Sicario: Day of the Soldado (2018)

Sicario var ju snorbra och den förkunnade att Denis Villeneuve är något av vår tids Ridley Scott, något som han cementerade med Balde Runner 2049.

Jag var mycket sugen på uppföljaren Sicario 2 tills jag förstod att det inte var Villeneuve bakom kameran. Istället fick Stefano Sollima som gjort Suburra och Gomorrah (tv-seien) ansvaret för denna film. Och tusan vilken skillnad. Det är en till synes oändlig mängd små små detaljer som skiljer de bästa från de vanliga, men det filmiska slutresultatet blir väldigt mycket sämre. Sicario: Day of the Soldado är en helt ok actionthriller men den är ljusår från den första Sicario.

Samtidigt är det svårt att sätta fingret på vad som saknas. Manus är helt klart en sak. Storyn är mer krystad här. Sen har vi persongalleriet vilket till vissa delar är samma, men det står mycket klart att jag saknar den extra dimension som Emily Blunt gav. I Sicario hade vi tre jämbördiga tyngdpunkter; Kate, Matt och Alejandro. I tvåan återstod bara Matt och Alejandro och det räckte inte. Lilla Isabel lyckades givetvis inte kompensera.

Jag saknade också de där riktigt exalterande scenerna som ettan hade, till exempel inledningsscenen och scenen vid gränsposteringen. Motsvarande scener i tvåan kändes inte lika mycket i magen. Det är möjligt att denna film kanske vinner på en omtitt dock.

Day of the Soldado har fått kritik för dess politik, men den kritiken skriver jag inte under på. Det filmen beskriver finns i verkligheten, sen får man ogilla det faktumet hur mycket man än vill. Dessutom tycker jag att filmen ger kängor både hit och dit så det är inte speciellt klart vilken sida i debatten den tar. Well, detta var inte en nya femma i betyg, men den är underhållande för stunden och helt klart sevärd om man gillar politiskt laddade thrillers i en modern miljö.

Filmens klart bästa scen, en scen som höll sig kvar i mig länge, var den mot slutet med Alejandro och Isabel och en massa "bad hombres". Jag försöker spoila så lite som möjligt här, men den situationen som Alejandro hamnar i gav mig svår dysterhet i sinnet, på gränsen till ångest.

Jag ger Sicario: Day of the soldado tre stereotyper av fem möjliga.

Betyg: 3/5