Bruce Springsteen - Stockholm (2024)

Bruce Springsteen, Strawberry Arena, måndagen den 15:e juli, 2024

Nyligen såg jag Taylor Swift på Friends Arena efter att ha fått tag på biljetten dagen innan konserten. Nu har jag sett Bossen Springsteen av en ren slump, känns lite liknande. Lars-Ola hade råkat hamna med en biljett över till måndagens konsert på Strawberry Arena och han var generös nog att bjuda in mig på gubbrockshow. Jag tackade såklart ja, vem är jag att låta en vän gå på konsert ensammen!

Jag har aldrig varit ett stort fan av Bruce men han verkar vara en mycket trevlig person och han har ju en del bra låtar. Vi hade platser på bakre parkett och jag var lite orolig för att bli stående en sådär 4 timmar bakom långa typer med efterföljande ont i ryggen och kramp i vaderna... Och så blev det. Men konserten blev bättre och bättre ju längre in på kvällen vi kom så jag stod ut/kvar.

Självklart kunde jag inte undvika att jämför de två konserterna... Japp, detta kommer bli ännu ett hyllningstal för allas vår egna Taylor. Jag hade hört tre av hennes skivor lite mera men de flesta av låtarna hon spelade var i princip nya för mig. På samma sätt kände jag igen en hel del av Brucans låtar; The River, Because the night, My hometown, Born to run, Bobby Jean, Dancing in the dark, Thunder Road och några till. Men mestadels lät det obekant i mina öron. 

Denna konsert var "helt ok", medan Taylors var helt fantastisk och jag undrade direkt efter den upplevelsen om det var den bästa konserten jag någonsin sett. När jag nu kunde jämföra med den ack så hyllade Bruce Springsteen kunde jag kalibrera mig lite i tesen jag funderat över. Jag var ungefär lika grön inför materialet så jämförelsen är så "rättvis" den kunde vara. Men nej, det var utklassning! Taylor mot alla andra (representerade av Bruce) 1-0. 

Aftonbladet hyllade såklart Bruce dagen efter, det måste de väl nästan göra oavsett hur det var antar jag. Och nu stiger Taylors uppvisning i graderna ju mer jag tänker tillbaka på den, en enastående upplevelse. Jag förstår i hjärtat och ryggraden varför amerikanska swifties reser till Europa för att se henne show en gång till. Jag är sugen på att se den igen! Ack, att få leva tider som dessa är ändå något speciellt.

Bruce är en trevlig prick och han var snyggt klädd denna kväll. Han är en bra rock'n'roll-underhållare. Han är också 75 år i september så det är klart att rösten inte håller samma klass och det blev en lite lugnare show än vad han gjorde på sjuttio- och åttiotalen gissar jag. Bandet var bra, jag gillar Max Weinberg och Roy Bittan så klart. Bäst var ändå Nils Lofgren på gitarren.

Ljudet var bra under inledningen då han spelade nya låtar (tror jag). Då fick vi mycket R&B känsla med körsång som gav vibbar av gospel. Kändes lite oväntat (för mig). Sedan blev ljudet sämre en lång stund för att bli lite bättre mot slutet. Detta var konstigt då vi tog plats precis bredvid mixerbordet i mitten av parkett. Där om någonstans borde ljudet varit bra.

Det var extra kul när Bruce gick ner från scenen och hälsade på fansen som stod längst fram på parkett. Entusiastiska fans! 

Konsertens konstigaste och sämsta sak var när Bruce höll ett innerligt tal om en död barndomsvän och följde upp det med Last man standing, en potentiellt känslig låt. Men tyvärr dåligt. Varför dåligt? Jo, otroligt nog översattes monologen och sångtexten till svenska på de tre stora skärmarna. Jag blev helt utdragen ut stämningen när textningen kom upp rakt över bilden på Bruce. Obegripligt. Sverige om något land behöver väl ingen översättning från engelska nu för tiden? Lars-Ola hade samma reaktion. Kvällens sista låt var en akustisk låt med Bruce ensam på scenen som besvarade den första sången om den saknade vännen. Även denna sångtext textades för oss "idioter" i publiken. Obegripligt!

För övrigt var det oklart om medelåldern på publiken var över eller under 60 år. A lot of white dudes i alla fall...

Lars-Ola är lite mer bevandrad i bossens musikskatt och han avrapporterade dessa låtar som hans höjdpunkter; Lonesome day, Prove it all night, The promised land, Nightshift, The River, Because the night, She's the one, Wrecking ball, Badlands, Born to run, Bobby Jean.

Höjdpunkten för mig var helt klart Because the night.

Setlist:

1. Into the Fire
2. Lonesome Day
3. My Love Will Not Let You Down
4. Prove It All Night
5. No Surrender
6. The Promised Land
7. Hungry Heart
8. Reason to Believe
9. Youngstown
10. Long Walk Home
11. Working on the Highway
12. Darlington County
13. The E Street Shuffle
14. Nightshift (Commodores cover)
15. My Hometown
16. The River
17. Last Man Standing
18. Backstreets
19. Because the Night (Patti Smith cover)
20. She's the One
21. Wrecking Ball
22. The Rising
23. Badlands
24. Thunder Road

Encore:
25. Land of Hope and Dreams
26. Born to Run
27. Bobby Jean
28. Dancing in the Dark
29. Tenth Avenue Freeze-Out
30. Twist and Shout (The Top Notes cover)

Encore 2:
31. I'll See You in My Dreams