Truman (2015)

Tänk dig att du har en bästa vän som du har varit så nära kan man komma en vän men att ni på senare år inte umgåtts mycket på grund att ni bor i olika städer, ja till och med olika länder. Tänk sedan att din vän har cancer och snart, mycket snart, ska dö. Åker du och besöker din vän? en fråga som borde ha ett självklart svar visar sig vara mycket svår att besvara ärligt. Tänk då att du trots din egen rädsla och osäkerhet på hur du ska bete dig, vad du ska säga, göra och framför allt känna, att du ändå åker och besöker vännen. Hur skulle ett sådan möte kunna bli? Det är det som den spanska filmen Truman visar. Svensk titel blev den något mer beskrivande Vänner för livet. Nu visade det sig att originaltiteln var väldigt talande också...

Kan en film som denna med detta blytunga ämne vara rolig? Javisst, om filmmakarna behandlar ämnet på ett öppet sätt utan att lägga in gimmicks bara för att göra filmen cool. Filmens ton måst matcha ämnets seriositet så att säga. Kan en film som denna vara befriande och till och med hoppfull? Javisst, den behandlar generella mänskliga frågor och funderingar  och som med allt i livet finns det alltid två sidor på allt. Även när det är mörkt erbjuder livet små ljusglimtar för de som håller sinnena öppna. Kan en sådan här film vara tung att se? Låt säga för en person som lider av lättare dödsångest? Jepp, you bet. Kan en film som denna vara sorglig? Ja, mycket.

Filmen är otroligt bra! Gå bara ock se den. Jag kände alla känslor du kan tänka dig under filmen. Värme, nostalgi, förvåning, vemod och sorg. Vid flera gånger rann tårarna ohejdat nedför mina kinder. Just de tysta tårarna som man inte märker förrän det känns blött i skägget är förbenat luriga. Känslan av rening efter filmen är dock påtaglig.

Jag har ingen personlig erfarenhet av cancer, varken mig själv eller någon riktigt närstående har haft det, men ändå kunde jag finna filmen otroligt personlig för mig. det fanns något i kompisrelationen mellan de två medelålders männen som talade till mig utan filer. Trots att jag var klarvaken under alla filmens scener och jag följde mer med andäktig spänning kunde mina tankar samtidigt också vandra iväg till minnen och känslor om mina egna äldsta vänner som jag inte träffar så ofta som jag skulle önska. Vemodet är en stark känsla!

Filmens bästa scener var dels när exfrun berättade att hon avslöjat pappans diagnos för sonen. Det gjorde att scenen med sonen växte exponentiellt i efterhand. Men allra mest ömmade jag med huvudpersonen i scenen när han inte hann gå på toaletten. bilden av vad sjukdomen gör mot en människa blev så naket blottlagd där och då.

Blir väldigt nära full pott. Jag ger Truman fyra självklara slut av fem möjliga.

Betyg: 4/5


Jag såg denna film under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga:
Rörliga bilder och tryckta ord