tisdag 12 mars 2013

Stand By Me (1986)


We talked into the night. The kind of talk that seemed important until you discover girls.

En tydlig känsla av längtan tillbaka till barndomen spirar genom kroppen. Det är en nostalgisk längtan som genom minnenas tidsresa tar mig tillbaka till åren då jag lekte med samma kompisar varje dag. Tiden då vi inte ens bestämde att vi skulle ses dagen därpå, det var givet. Mötesplatsen var kanske landhockeybanan, pingisrummet, kojan i trädet eller stranden. Det var en enklare tid. Inga bokade möten, ingen planering som dödar fantasin och aldrig besvikelse över en lunch i ensamhet då sällskapet fått förhinder.


Stephen King (bok) och Rob Reiner (regi) har fångat känslor som jag hade gömt någonstans djup inne i mig. Känslor som visst fanns där, och som bubblar upp till ytan då jag ser filmen. Handlingen blir nästan hel oväsentlig. Stämningen är allt. Är det pojkarna i historien jag följer, eller är de avatarer för mig själv och min barndoms vänner?

Bra film ska ha förmågan att tala till oss på flera plan. En film som man inte kan relatera till blir ofta oförståelig och undflyende. Stand by me talade till mig som om den vore inkopplad direkt på min hjärnbark, till centrum för minnen och känslor från barndomen.


Stand by me har länge varit en film som gäckat mig. Jag hade en vag bild om vad den handlade om och jag trodde inte att jag skulle uppskatta den så mycket. Det är så ibland, det är min svaghet men också strategi. Nu när vi skulle tänka på barndomen kände jag att det var dags för mig att ge filmen en chans, och för det är jag tacksam. Filmen är jättebra, ja faktiskt mysig ta mig tusan.

Jag ger Stand by me fyra bästa kompisar av fem möjliga.

Betyg: 4/5


8 kommentarer:

  1. Oj, du hade inte sett den förut tolkar jag det som? Jag gillar också Stand By Me skarpt, särskilt Phoenix insats. Filmen (och berättelsen) håller det enkelt och däri ligger själva poängen.

    "avatarer"... Kudos! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej jag hade inte sett den förr.

      River Phoenix är super och väldigt lik en barndomsvän som heter Per.

      Tack Sofia.

      Radera
  2. Jag är ledsen, men jag kommer inte läsa din text av filmen. Jag ska nämligen se om den (så småningom) och minns alltför lite för att vilja läsa om den nu. Såg iaf ditt betyg och det var inte helt oväntat. Får hoppas att jag gillar den minst lika mycket när jag ser om den för jag har för mig att det bara var en stark trea för mig när jag såg den. Borde vara en film jag gillar mer...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Trevligt med en omtitt av en kär gammal film. Ha en god tittning!

      Radera
  3. Tror det är ganska många som älskar den här just för att de kopplar ihop den med sin egen barndom. Jag gör det i alla fall, hehe! Mest påminner den mig om våra våghalsiga promenader längs järnvägsspåret - betydligt kortare än i filmen, men ändå!

    Solklar femma i mina ögon, men såklart en väldigt subjektiv sådan. Har dock sett filmen med (i alla fall försök till) mer objektiva ögon mer än en gång i vuxen ålder, och tycker verkligen den är extremt välgjord också. Perfekt casting, perfekt skådespel, och fotot och miljöerna är ju helt underbara. Och känslan av att både tryckas ner av och stå upp mot de äldre ligisterna i sitt kvarter, den har verkligen Reiner fångat mästerligt! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Blev du jagad av något gammalt lok då? Den scenen är så ikonisk att den kanske t.o.m. skulle kunna ta sig in och bli ett privat spökminne om man inte aktar sig.

      Jag kan absolut se att denna film kan vara bra att se om flera gånger. Så många filmer, så lite tid...

      Radera
  4. Jomenvisst en av de bästa filmatiseringarna av Kings romaner eller i detta fall långnovell.
    Kings romaner som inte har skräckinslag är oftast de som blir mest lyckade på film.
    En fin bitterljuv historia där jag faktiskt gillar prologen och epilogen bäst som sätter hela berättelsen i ett tidsperspektiv. Kanske inte toppbetyg men väl 7-8/10

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du har nog rätt där, men jag gillade allt Cujo en hel del. Fast han är som bäst när han beskriver miljöer och stämningen.

      Prologen och epilogen, dvs scenerna med Dreyfuss? Javisst, de är ju helt suveräna. Glömde jag nämna dem? Första scenen med honom är så bra, men sista scenen är ännu bättre och filmens bästa scen.

      Radera