"Ender's game" by Orson Scott Card

"Ender's game" blev uppmärksammad häromåret när den kom ut som en storfilm med Harrison Ford. Ett tag efter att filmen haft premiär var min kompis Halo uppe på besök i Stockholm och som traditionen bjuder gick vi på shoppingtur till SF-Bokhandeln. Filmen och därmed boken kom på tal och Halo gav mig den starkaste rekommendationen att läsa boken före jag såg filmen. Det var samma sak han sagt om "World War Z", men den gången var det redan för sent då jag hann se filmen före tipset kom in. I det fallet läste jag boken efter filmen. Det funkade det också.

Men med "Ender's game" fick det bli "rätt" ordning. Jag har haft den liggandes länge, men nu är den läst. Den var bra. Jodå, den gick ner utan allt för sura uppstötningar som resultat. Men att den var så bra som Halo lät påskina var inte riktigt min upplevelse. Boken handlar om det lilla barnet Ender som rekryteras till att bli kapten för den intergalaktiska flottan i kriget mot en äcklig (?) alienart som hotar att invadera Jorden. Motståndarna är en blandning av Gigers "aliens" och krypen från "Starship Troopers". Det är alltid spännande med dessa myrsamhällen. Detta är en återkommande trope inom sci-fi.

En stor del av boken uppehåller sig under Enders träning tillsammans med andra underåriga barn. I denna hittepå-framtid tänker man att barnens kvicka och kreativa tänkande, dvs tänkande utan de vuxnas begränsningar, är nyckeln till att kunna besegra de oförståeliga motståndarna. Träningen utförs i grupper som strider mot varandra i ett klotformat träningsrum där viktlöshet råder. Det är som ett tredimensionellt laserdome. Denna del är inte helt fel, de olika strategierna kommer fram tydligt och det blir spännande att se hur den minste och yngsta av alla dem alla tar sig fram i hierarkin. Men om man skulle vara gnällig kan denna stora del av boken också jämställas med en lite mer avancerad variant av Harry Potters Quiddich, och som ni alla vet är Quiddichen inte en av Harry Potter-böckernas starkaste komponenter.

Vad jag saknar i "Ender's game" är ett intressantare persongalleri. Jag föll inte för Ender som karaktär. Hans två syskon är däremot mer intressanta. Tyvärr blir de allt för få bitarna om dem hemma på jorden är för korta och dessa partier står inte på egna ben på grund av undernäringen. Istället drar de ner tempot hos historien uppe i rymden. Jag hade velat se mer om syskonen, eller mycket mindre. Japp. Sen kan jag tycka att även om slutet är en mind fuck som heter duga (om än dock signalerad på avstånd) så är det också en cop out och jag kände mig bestulen på ett rejälare slut.

Men som sagt, detta är en bra bok för alla som gilla science fiction. Den är dock inte ett mästerverk i mina ögon. Jag får dock tacka min goda vän Halo för den förträffliga rekommendationen! Tackar.