när Seita och Setsuko är på en lekpark bakom det provisoriska sjukhuset där deras mamma dött av brännskadorna. Setsuka är ledsen över något och vrider på foten bakom det andra benet och sjunker ner i en hukande ställning. Den lilla rörelsen såg så verklig ut och animationen gör att jag får allt jag behöver för att helt kunna förstå Setsuko.
Kärleken mellan syskonen är helt otrolig fin. Scenen när de badar ihop var vacker. Vid sidan av varandra är deras enda njutningsmedel några försvinnande få karameller som förvaras i en karamellask av metall. Denna ask följer paret ända fram till det bittra slutet och det är asken jag minns tydligast från filmen. Och utslagen på den lilla ryggen. Och Setsukos hjärtskärande glada ansikte. Och Seitas oändliga sorg... Det är en film som jag aldrig kommer glömma så länge jag lever.
Betyg: 5/5
