Buster Keaton var en av de största stjärnorna under stumfilmstiden. Men då Chaplin fokuserade på komedi och drama blev det actionfilm med egenhändigt utförda stunts för Keaton. Trots att han har en självklar plats i filmhistorien hade jag inte sett någon av hans filmer och det var en blindspot och något av en skämskudde för mig. Men så hade Carl med denna film på sin Sight & Sound-lista och då blev det dags för mig att se filmen!
Keaton spelar lokföraren Johnnie Gray under det amerikanska inbördeskriget. Han uppvaktar sitt hjärtas dam Annabelle men missförstånd uppstår efter att han inte blir antagen till armén, då de hade bättre nytta av honom att köra tåg med förnödenheter till fronten. När de elaka nordstatarna stjäl hans älskade tåg The General och dessutom kidnappar Annabelle därtill måste Johnnie dra ut i krig ändå. Han infiltrerar motståndarnas armé, stjäl tillbaka sitt tåg och befriar Annabelle. Sedan måste de fly med tåget söderut genom frontlinjen med nordstatarna hack i häl.
Trots den galna handlingen bygger faktiskt filmen på en verklig händelse från inbördeskriget, "The great locomotive chase". Lustigt nog har Keaton ändrat rollerna mellan Nord och Syd vilket kanske kan förklara varför filmen inte var speciellt uppskattad under sin samtid.
Filmen är frejdig för att uttala sig milt. Det är en del drama och romantik men mest av allt fokus på actionscener och galna stunts som utförts av filmens stjärna. Humorn i filmen är lågmäld, långt från den överdrivna "slap stick" som till exempel Chaplin föredrog. Detta gör filmen intressant på ett oväntat sätt. Det finns scener som korsar gränsen slapstick men mestadels är det sansat, en "deadpan comedy"-stil som jag kan uppskatta.
Focus är ändock på stuntsen och actionscenerna. Keaton köpte till och med ett helt tåg som crashades ner i en flod via en brinnande bro, och filmen var därmed givetvis den dyraste filmen i historien när den filmades. De pengarna ser man på duken!
I en era före specialeffekter och före man lärt sig att klippa film så att åskådaren luras var det upp till Keaton att planera, repetera och utföra stuntsen själv. Det finns många anmärkningsvärda i filmen men två scener sticker ut i minnet. Dels när han blivit avvisad av Annabelle i inledningen av filmen och han sätter sig på en hjulaxel på utsidan av loket. När tåget åker framåt åker Keaton upp och ner som på en gungbräda. Keaton rör inte en min, Johnnie är ju djup försjunken i tankar om Annabelle. Underbar scen.
Den andra scenen är smått fantastisk. Keaton längst fram på grillen av ett tåg. Fienden har kastat stora stockar framför loket för att få det att spåra ur. Keaton hoppar av för att röja men spåret men hans tåg rullar för fort så till slut sitter han längst framme på tåget med en stock i famnen och måste kasta den ner på änden av en annan stock framför tåget så att båda stockarna flyger ut åt sidan och lämnar spåret tomt. Hur han lyckas med detta i en obruten tagning är obegripligt, smått genialt!
Detta var en fascinerande film som jag gillar men kanske inte älskar efter första titten. Jag har hög respekt för svårighetsgraden på stunten och actioninnehållet. Däremot var jag inte lika betagen i dramat eller kärlekshistorien. Jag tror inte att dessa saker var i fokus för Keaton men det är ändå helheten jag bedömer. Jag tror också att filmen med fördel kan ses om och jag misstänker att det kommer finnas skäl till att göra det i en snar framtid.
Betyg: 3/5
Filmen diskuteras i Shinypodden Special Sight & Sound 2022 (del 1).
Roligt att du såg den! Och uppskattade dess spektakulära kvaliteter. Även om jag lyfte fram just halsbrytande stunts så är jag också väldigt svag för Busters deadpan och sårbara uppsyn. Möjligen hade jag med mig en förkärlek från Sherlock Jr (med den suspekta svenska titeln Fart, flickor och faror).
SvaraRaderaJa, den är fascinerande på många sätt och väl värd att vara med i diskussionen om "the greatest movies of all time". Sen har jag resten av hans filmer kvar att avnjuta, inte minst Fart, flickor och faror! Hur kan man inte vilja se den? :-D
Radera