Toni Erdmann (2016)

Min pappa Toni Erdmann är en sådan där film som är svår att kategorisera. IMDB kallar den "komedi" och "drama" men det känns som att filmen är mer än så. Är det en svart komedi som vilar på en bädd av drama? Är det en dramafilm med en snutt komedi på ett hörn?  Nej, det går helt enkelt inte att klämma in filmen i begränsningen av en simpel kategorisering. Den är så mycket. Detta är en otroligt fin film om relationen om en äldre man och hans vuxna dotter. Det är en film man kan börja gråta av när man ser den och en film man lockas till skratt av.

Det är en sådan mångfacetterad film som ibland dyker upp på Stockholms filmfestival. Det är kul att en lite udda film går upp på vanlig bio också. Filmen är dessutom lång så vi får hoppas att de vanliga biobesökarna har tålamod nog att ta sig an denna film.

Denna tyska film som helt enkelt heter Toni Erdmann internationellt, och det förtydligande namnet Min pappa Toni Erdmann i Sverige, startar som en galen komedi. Inledningsscenen med brevbomben är hysterisk! Under andra akten transformerar den sig till ett sobert drama. Och under den avslutande tredje akten är den tillbaka som en bitvis bisarr mörk komedi med en stor dos av tragedi. Tålamodet som besökarna måste uppvisa betalar sig med råge. Jag var berörd, lite dammig runt ögonen och tärd av spänningen när filmen var över. Det är också den film jag tänkt mest på från de vi såg under Malmö Filmdagar tidigare i höstas.

Filmen handlar om läraren Winifred Conradi (Peter Simonischek) och hans dotter Ines (Sandra Hüller). Dottern håller på att göra karriär inom managementkonsultsvängen. "Jobba management." Hon är på uppdrag hos ett oljebolag i Rumänien där hon som konsult ska säga upp en massa folk. Winifred söker kontakt med sin mentalt avstängda dotter. Det går inte så bra så han bestämmer sig för att göra en "pop in", att helt enkelt överraska sin dotter på plats i Bukarest. Det går väl sisådär. Väl på plats hittar pappan på karaktären Toni Erdmann, "international business man", för att få access till dottern ännu mer. Resten är filmhistoria som man säger.

Filmen skapar så många tankar. Det är omöjligt att skriva om dem utan att spoila så läs inte vidare om du inte sett filmen än...

Spoilervarning!

Det är uppenbart att Ines inte är lycklig. Ser man henne le en enda gång i filmen? Nej. Pappan försöker medelst humorn hjälp nå henne. Är han kanske en pappa som alltid spelat clown så fort något allvarligt hänt? Det känns så. Relationen mellan far och dotter är filmens centrala nerv.

I övrigt berör filmen flera viktiga och aktuella frågor. Ett exempel är hur Ines kämpar på i en extremt mansdominerad miljö där sexuella undertoner ibland används i spelet. Detta lyfts inte upp av filmen och skrivs åskådaren på näsan, utan spelas bara i bakgrunden vilket gör att budskapet signaleras så mycket starkare.

Den andra politiska frågan som jag direkt tänkte på var det faktum att kunden ville ta in managementkonsulterna för att göra skitgörat med att säga upp en massa folk. Mer eller mer indirekt ser vi hur detta bryter ned Ines. Skillnaden mellan beslut i konferensrummen och hur det påverkar riktiga människor ute vid fälten finns i filmen utan att basuneras ut. Återigen tar filmen med dessa frågor på ett ickeforcerande sätt vilket jag uppskattar. Filmmakarna har uppvisat god disciplin i vad de valt att fokusera på!

Mest av allt är dock filmen en studie i psykologin hos Ines och Winifred, enskilt och dem emellan. Filmen innehåller flera minnesvärda scener som är känslosamma, knasiga eller spritt språngande galna. De som mest sticker ut på grund av att de är så hysteriska är scenen med den gröna bakelsen, sångframträdandet och nakenfesten. Alla av olika skäl favoriter och blivande klassikers från denna bångstyriga film.

Men allt är inte bara "goofy fun"... Filmen innehåller också ömma scener mellan far och dotter. Ett avsked och en omfamning som sa mer än tusen ord. Filmen blev också personlig för mig. Jag känner igen miljön med konsultandet från egen personlig erfarenhet och jag tycker att filmen träffar rätt i tonen och budskap. Då tänker jag givetvis inte på de lite mer spektakulära scenerna utan till synes små scener som berörde mig hård. En sådan scen var när Ines försade sig om strategierna när alla inklusive chefen hos kunden var ute på en drink efter jobbet. Men än mer kommer jag ihåg scenen när Ines lokala assistent Anca (Ingrid Bisu) ber om feedback på sin prestation och Ines säger åt henne att prata mer tyska. Senare, i en annan scen, behöver Ines en ny blus och Anca lånar ut sin. Små scener som säger så mycket om deras relation och maktförhållande.

En annan scen jag inte kunde frigöra mig från var den med Ines (eller var det Winifred?) som tittar ut genom fönstret på lyxhotellet och tittar ner på ett bostadshus på tomten bredvid och där ser en fattig kvinna kasta skräp som ännu fattigare barn river i för att hitta något... Matrester? Jag har för mig att det var direkt efter scenen med den gröna bakelsen vilket gör kombinationen av scenerna ännu mer bisarr...

Javisst är det en komedi, speciellt om man menar absurd komedi. Men framför allt är detta en dramafilm. Och som sådan är det en rejält sorglig film. Jag kände mig mycket ledsen under hela slutet. Jag fann mig själv sitta och fundera på Ines livsval och avsaknad av glädje i livet under filmens sista skälvande minuter. Under sista scenen hann jag till och med att tänka att om filmen slutar just nu så vore det det perfekta slutet. Det fanns flera riktningar filmen kunde ta åt oss men den slutade på det perfekta sättet. Det blev dammig i rummet flera gånger mot slutet av filmen.

Jag var nära att ge Toni Erdmann en trygg fyra men filmen är så unik att jag känner att jag kan stiga ut ur komfortzonen och ge den en femma redan efter första titten. Jag ger Toni Erdmann fem löständer av fem möjliga.

Betyg: 5/5

Jag såg denna film under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga:
Sofia
Fiffi
Jojje
Carl