Deadpool 2 (2018)

Deadpool 2 är förbaskat rolig. Jag måste hylla Ryan Reynolds ännu en gång (precis som efter första Deadpool). Han är med och skriver manus, har en fantastisk talang för komedi med en oförstörbar tajming och han gör dessa filmer med glimten i ögat och utan att ta sig själv på för stort allvar.

Men trots denna inledning av min revy måste sägas att inledningen av filmen inte var den starkaste. Vi får ett montage som hastas igenom. Sekvensen känns som att teamet trott sig vara tvungna att övertrumfa inledningen av första filmen. En informationsdump framförd via "voice over" senare hamnar vi i lägenheten och en mycket fin scen mellan Reynolds och Morena Baccarin. En scen som slutar med att hjärtat skärs i bitar. Scenen är som tagen ur någon av Joss Whedons tv-serier, när huvudpersonerna blir för lyckliga måste någon dö. Det är sedan gammalt.

Vid detta laget bjuds vi på förtexter som med råge matchar de mycket lustiga förtexterna till första filmen. Här kommenteras det vi redan sett. Fyndigt och uppfriskande. Tyvärr dras upplevelsen ner betänkligt då de orimligt nog lagt in den svenska översättningen (texten) huller om buller överallt över filmytan. Stor fet text på samma format som originaltexten på engelska. Tala om att gå in och kladda i "konsten". Förbannat irriterande. Den svenska textningen låg ibland över, ibland under och med tanke på den snabba klippningen blev det omöjligt att snabbt hittat rätt till den engelska texten för att kunna följa skämten. Filmens sämsta del på grund av denna idioti.

Så även om upplevelsen av den inledande titelsekvensen blev lidande var annars förutsättningarna de bästa. Jag såg filmen med Johan och Markus efter en smarrig burgare ute på trappan till Konserthuset. Stämningen var på topp och vi såg filmen i en medelstor salong som var hyfsat välfylld. De flesta i publiken hade en mycket rolig stund. Speciellt en tjej lite längre bak som skrek av skratt åt alla popkulturella referenser som hon uppfattade. De första fem gångerna var det festligt men efter ett tag blev det lite väl mycket. Hon verkade mycket angelägen om att alla i salongen skulle veta att hon förstod skämten.

Filmen gick i vilket fall bara uppåt efter den något svaga inledningen. Jag hann för en sekund minnas katastrofen som heter Kick-Ass 2 men denna gång var det inget att oroa sig för. Deadpool 2 är i princip lika bra som ettan, om inte bättre. Den blir bara bättre och bättre under hela sin löptid. Jag gillade återbesöket av Julian Dennison, den lille tjocka killen från Hunt for the Wilderpeople. Filmens starkaste stjärna efter Reynolds och Baccarin är dock Zazie Beetz i rollen som Domino. Vilken tjej. Henne vill vi ha! Och jag gillade Dopinder. Och Yukio...

Deadpools nystartade superhjältegäng X-Force står för mycket av den fysiska humorn i filmen, med luftlandsättningen i för stark vind som en av filmens höjdpunkter. Annars ligger mycket av humorn i dialogen och alla popkulturella referenser. Det är en så stor mängd referenser att det var omöjligt att hinna med att koppla eller behandla alla. Det kommer bli mycket roligt att se om den på blu-ray och försöka hänga med igen. Jag uppfattade många, vissa kände jag bara på mig att jag borde förstå med lite betänketid och många gick mig säkert helt förbi. Jag gillade alla tasksparkarna och blinkningar åt DC och MCU i alla fall.



I slutet av filmen får vi dock en mycket fin scen som bröt av stämningen. Mitt i denna tornado av satir, humor och referenser kom helt plötsligt en scen som gav mig gåshud och tårfyllda ögon. Filmen bygger upp scenen med de korta snuttar vi ser i "rummet" där Morena Baccarin sitter på andra sidan av en osynlig vägg som Reynolds inte kan ta sig igenom. I slutet när han funnit sitt hjärta kommer han igenom. Den oändligt bra låten Take on me av A-ha spelas i en akustik version (så vacker!) och filmen kopierar den ikoniska scenen från originalvideon när tjejen från den tecknade filmen på tv'n tar Morten Harkets hand och drar honom in i filmen. På samma sätt tar Morena Ryans hand och drar honom in genom den osynliga väggen. Så vackert, helt på allvar!

Att en sådan scen kan få plats i en film som denna gör att jag blir än mer uppmärksammad på hur svag Solo: A Star Wars story är. Ni vet, förra veckans blockbuster om ni inte har hunnit glömma den filmen helt ännu. Här i Deadpool 2 har vi stakes på riktigt. Någon dör och hennes man lider sig igenom hela filmen av hjärtesorg. Riktiga känslor i en av årtiondets mest overkliga och oseriösa film. I Solo dör Becketts käresta Val i en explosion och filmen hanterar det med... att inte bry sig över huvud taget.



I slutet av Deadpool 2 känner jag varma känslor av förundran och kärlek, känslor som jag aldrig fick av Solo. På pappret skulle man kunnat gissa att det skulle varit tvärtom. Men denna typ av känslor beror på manus, skådisar och övriga i teamet bakom filmen, och där är skillnaden uppenbar mellan filmerna.

Deadpool 2 är en pangfilm. Ni kommer gråta av skratt och kanske på grund av andra känslor också! Gå och se den på bio!

Jag ger Deadpool 2 fyra cameos av fem möjliga! (Brad Pitt, Alan Tyduk, Matt Damon och Taylor Swifts katter)

Betyg: 4+/5