Rymdforskningen är den viktigaste forskningsgren mänskligheten har att ta tag i. Jag är tacksam för NASA och alla andra organisationer som arbetar inom detta område. Det är det mest fascinerande området inom forskning och vetenskap. Alla fantastiska framgångar ska hyllas men olyckor och katastrofer måste analyseras och aldrig glömmas. Denna film handlar om hjältarna i Challenger-olyckan.
Det är otroligt nog den allra första dödliga olyckan under rymdfärder som NASA haft. Den 25:e expeditionen inom The Space Shuttle Program hade en del förseningar men till slut skulle de iväg den 28:e januari 1986. Men 73 sekunder efter start exploderade rymdfärjan Challenger.
Häromkvällen ramlade jag på en dokumentär om olyckan som fokuserar på lärarinnan Christa McAuliffe, den första civilperson som åkte upp i rymden i NASA's program. Normalt sett vänder jag mig instinktivt emot filmer som manipulerar åskådaren med sentimentalitet i onödan. Men i denna film låter jag det helt passera. Mina känslor av sorg är starka nog oavsett vad dokumentären gör.
Filmen inleds med bilder från de första 70 sekunderna av uppskjutningen. Vi ser bilder på jublande publik på plats vid Cape Canaveral och på förväntansfulla elever med partyhattar i skolan i New Hampshire. Sen klipps det...
Redan vid detta lag sitter jag med ögonen fyllda med tårar.
Filmen tar oss sedan till bakgrunden om varför en civilanställd lärarinna var med i besättningen. De amerikanska myndigheterna hade beslutat att en lärare skulle få åka med på en expedition, och under uppdraget hålla två lektioner från rymden vilka skulle direktsändas till skolor. President Reagan ville lyfta den oerhört viktiga gruppen lärare. Allt bra i ett modernt samhälle som bygger på kunskap och vetenskap startar med en bra skola. Fler tusen sökte och Christa blev utvald.
Dokumentären använder filmer och klipp från förberedelserna inklusive tv-intervjuer med Christa. Hon får frågan på någon morgon-tv om hon är rädd inför resan. Hennes svar är att hon inte är rädd då rymdfärder nu för tiden verkar så säkert. Klipp till uppskjutningen igen.
Denna gång identifieras Christas föräldrar i publiken och vi känner igen lärarinnan Barbara Morgan som var Christas backup. Nu får vi se hela förloppet från countdown till katastrofen och scenerna därefter med de fallande delarna. Man tror nu att de flesta i besättningen levde under de nästan tre minuter det tog för modulen att falla ner i havet i en hastighet på över 300 km/h. Modulen med besättningen är i den näst översta av de små och smalare vita plymerna på högra sidan i bilden ovan.
Tårarna strömmar tyst ner för mina kinder under i princip hela filmen. Bilderna på reaktioner hos publiken, skolbarnen, det chockade men ändock professionella teamet i Houston samt inte minst tv-reportrars rapportering. Den bestörta förvirringen. Oerhört starka scener.
Detta var den första olyckan med dödlig utgång. Orsaken var en fallerande o-ring på grund av kölden vid start. Det var minusgrader och o-ringen hade inte testats i temperaturer under +10 grader Celsius.
Den andra av två dödliga olyckor skedde för övrigt när rymdskytteln Columbia förstördes vid återinträdet i atmosfären den 1:a februari 2003.
Betyg: 4/5
Artikeln på wikipedia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar