We Are Marshall (2006) Re-revy

We are Marshall!

Inför sportfilmstemat satt jag mig ner och såg We are Marshall. Detta är en BOATS (based on a true story) och en film om ett universitetslag inom amerikansk fotboll, min favoritsport. Detta är första gången under bloggens era som jag sett om en film utan att kommit ihåg att jag sett den förut. Jag hade för mig att jag bara sett inledningen. Men så sent som våren 2012 såg jag filmen eftersom jag just sett en match med Marshalls fotbollslag inom college-fotbollen. Men filmen gjorde inte alls starkt intryck på mig vid den titten. Så svagt intryck att jag tydligen helt glömde av att jag sett den, men denna gång gillade jag filmen en hel del. Så kan det tydligen gå.

Denna sanna historia är samtidigt sorglig på det allmänmänskliga planet, och en mäktig underdog story som idrottshistoria. På vägen hem från en bortamatch hösten 1970 kraschade planet som bar på i princip hela Marshall University football team inklusive coacher, spelare, föräldrar och sponsorer. Alla ombordvarande förintades i eldklotet. Kvar var bara fyra spelare som stannat hemma på grund av skador samt en coach valde att åka bil.

Inledningen av filmen är hjärtskärande och upprivande. Det är såklart flagrant manipulation av åskådarens känslor men i en film som denna stretar jag inte emot. Det ska vara lite blödigt och mäktigt i en film av detta slag. Den sanna historien adderar till tyngden och känslorna är äkta även om de är sliskigt tillrättalagda.

Ur askan reste sig... inte laget. Man diskuterade på allvar att lägga ner football-programmet. Men när studenterna gick ihop och krävde att de skulle föra tradition och sin gemensamma historia vidare var det upp till den lite svage universitetspresidenten att börja bygga upp verksamheten igen.

För detta letade man efter etablerade och upphöjda coacher. Man letade och letade, men alla sa nej tills den galne men charmig coachen från det lilla College of Wooster, Jack Lengyel, erbjöd sin tjänster. Han spelas av den förträfflige skådespelaren Matthew McConaughey. Oh my gosh, vad han är sig lik i denna film. Matthew är ljuvlig att beskåda.

Sedan puttrar filmen på och man får följa återuppbyggnaden av laget. De har en massa motgångar och några få medgångar. Allt under ett flor av sorg över de förlorade sönerna.

Filmen har tre extra känslosamma och peppande scener. Den första är scenen där Jack har sin intervju med universitetspresidenten. Det är klart att det kanske inte gick till exakt så men det är en himla fin scen och Matthew är extra bra. En annan scen som jag minns med glädje är presidenten står i regnet och bönar och ber om att Marshall ska få använda yngre spelare i sitt lag. En typisk sportfilmsscen, men hey, funkar det så funkar det.

Men filmens i särklass starkaste scen är en lång sekvens där Jack och andretränaren Red åker till West Virginia University, det största och mäktigaste fotbollsprogrammet i divisionen. Coacherna ber helt enkelt, rakt upp och ner, sin motståndare om hjälp med taktik och spelsystem. Scenerna som följer är suddiga för mig, så dammigt blev det i rummet! Speciellt scenen när två WVU spelare "råkar" komma in i filmrummet och leta efter något. WVU har en symbol på sina hjälmar i en hyllningsgest för de döda. Det är en liten detalj, men också sportfilm och BOATS när den är som bäst.

Skådespelare tillsammans med de gubbarna de spelar i filmen

Jag ger We are Marshall fyra återlämnade förlovningsringar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Idag postar Fiffi tre om en om sportfilm och jag tror bestämt att jag hör något från hennes blogg... We...Are... Marshall.

Kolla också in vad jag tyckte om filmen första (?) gången jag såg den. Min första revy.

Årliga minnesstunden för de döda på Marshall University