The Shining (1980)

Jag får väl helt enkelt inse att skräckfilmsgenren inte är min favorit. Men låt oss backa ett steg först.

Jag har ju sett en hel del från genren genom åren och vissa gillar jag, vissa inte. Några blir jag inte alls rädd av, andra blir jag så skraj av att jag inte kan sova. Filmen The shining har mången gång kommit upp som en film jag bara måste se. Filmbloggarkompisen Filmitch har vid flera gånger påtalat detta och om jag minns rätt dessutom lovat att den inte är skrämmande efter filmens löptid. Nåväl jag får väl ta och se den då tänkte jag och sagt och gjort, nu är den sedd.

Tyvärr blev den inte den favorit som den hade chansen att bli. Antagligen såg jag den för sent. Så fort jag såg Jack Nicholsons extrema överspel blev jag dämpad. Däremot var filmen ganska läskig av och till. Det ska den ha cred för. Det är ju för tusan en spökfilm och en effektivt berättad historia!

I vanliga fall är filmmusiken en viktig stämningshöjare i skräckisar. Här funkade det inte alls. Jag hatade musiken i denna film. Inte för att den var för läskig utan för att den var så usel. Creepy och skrikande gnisslig. Nej, den gav mig inte kalla kårar utan mer ont i öronen.

Vad är det då som kan göra att jag gillar filmer som Scream, The cabin in the woods och Alien men inte en film som The Shining? Först och främst inser jag till min förvåning att filmen inte har någon protagonist som jag hejar på. Jack är ju helt sjuk i huvudet mest hela tiden, och Danny är inte mycket bättre han. En djävul i barnet från första början. Stackars Wendy då? Även om jag kan sympatisera med henne då hon blir avskuren från omvärlden med ett barn att skydda och en blodtörstig mordisk galning till man på halsen, så känner jag inte speciellt mycket för henne heller. Hon ser ju helt galen och osympatisk ut redan första gången vi får träffa henne i Boulder, Colorado, och under resten av filmen också för övrigt.

Filmen är desutom så sablans kall. Då kommer jag in på regissören Stanley Kubrick. Det är ganska ofta att jag känner samma sak inför hans filmer. Jag ser att det är skickligt hantverk och alla delar är tipp topp, men jag blir helt oberörd inför deras kalla yta. Kubrick jobbar inte med de verktyg som jag gillar. Han gjorde ofta kalla och totalt humorbefriade filmer. Det är tråkigt att se på dem.

Men nu har jag i alla fall sett denna film. Jag tar med mig inledningsscenen med första bilfärden upp till the Overlook Hotel. Den var maffig. Sedan fick jag se alla lösryckta scener man sett genom åren i sina rätta perspektiv; flickorna i korridoren (tvillingar?), REDRUM, "Here's Johnny!", "All work and no play makes Jack a dull boy.", trädgårdslabyrinten...

Förresten, en sak som var fantastisk med filmen var dess scenografi. Vilket fantastiskt, om än creepy, hotell de bodde i! Allt så otroligt stiliserat och för den delen stiligt på ett cheesy sätt. Heltäckningsmattorna! Haha.

Jag ger The shining två dödsfall av fem möjliga.

Betyg: 2/5