American Sniper (2014)

I slutet av filmen "The blind side" får man ser autentiska bilder bland annat från när Michael Oher blir vald i första rundan av NFL draften. Man får också se bilder av hela familjen Tuohy när de gläds tillsammans med Michael. Starka bilder! Dammigt i rummet. Filmer som bygger på verkliga händelser och människoöden, så kallade BOATS, är som bäst i två mycket specifika filmgenrer. Det är sportfilmer, som "The blind side" är, samt den ibland kontroversiella krigsfilmsgenren. Under eftertexterna till "American sniper" får vi se autentiska bilder och jag tycker att det är bra. Starka och känsloframkallande bilder! Jag hade varit med i dessa bilder om jag bott där borta i Dallas. Det kan jag lova.

Jag gick in till visningen av "American sniper" utan att veta något om handlingen. Jag hade sett en teaser som var fruktansvärt bra, spännande och lockande. Jag ville se filmen! Dagarna inför biobesöket bubblade det dock dåliga vibbar runt filmen. Jag uppfattade låga betyg i massmedier och på bloggar. Det obligatoriska USA-hatet visade sitt fula tryne. Det klagades på flaggviftande. Som vanligt alltså. Någon tolkade filmen som förhärligande av krigets fasor. Vad skulle jag tro? Min syn är att antagligen hade många av dessa belackare redan bestämt sig före de ens såg filmen. Jag tycker att man måste skilja på beslutsfattare och fotfolket. Det är helt ok att framföra kritik och hat mot de regeringar/presidenter som startar krig, men man måste också hedra de individer som krigar i vårt ställe. Deras historier kan vara nog så intressanta eller viktiga. Det betyder inte med automatik att man älskar krig bara för att man tycker att det är intressant med individers besvärliga läge i situationer som inte är normala.

Hur är då "American sniper" som film sedd med mina ögon? Nja, den är helt ok, inte jättebra men inte heller usel. Som film påminner den mig en hel del om "Argo" som gick och vann oscarn för bästa film för några år sedan. Jag tycker "American sniper" är snäppet bättre än "Argo". Båda är BOATS och båda är rent tekniskt kompetent genomförda. Men ingen av dem är så spännande som grundhistorierna borde ge utrymme för. Problemet med "American sniper" är att den är kronologiskt berättad och upphackad mellan hemma, på uppdrag i Irak, hemma igen, på updrag osv. Ingen av perspektiven tas hand om jättebra. Att Chris har problem med sig själv och familjen hanteras alldeles för lättvindigt och samma sak med hans deltagande i kriget. Det blir aldrig lika spännande som i filmer som "Black Hawk down" eller "Zero dark thirty". Så snart spänningen byggts upp är han hemma igen. Oharmoniskt. Jag hade hellre sett en fokusering på några färre situationer så att dessa kunde gås igenom mer på djupet. Nu täcker filmen in cirka 10 år, och då räknar jag inte flash backsen till Chris ungdom.

Tyvärr blev jag inte riktigt engagerad förrän just i slutet. Vissa scener och passager var starka, men däremellan var det partier som inte kändes lika bra. Scenen med telefonsamtalet med en gravid fru var stark. En av de sista scenerna från en folktom bar hemma i USA var en av filmens mest drabbande. Eftertexterna är tunga, då en liten textsträng på duken kastade mig ut över stupet och det var kaos i känslorna när eftertexterna började rulla. Ni som sett filmen vet varför.

Jag ger "American sniper" tre vattendelare av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Jag såg filmen med filmbloggarkompisen Jojjenito. Vi avnjöt plusstolar och varsin prasslande godispåse. Bättre att vara prasselstörare än prasselstörd? Siktade han smått eller brett?

PS, satan vad bitig han blivit Bradley Cooper. Crazy.