10 Cloverfield Lane (2016)

Jag älskar filmen Cloverfield och har sett den minst tre gånger. När jag hörde att det kommit ut en "sort of"-uppföljare med namn 10 Cloverfield Lane blev jag nyfiken. Det är inte en renodlad uppföljare om samma karaktärer, men det är en film som kan utspelas i samma "universum". Kompisen Jojjenito frågade om vi skulle se filmen och jag hakade på.

Detta är en film som är bättre om man ser den så ospoilad som möjligt och den är därtill näst intill omöjlig att skriva om utan spoilage, så jag kommer här varna de som inte vill bli spoilade att avstå att läsa nedan för jag kommer prata om filmen spoilerfullt.

SPOILERS BELOW - BEWARE!

Ok, nu antar jag att det bara är ni som antingen redan har sett filmen eller inte avser se den alls som är kvar och läser denna text?

Jag gillar 10 Cloverfield Lane. Ok, den är långt från lika bra som Cloverfield, men den gör en del ganska häftiga saker ändå. Filmen är som uppdelad i tre delar. Under den första delen, låt oss kalla den "Psycho-delen" är filmen en spännande thriller med ett mysterieinslag. Michelle råkar ut för bilolyckan och vaknar upp inlåst i ett skyddsrum. Spänningen är påtaglig och filmen vrålar på med storslagen och hotfull musik.

Under filmens andra del får vi följa vardagen med Michelle, Howard och Emmett. Låt oss kalla den delen "Room-delen". Den pågår lite för länge tycker jag. Här ska man antagligen tveka om vad som hänt ovan jord. Finns där något farligt eller är allt i Howards huvud bara? Personligen var jag hela tiden övertygad om att det skulle finnas monster eller aliens ovan jord. det var ju trots allt någon form av "spiritual successor" till Cloverfield enligt J. J. Abrams. Jag fann alltså mittdelen allt för lång och var faktiskt på gränsen till uttråkad under denna del. Lite otåligt väntade jag på att få se vad de hittat på för filmens avslut...

Den sista delen, låt oss kalla den "Cloverfield/War of the worlds-delen" var otroligt spänstig. Klart underhållande, både spännande och lite tänkvärd med tanke på hur mycket Michelle utvecklats under filmen. I mina ögon gick hon från en tjej som flydde så snart det blev problem till en härdad veteran som lärt (sig själv) hur man tar ner ett av utomjordingarnas flygfarkoster. Jag vet inte om hon fick inspiration från Pretty in pink eller om kanske Independence Day fanns med i Howards filmsamling.

Om man hade önskat sig att hela filmen handlat om psykologin runt kidnappningsoffer och hennes förövare så förstår jag att den sista kvarten kunde bli outhärdlig, men jag längtade tills hon skulle ta sig upp ur bunkern. Jag var nyfiken på vad de hitta på helt enkelt.

Filmen tar chanser som det brukar heta i filmanalyser. Den stora grejen berör John Goodmans Howard. Under första och andra delarna av filmen undrar vi i publiken om han är ett creep som kidnappar och mördar eller om han är en galen konspirationsteoretiker som till slut fått rätt. Man undrar var man har Howard. Det påminner lite om hur man undrar var man har pappan i filmen Take shelter. Det som är så himla coolt med 10 Cloverfield Lane är att Howard är både och. Det är alltid kul när filmer öppnar nya dörrar för oss i publiken. Det vanliga, och det jag förväntade mig, var att Howard skulle vara "antingen eller", men här är han "både och". Teamet bakom filmen tar oss på en åktur med denna mind fuck. Kul idé som funkade bra denna gång.

Michelles bakgrund med en allt annat bra pappa är en intressant del som är viktig för att förstå hur hon fungerar. I klorna på Howard utan att veta vad hans motiv var (skaffa sig en ny dotter eller skaffa ny flickvän?) var hon tvungen att slå sig fri, men efter fajten mot aliens och det nyvunna självförtroendet fick hon för andra gången i filmen välja väg. Antingen fly eller stanna och fajtas tillbaka. I slutändan valde hon fajten. Good for her.

Generellt sett tyckte jag att alla de tre skådespelarna Mary Elizabeth Winstead, John Goodman och John Gallagher Jr klarade sig bra. Alla tre karaktärerna känns fylliga och väl presenterade, men Winstead var den som lyste klarast för mig. Tyvärr tycker jag dock att karaktärerna var lite för tråkigt skrivna för att filmen skulle bli en riktig höjdare. Det var den svagare mittdelen som hade behövt bättre, och framför allt mer underhållande, karaktärer. För detta är en underhållningsfilm, gott folk. Inget annat. Det fanns en del svart humor men allt för lite för mitt tycke och smak. Även där var Cloverfield bättre än sin efterföljare.

Som helhet var filmen dock klart sevärd för alla som gillar thriller-mysterie-sci-fi-skräckisar. Jag ger den tre livsavgörande förhastade vägval av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Kände sig mina filmkompisar inlåsta på biografen och längtade de ut till friheten utanför dörrarna?
Jojjenito (publicerade igår)
Movies-Noir