Sidor

fredag 29 november 2019

Pearl Jam Twenty (2011)



Det är uppenbart att musikjournalisten och regissören Cameron Crowe är otroligt intresserad av musik och då blir det som en "match made in Heaven" när han tar sig an en karriäromspännande dokumentär om grungebandet Pearl Jam. Jag hade länge haft filmen på min radar men aldrig kommit till skott, men när Carl tipsade om den på 52 Directors fick jag tummen ur och såg filmen.

Killarna i bandet var med redan i Crowes spelfilm från 1992 Singles som utspelas i grungens mecka Seattle. Pearl Jam grundades runt 1990 när Jeff Ament och Stone Gossard från bandet Mother Love Bone startade upp ett nytt band efter att sångaren Andrew Wood avlidit efter en överdos. Chris Corneell från Soundgarden spelade in en hyllningsskiva till Andrew där Jeff och Stone var med som heter Temple of the Dog och som är supremely rekommenderbar. På de inspelningarna deltog också surferdude Eddie Vedder från Los Angeles. Runt Temple of the Dog-eran startade så Jeff, Stone och Eddie tillsammans med Mike McCready och Dave Krusen Pearl Jam.

Cameron Crowes dokumentär är riktigt najs. Den har en mycket lös struktur och är långt från en kronologisk beskrivning med "talking heads". Den fokuserar på faser i bandets historia. Filmen är som indelad i kapitel i en hyfsat kronologisk ordning, men det är ändå inte en komplett historiebeskrivning. Det känns som att den kanske hoppar fram och tillbaka i tiden några gånger också.

Vid sidan av en massa härliga liveklipp får vi se intervjuer med Jeff, Stone, Eddie och Mike samt Chris Cornell och andra som har varit nära bandet som "the Godfather of Grunge" Neil Young och regissören David Lynch. Pearl Jam definieras till stor del av deras liveframträdanden. De har sedan turnén 2000 sett till att fansen kan köpa alla konserter (?) från deras hemsida. Det är en omsorg om fansen som jag hyllar!

Vi får endast korta kommentarer utklippta från längre intervjuer som sedan följs upp av svettiga och ösiga livebilder från olika konserter, till exempel från den galna spelningen på Pink Pop 1992. Även nyare shower representeras. Okey, filmen kan kännas rörig om man vill få allt vad bandet gjort "dokumenterat" i strikt kronologisk ordning, men jag väljer att bara låta filmen skölja över mig och njuta av de olika liveklippen man får se.

Under slutet av filmen satt jag och undrade om inte dokumentären skulle ta upp dödsolyckan på Roskilde under Pearl Jams konsert sommaren 2000. Det vore helt osannolikt om de inte tog upp det tänkte jag och mycket riktigt kommer det med mot slutet. Händelsen var så fundamental att bandet ändrades för alltid och detta behandlas alltså till slut. Bra gjort, Cameron.

1995 gjorde Neil Young en platta med Pearl Jam. Det var mellan deras tredje och fjärde skiva och de tog ett litet break. Eddie var bara med på några spår. Neil skrev all musik och han och bandet (minus Eddie) åkte på en sommarturné i Europa. Jag såg dem på Sjöhistoriska i Stockholm. Detta tas upp kortfattat, lite marginellt. Men Neil är med i filmen på fler ställen, han uttalar sig om några saker och hela filmen avslutas med en sång med Neil Young och Pearl Jam från The Bridge School konserten 2010. De framför en av Neils mer lugna och vackra sånger, Walk with me. Fint slut på en mycket bra musikdokumentär.

Betyg: 4/5





tisdag 26 november 2019

52 Directors: Jim Jarmusch


Jim Jarmusch har alltid varit urtypen av American independent för mig. Hans äldsta filmer är alla underfundiga betraktelser av livet och dem som befinner sig där. Det är en regissör som det känns bra att gilla, även om jag inte fallit pladask för alla hans filmer. Det var min lillasyster Pillan som tipsade om honom en gång i tiden med filmen "Down by law", en film som än idag finns kvar på topp 5. "Ghost dog" kom sexa.

Edit: glömde att lista hans konsertfilm "Year of the Horse" med Neil Young and Crazy Horse. Den är svår att ranka mot spelfilmer, men den är sedd. Tack Jojjenito för påminnelsen.



Without further ado...



Jim Jarmusch topp 5




5. Down by law (1986)



Slize of life och road movie om tre fångar som rymmer från sin cell, två oskyldiga, en skyldig till "killing by cue ball". One shot! Bubblare just utanför topp 10 från 1986 enligt Fripps Filmrevyer.



4. Dead man (1995)



Jarmuschs egensinniga western med fantastisk filmmusik. Bubblare just utanför topp 10 från 1995 enligt Fripps Filmrevyer.




3. Broken flowers (2005)



Bill Murray i skön road movie och sökande efter livet och gamla flickvänner. Den sjunde bästa filmen från 2005 enligt Fripps Filmrevyer.



2. Only lovers left alive (2013)



Stilistiskt fulländad vampyrfilm med über-coola Tilda Swinton och Tom Hiddleston. Den nionde bästa filmen från 2013 enligt Fripps Filmrevyer.



