Vad krävs för att vinna en Oscar för bästa dokumentärfilm? En intressant fråga som du som läsare kan fundera på. Nu för tiden är dokumentärer oftare politiska manifest än motsatsen, något som Michael Moore kan ha influerat med sina filmer, eller inte.
Jag blev givetvis nyfiken på denna film då Jojjenito hyllade den, den vann en Oscar för bästa dokumentärfilm och så handlade det om en musikfestival!
Så, musikern Questlove har regisserat filmen som bygger på inspelningar från en serie av gratiskonserter i en park i Harlem där gräddan av svarta artister uppträdde. Detta skedde sommaren 1969, samma år som den mycket mer berömda Woodstock-festivalen gick av stapeln.
Man kan tänka sig en dokumentär om musik som inte fokuserar på musikinnehållet, men detta är inte en sådan dokumentär. En stor del av filmen uppehåller sig vid framträdanden på scenen. Men tyvärr är soul och gospel inte mina favoritgenrer. Visst finns det en del låtar som jag gillar i filmen, men majoriteten är inte min favorit. De artister jag uppskattade mest var The 5th dimension som framför Aquarius/Let the sunshine in, den fantastiska Nina Simone samt Sly and the Family.
Men filmens största svaghet är dess struktur. Den gör väldigt lite med sitt format som dokumentärfilm. Det är en sak att filmningen av artisternas framförande är statiskt. Questlove hade ju inga andra rullar att använda. Men additionen av "talking heads" blir enformigt och till slut splittrat. Jag hade helt klart föredragit att han hade strukturerat filmen mer innovativt... Antingen tagit än mer fasta på musikframförandena eller fokuserat tydligare på vissa personliga historier från eventen? Jag vet inte.
Nu blev det en innerlig historielektion uppblandat med framträdanden på scenen. Ryckigt och ofokuserat blev min känsla. Men så blir det kanske när man inte "tunar in" på samma våglängd med musiken. Och jag är ju ingen "Michael Bolton".
Så för mig har denna film inte en chans emot Woodstock-filmen, även om det inte är en tävling! Eller? "Summer of soul" har heller inte en chans mot en annan musikdokumentär som kom ut förra året, Peter Jacksons otroligt personliga "Get back" om inspelningen av albumet Let it be.
Ja, jag undrar stilla hur denna film kunde vinna sin Oscar. Som jag ser det måste det bero på dess historiska signifikans och kanske med inslag av en kollektiv känsla av skam att detta material glömts bort i någons källare i 50 år. Detta är rimliga känslor och just att filmen ens existerar är en av dess största styrkor. Jag är glad jag sett den. Även om det blev utan det där riktigt starka engagemanget. Den är helt ok i min bok.
Betyg: 2/5
Ouch! Ja, jag älskar ju filmen. Jag får lov att återkomma när jag sett om den, det var nästan ett år sen jag såg den nu. Jag nämnde den t.o.m. i 2020-podden.
SvaraRaderaJa det var ju delvis din rekommendation som gjorde att jag valde att se den. Men saknar din revy på filmen! :)
Radera