Beasts Of The Southern Wild (2012)

Beasts of the southern wild. En unik film. Jag kan inte ens komma på någon annan film som liknar den. Och ändå har jag så svårt att komma på vad jag ska skriva i denna revy... Allt som oftast är det lätt att välja vilken aspekt från filmen jag vill fokusera på, vilken känsla jag vill försöka förmedla eller vilken åsikt jag ska försöka sälja in. Men nu känner jag mig bara rådvill. Det finns många starka sidor hos filmen; magi, sceneri, skådespeleri, men det finns några svagheter också; obegriplig, oengagerande i all sitt engagemang och utan handling.

Först, hur var förutsättningarna när jag såg denna film? Jag såg den på fredagseftermiddagen och det var den enda filmen jag såg den dagen, vilket var positivt då det trots allt är en ganska "tung" film. Jag mötte upp med Jojjenito och Har du inte sett den-Johan på Victoria. Trevligt, trevlig. Men samtidigt var detta den nittonde filmen jag såg på festen och en viss trötthet hade smugit sig in, som är brukligt i slutet av en intensiv festival. Jag var rimligt uppmärksam rakt igenom hela filmen, men jag såg nog både en och två biobesökare som nickade till lite under visningen. Den är nästan sövande i sin lyriska berättarstil. Så det var nog både bra och dåliga förutsättningar.

Vad är bra med filmen då? Det är helt klart en film som bygger på den stämning som den förmedlar. Egentligen hände inte så mycket. Vi får följa filmens centralfigur den sexåriga Hushpuppy som bor i The Bathtub i träskmarkerna vid kusten i Louisiana. Hennes far är sjuklig och allt som oftast drucken. Hennes mor är borta, död eller flytt sin väg, ingen vet. Flickan lever i en blandning av fantasier och verklighet. Som åskådare är det svårt att avgöra vad som är vad. Hushpuppy ser inre syner av gigantiska urtidsvildsvin som galopperar mot henne och hennes vänner. Vad som ska hända när de kommer fram är oklart. En självklar tolkning av hennes inre demoner är givetvis stormar och översvämningar, med namn som Katrina, som hemsöker folket som lever på kanten av havet. Filmen är antagligen ett politiskt inlägg emot miljöförstöringen.

Hushpuppy spelas förträffligt av den lilla Quvenzhané Wallis. Hon är en naturbegåvning som berikats av filmens regissör och manusförfattare Benh Zeitlin med en massa lustiga citat:

Hushpuppy: When it all goes quiet behind my eyes, I see everything that made me flying around in invisible pieces. 

Hushpuppy: The Bathtub has more holidays than the whole rest of the world. 

Hushpuppy: I see that I am a little piece of a big, big universe, and that makes it right. 

Hushpuppy: Strong animals know when your hearts are weak. 

Hushpuppy: The whole universe depends on everything fitting together just right. If one piece busts, even the smallest piece... the whole universe will get busted. 

Om man gillar denna typ av känslodrivna filmer, och det brukar jag göra, kan Beasts of the southern wild upplevas som hur bra som helst. Men om man inte "drabbas" av känslan kan filmen falla platt. Jag upplevde båda reaktionerna. Jag anar filmens storhet som bakom en slöja, men jag blev inte så upprymd av den som jag borde. Jag var nästa uttråkad av den istället. Filmen har ett antal fantastiskt häftiga och vackra scener, men den saknar den där stringensen i handling eller något, som ibland inte behövs, men som behövdes här.

Skådespelarna består till stor del av amatörer som bor i liknande miljöer som filmen återspeglar. Benh Zeitlin ville ge oss en känsla mer än en historia tror jag. Det är som en dröm som ligger kvar i undermedvetandet: Det är svårt att förklara vad drömmen handlade om, men känslan finns kvar.

Beasts of the southern wild är en film som jag skulle vilja gillat mer. Det är den värd. Men eftersom den inte nådde ända in i mig nöjer jag mig med ett svagt positivt betyg.

Jag ger Beasts of the southern wild tre domedagshistorier av fem möjliga.

Betyg: 3/5