1. Paterson (2016)



Adam Driver och Golshifteh Farahani i en helt bedårande liten "slice of life"-film. Den sjätte bästa filmen från 2016 enligt Fripps Filmrevyer.



Jag har sett tolv av Jim Jarmusch femton långfilmer:

  1. Permanent vacation (1980)
  2. Stranger than paradise (1984)
  3. Down by law (1986)
  4. Mystery train (1989)
  5. Night on Earth (1991)
  6. Dead man (1995)
  7. Year of the Horse (1997) (Konsertfilm med Neil Young and Crazy Horse, orankad)
  8. Ghost dog: The way of the samurai (1999)
  9. Broken flowers (2005)
  10. The limits of control (2009)
  11. Only lovers left alive (2013)
  12. Paterson (2016)

Denna vecka skriver Mr Christian om John Frankenheimer. Kan man tänka sig några socialrealistiska dramer och ett gäng actionfilmer?


Nästa vecka blir det en poddande filmregissör som mutat in en helt egen plätt i det popkulturella landskapet. Kan ni gissa vem det är?


måndag 25 november 2019

Saboteur (1942)


Veckans Hitchcock-film är spionthrillern Saboteur från 1942. Med denna film återvänder Hitch till en väl känd struktur, den med en oskyldig man som jagas samtidigt som han löser ett mysterium för att rentvå sitt namn. Under resan får han, först motvilligt, hjälp av en så kallad Hitchcock-blondin.

Problemen med filmen är flera, närmare bestämt tre större saker. Skådespelarna i huvudrollerna är inte de mest charmerande och lite platta, manus är inte speciellt spännande och genomförandet känns allt för episodiskt, eller fragmentariskt. Scener är staplade efter varandra utan att filmen som helhet har ett driv nog som krävs i denna typ av spänningsfilm.

Det finns med det sagt dock en hel del som är riktigt bra i filmen. Jag älskar flera enskilda scener, scener som jag gärna sett varit ännu längre. Det känns som att Hitch har haft en massa idéer som han tryckt in i denna film, det blev kanske för mycket då helheten upplevs som splittrad.

Favoritscener är när Barry och Pat stöter på ett cirkusfölje. De är mycket underhållande; det mänskliga skelettet, den obligatoriska skäggiga damen, The Major och de siamesiska tvillingarna som ligger i fejd med varandra. Mer tid med dem hade önskats. Andra noterbara scener är när Barry liftar med en snacksalig lastbilschaufför, mötet med den blinde gamle mannen och det Bondlika mötet med skurkarnas arrogante överkucku.

Filmen har också några noterbara scener ut teknisk synpunkt. Tidigt i filmen när branden på fabriken startats av Frey får Hitch till en osannolikt snygg scen med svart rök som bolmar in i bild. Det är som taget ut de bästa filmerna från den tyska expressionismen. Konstigt nog är resten av filmen mer ordinär i sitt foto. Lite synd att Hitch inte filmade mer likt scenen med röken.

Filmens ikoniska scen är slutkampen mellan Barry och Frey uppe på toppen av Frihetsgudinnan. Hitchcock har för denna scen utvecklat ny filmteknik, något som han verkar ha gjort i många av hans tidiga filmer. Denna gång är det scenen när Frey faller mot sin död. Hitch lät skådisen sitta på en pall som roterar så att skådisen kan spela att han roterar i luften när han faller. Sedan lät han kameran filma samtidigt som han drog upp den i en vajer med hög hastighet så att det ser ut som att Frey faller ner. Vet inte om Hitch var först i filmhistorien men det är så det presenteras i den för övrigt mycket intressanta dokumentären om filmen som finns på dess blu-ray utgåva. Skådespelaren Norman Lloyd som spelar Frey är värd för dokumentären och han har en massa kul info och anekdoter från filminspelningen.

Lite blandat, några saker som kunde gjorts bättre, men också en hel del bra saker som säkert kommer växa vid omtitt.

Betyg: 3/5

Jag och Frans pratar om filmen i Shinypodden, ni hittar hemsidan här.

Sofia har också sett filmen och hon bloggar om den idag, läs hennes text här.





lördag 23 november 2019

Stockholms Filmfestival 2019 - Sammanfattning



Jag har sett film på Stockholms Filmfestival i nitton år nu. Första gången jag gick på festivalen var 2001 och då såg jag filmer som Donnie Darko, Hedwig and the Angry Inch, Elling, Lost and delirious och The American astronaut. Under många år var filmfesten en av höstens få höjdpunkter. När mörkret lägrat sig över Stockholm och det regnar oftare än ej så kommer festivalen som ett ljus i horisonten, likt en fyr som leder sjömännen i hamn.

Men tyvärr måste jag konstatera att festivalen tappat en hel del under de senaste åren. Det blir färre och färre genrefilmer, favoritsektionen American Independents krymper och festivalens fokus blir mer och mer politisk och "viktiga filmer". Det är inte en utveckling jag välkomnar.

