Småstad (2016)

Alla som känner obehag av att prata inför folk räcker upp en hand!

Ibland stöter man på filmer som är mer personliga och säregna än de vanliga "13 på dussinet"-filmerna som sprutar ut från Hollywood. Svenska Småstad är en sådan film. Jag ville se den redan på Stockholms Filmfestival i november men jag fick inte ihop schemat då. Nu gavs chansen på en förhandsvisning på Stockholm Filmdagar som gick i veckan. Filmen är en blandning av dokumentärt och fiktion. Regissören Johan Löfstedt har använt sin egen familj i skapandet av denna film. Allt som händer i filmen är inte exakt dokumentärt, men relationer är tagna ur livet och personer är riktiga personer, hans morfar, hans morbror, hans mor och mostrar, deras partners, barn och barnbarn.

Löfstedt har döpt filmen till Småstad då den visar livet i den lilla staden Vadstena i Östergötland. Filmen borde kanske hetat Familjen då hans familj är bra mycket mer i centrum än staden. Handlingen i filmen är kanske i slutändan sekundär men den triggar en massa frågor och tankar om livet och de val vi gör. Huvudpersonen Björn finner videohälsningar till sig och systrarna från deras gamla far som just gått bort vid en gammal ålder. I dessa hälsningar från andra sidan graven uppmanar pappan dem att ta vara på sig, sin familj och livet. Vad gör vi med livet? Detta enda liv vi fått... Gör vi det vi verkligen vill, eller lever vi våra liv som om vi väntar på att något ska hända? Var det inte mer än det här?

Alltså, vilken speciellt upplevelse att se en film som denna. Det är en annan familj man ser på duken, men många saker berör och är liknande mitt och antagligen alla åskådares egna liv. Allt är inte likt, men tillräckligt mycket för att jag under hela filmvisningen satt som i en trans och tänkte på mitt specifika liv och min egen familj samtidigt som jag såg Löfstedt-familjen på duken. Det blev skratt och tårar om vartannat. Och vi var flera som satt kvar i mörkret till eftertexterna och hämtade oss lite innan vi steg ut i verkligheten igen.

Som film är den olik alla andra jag sett och ingen annan sätter därmed mallen för vad som är bra eller dåligt med en film som denna. Det var egentligen bara en enda sak som jag inte tyckte funkade helt bra. Mot slutet framförs en låt med text som jag kände blev för sentimentalt och kladdigt. Under stora delar av filmen hade de instrumental musik som var mycket bra. Sången bröt av stämningen och istället för att addera djup och mening tog den mig ut ur filmen. I övrigt var det mesta bra. Jag störde mig inte alls över att vissa av skådespelarna framförde vissa av sina repliker lite stelt. Det passade in i filmens stil. Jag gillar denna film och dess stil jättemycket. Kanske inte som den enda typ av film jag vill se någonsin mer, men som en krydda och förändring mot det vanliga är detta mycket vederkvickande, ja till och med vitaliserande.

Jag ger Småstad fyra minnen om Skövde av fem möjliga.

Betyg: 4/5