28 Years Later (2025)

Jag gillar filmer som får en att tänka och fundera på frågor om filmen efter den slutat rulla. Gärna om framtiden, moral och etik eller politik. Men det är trist när filmskapare trycker ner en daterad värdegrund i halsen på en, mycket trist.

Detta är en zombiefilm för tusan, en schysste post-apokalypsfilm. Det är verkligen trist att Danny Boyle klipper in en massa övertydliga klipp från vår verklighen där unga män tvingas ut i krig. 

En post-akopalytisk film vinner på att etablera filmens påhittade värld, och hålla oss fast i den. Jag vill bli omfamnad och försvinna in i ett bra världsbygge i en film som denna. När det klipps in nyhetsinslag plockas jag ut ur världen filmen försöker få mig att tro på.

Men i övrigt är det en fascinerande värld. De smittade har utvecklats till de feta långsamma, de snabba och de starka alfahanarna. Det är intressant att följa. Alex Garland är en bra författare helt enkelt, alldeles oavsett vad Boyle gör med hans manus.

Filmen inleds mycket bra. De första fem minuterna. Därefter blir den snabbt ganska seg och ryckig vilket håller i sig under resten av första akten. Jag bryr mig inte om någon av karaktärerna. Filmen misslyckas med en av dess mest basala saker. Här är det ett barn i fokus, vilket oftast är trist. Jag tror först att det kommer vara pappa Jamie som är filmens behållning men han försvinner snart och det visar sig att det är mamma Isla. Det är helt ok, och drar till och med lite i hjärtesnöret framåt slutet.

Men filmen lyfter sig i nacken när de lämnar ön och börjar utforska "fastlandet". Vi får följa krigsskeppen på horisonten, de svenska soldaterna dödskamp och till slut den gode dr Kelson, spelad av Ralph Fiennes. Han gör 

Trots att jag ldrig fann filmen superspännande eller ens speciellt engagerande var jag ändock nyfiken på vad som skulle hända hela filmen igenom. Vissa saker får man acceptera i en simpel zombiefilm som att våra hjältar ibland kunde röra sig hhelt obehindrat långa tider för att sedan, precis när det behövs för att det står så i manus, bli attackerade av monstren.

Jodie Comer och Aaron Taylor-Johnson är som alltid bra. Ralph Fiennes är kul. Resten har jag redan glömt...

Eller, inte riktigt. Vad var det där i slutet? Sir Jimmy Crystal och hans merry band of young guys. En uppenbar nidbild av Jimmy Savile. Ingen sörjer allt ont som kan komma hans eftermäle tillhands, men varför knö in den miserabla skandalen i en genrefilm som denna? Jaja, vi utanför England kan ju se honom som en festlig villain som tagen från en av de mer pajiga James Bond-filmerna eller något sådant.

Betyg: 2+/5