We Steal Secrets: The Story Of WikiLeaks (2013)

Michael Hayden, former Director of CIA: We steal secrets; we steal other nations' secrets.

Filmfestivalsåret går från augusti till juli. Därför var det dags att köpa nytt medlemskort häromveckan. Första medlemsvisningen blev dokumentären We steal secrets: The story of WikiLeaks av regissören Alex Gibney som blanda annat gjort Taxi to the dark side.

Jag tycker att ämnet är minst sagt spännande så jag valde att gå och se filmen. Med mig hade jag filmspanar-Jojje och min gamle filmfestivalvän Johan S. Vi roades av det logistiska kaoset vid entrén, något som är så vanligt då Filmfestivalen står för arrangemanget. Man får se på det med glimten i ögat. Vi kom in till slut och fick till och med våra favoritplatser.

Jag hade hoppats på en stark och spännande dokumentär men var lite förvånad över den långa speltiden om två timmar och tio minuter. Dokumentärer brukar vara kortare. Tyvärr visade det sig att detta var en ganska trist och oskarp film som är alldeles för lång. Jag somnade faktiskt till en stund i mitten och båda Johan gäspade ljudligt flera gånger under filmen, även om de båda hävdade med bestämdhet att de inte slumrat till en endaste gång.

Filmen fokuserar på två personer. Första delen är mycket om WikiLeaks grundare Julian Assange och andra delen är om den amerikanske unerrättelsetjänstemannen Bradley Manning, han som tankat ner en biljon dokument från de hemligaste av hemliga servrar och skickat dem vidare för hantering hos WikiLeaks.

Som jag nämnde ovan är jag intresserad av ämnet och tyvärr överlappar denna dokumentär till stor del en annan dokumentär som gått på svensk tv för några år sedan (kommer inte ihåg namnet). De delar som behandlade Assange har jag sett det mesta av. Till och med samma arkivbilder återkommer i båda filmerna. Däremot var de delar som handlade om Manning mycket intressanta.

Tyvärr har regissören inte kunnat med att klippa ner filmen till en vettig längd. Kill your darlings, man! Det kändes som att han återupprepar sig om och om igen och även om det är en dokumentär bör filmen ha någon form av skönjbar dramaturgi. Den lilla "story" vi fick var utvecklingen av hur Assange framställdes under filmen. Först presenterades han likt den ikon och "hjälte" han själv byggde upp sin persona som. Men i slutet var det en mycket kritisk bild av den paranoide och troligen psykopatiske Assange som biobesökarna lämnade visningen med.

Anklagelserna om sexuella övergrepp som riktats mot Assange i Sverige gavs stort utrymme och först verkade det som att filmaren skulle ta ställning för Julian i det fallet, men sedan kom en av de svenska kvinnorna till tals och tonen var helt klart ofördelaktig mot Assange i slutet av filmen. Gott så. Men där i slutet av filmen hade jag redan tröttnat på återupprepade scener och långdraget tjatande om Assange och anhang. Stolarna på Skandia började kännas väldigt hårda och det var en fin kväll utanför...

Det var en mycket trevlig filmkväll tillsammans med Johan och Johan, men tyvärr var filmen en stor besvikelse för mig.

Jag ger We steal secrets: The story of WikiLeaks två ihåliga säkerhetsrutiner av fem.


Betyg: 2/5


Jojjenito och Fiffi har också sett filmen.