Orfeu Negro (1959)

Ja det här med att se film man blivit tipsad om... Filmtips kan leda till fantastiska filmupplevelser och då är allt fridens liljor. Men det kan lika väl vara problematiskt att se film som nära och kära tipsat om. Först och främst kan det resultera i att jag sårar den som tipsat i de fall filmen inte höll måttet (för mig). Ibland kan det vara vanskligt med ärligheten med betygen om det gäller en älskad film för en person man inte vill göra besviken. En annan baksida med filmtips, speciellt med äldre filmer, är det att det kan finnas en anledning till att man inte sett filmen. Som filmnörd vet jag ofta mer om film, även de jag inte sett, än en vanlig medelsvensson vågar jag påstå. Det är i alla fall vad min kompis Danne brukar säga (att jag vet mer om en film som han sett även om jag inte ens sett den). Och med risken att missa godbitar kan jag inte allt för sällan förutse hur jag kommer gilla vissa typer av filmer. Det kan vara genrer, teman, regissörer eller annat som leder mig i dessa insatta/förutfattade meningar.

Nåväl, idag ska en av filmhistoriens första och största "World film"- sensationer avhandlas. Det är den fransk/italiensk/brasilianska filmen Orfeu negro från 1959. Filmen utspelas i Rio, i en av dess kåkstäder under karnevalen. Storyn bygger löst på den gamla grekiska myten om Orpheus och Eurydice. Filmen är full av mustiga musikstycken och den sägs ha introducerat bossa nova för väst.

Det är min gamla mor som har tipsat om filmen. Eller, tipsat och tipsat. Hon är allt för försiktig i sin framtoning för att ge ett direkt tips. Däremot har hon vid flertalet tillfällen låtit berätta att detta var den starkaste filmupplevelsen hon någonsin haft på en biograf. Hon såg den under tidigt 60-tal skulle jag gissa. Genren är inte direkt en favoit för mig, men jag blev om inte övertygad om att den måste vara rätt för mig så lite nyfiken i alla fall.

Jag hade hoppats på en bra story med härliga karaktärer och där det jag hört om filmen mest skulle vara fonden som storyn spelades upp framför. Jag tänker då på miljön i Rio, karnevalen och musiken. Eftersom jag ska besöka Rio på en semesterresa till Sydamerika senare i höst tyckte jag att filmen skulle passa.

Tyvärr kan jag inte säga att filmen har starka karaktärer. Och allt det jag ville ha som omgivning är snarare huvudingrediensen i denna anrättning. Sångnumren har en kraftigt framträdande roll. Karaktärerna är förstärkta som från en teaterpjäs. I filmens inledning får vi se en hel färja full av morgontrötta pendlare som står och dansar samba lite spontant sådär. Musikalteatraliskt!

Det finns en hel del humor men tyvärr är det endast slap stick. Tänker speciellt på en scen med en man som besöker sin flickvän och en hysterisk scen som slutar med att de kastar mat på varandra och mannen ramlar omkring i rummet som en clown. Könsrollerna är dessutom fasansfulla. Kvinnan ska vara vacker och hon behandlas som en ägodel. Huruvida detta är påhitt eller taget från miljön från eran vet jag icke.

Filmen vann både Guldpalmen i Cannes och Oscar för bästa utländska film så den hade sannerligen sina beundrare när den var ny. Men då bröt den troligen ny mark också. Filmpubliken hade säkert inte sett något liknande förr. Den lyxen hade inte jag. Den tragiska kärlekshistorien är vad den är. Den verkar inte vara filmens huvudmål. Istället är det svetten, rytmerna, musiken, Rio, karnevalen och de fattiga i Rio som är i fokus. Jag föll kanske inte pladask för dessa element.

Så hur ska jag nu göra med betyget då? Jag var rejält uttråkad då jag såg filmen. Men jag vill inte ge min mors favoritfilm en etta. Det känns inte rätt. Jag får hitta någon anledning till att ge den en tvåa i alla fall... En sak som jag la märke till var att filmens huvudperson Orfeu i vissa scener var väldigt lik den amerikanske skådespelaren Blair Underwood. Frank Underwood är namnet på huvudpersonen i serien House of cards. House of cards är en riktigt najs serie. Ja men se där, en anledning... Jag ger Orfeu negro två lustfyllda sambadanser av fem möjliga.

Betyg: 2/5