Tyvärr har också festivalen blivit större och jag saknar festivalkänslan som var tydlig förr. Nu för tiden är det mer som att gå på vanlig bio. Ofta kaotiskt eftersom festivalens logistik är notoriskt usel. Detta var inget problem så länge festivalen var lite mindre och då de flesta som besökte den var riktiga filmnördar som betedde sig schysst och där det fanns en gemenskapskänsla. Det känns som en gammal klyscha att säga "det var bättre förr", men... det var bättre förr.

Festivalen har också under åren flyttat runt lite och tyvärr deltar inte längre några av favoritbiograferna som Grand, Victoria, Saga och Rival, den där stora biografen på Mariatorget, av olika anledningar. Istället har vi Park som förvisso är stor men den har stenhårda säten som är fruktansvärt obekväma och obefintlig lutning i salongen vilket gör att man ofta inte får fri sikt. Zita har sedan länge gått bort då det alltid är för varmt (mycket varmt) och det är så trångt mellan raderna att man inte kan sitta normalt. Även de små salongerna på Sture lider av att det blir svinvarmt så snart det blir fullt.

Filmfestivalen är ett tillfälle att se film som det annars är svårt att få se på bio, eller ens få nys om smala och okända filmer. Men det måste fortfarande vara mysigt och med rimlig komfort för att biobesöket ska bli trevligt. Vad som är så kul med festivalen är alla små grupper av vänner från nyligen och förr som sammanstrålar på grund av ett gemensamt intresse. Vissa av de jag träffar under festivaldagarna träffar jag bara då.

Årets festival var inte speciellt upphetsande med idel medelbra filmer tills slutfasen då några riktigt bra filmer dök upp i schemat. Tyvärr kom jag inte iväg på Noah Baumbachs Marriage story vilken kunde ha blivit en av de starkaste från årets fest. Den får jag se senare i vinter. Jag såg i alla fall tio filmer från festivalen och självklart kommer här en enkel topplista av dessa filmer! Häpp.



10. The Climb


Lättglömd mumblecore om en snubbes liv. Inte speciellt upphetsande.



9. The Report


Tekniskt fulländat men tomt manus. Torrt, oengagerande, tråkigt och allt annat än spännande. Fail.



8. Parasite


Fantasyvärld med en gäng udda karaktärer som gör moraliskt vedervärdiga saker. Oengagerande. Smärtsamt lång film.



7. Deerskin


Fantasyvärld med en mycket udda figur som gillar sin jacka. Småroligt mest hela tiden. Lyckligtvis väldigt kort.



6. The Farewell


Hjärtligt och varmt med igenkänningshumorn på topp trots tungt och känsligt ämne.



5. The Lighthouse


En helt unik och blytung stämning och en häftig ljuddesign räcker för topp 5 av filmerna jag såg på festivalen 2019.



4. Mickey and the Bear


Oväntat tungt drama om tonårstjej som lever med sin traumatiserade alkoholiserade fader. Starka skådespelarinsatser.



3. The art of self-defense


Urtypen av American Independent; roligt, dramatiskt, utmanande, tankeväckande och överraskande.



2. Knives out


Festivalens mest underhållande på ett sätt, eller näst mest i alla fall. Pastisch på deckargenren, en klassisk "vem gjorde't". Briljanta skådespelarinsatser i lättsam komedi. Övertydliga pekpinnar om privilegierade vita människor får man svälja på köpet.



1. Jojo rabbit



Mycket effektiv "anti-hat" satir som är både rolig och underhållande och sorglig och berörande. Enda filmen som sticker ut lite extra...





Tack för årets festival. Ni hänger väl på nästa år igen?

fredag 22 november 2019

Jojo Rabbit (2019)


Jojo rabbit är en sorts komedi av Taika Waititi som tidigare gjort genrefilmer med humoristiska inslag som Eagle vs. Shark, What we do in the shadows och Thor: Ragnarok. Vad filmen är för genre visade sig ha en stor betydelse. Denna film har nämligen två. Det är en film med två ansikten. Det kräver mod att försöka sig på det Taika gör här, byta genre mitt i, men jag tror ta mig tusan att han lyckades!

Filmen inleds som en satir i en förstärkt verklighet som påminner om en Wes Anderson-film där Moonrise Kingdom ligger närmast till hands. Filmens Jojo är en ung liten nazist i Tyskland i slutet av andra världskriget. Han har en osynlig vän, Adolf Hitler. Filmen är en satir och komedi där man skämtar med olika karikatyrer, som entusiastiska hitlerjudends, nitiska gestapomän, hysteriska SS-soldater och andra figurer som hyllar faderslandet. Låtsasvännen Hitler spelas av Taika själv med ett mycket komiskt resultat. Han är suverän.

Efter ungefär halva filmen ändrar den dock tonalitet tvärt, som en chock iklädd ett par vackra dansskor.

Filmen uppvisar ett patos och stor humanism. Den minskar obemärkt på de satiriska inslagen och blir mer och mer allvarlig och "på riktigt". Det finns med rätta många filmer som beskriver hemskheterna nazisterna gjorde, och många av dem är stentunga dramer. Men det är uppenbart att en komedi kan funka lika bra, om inte ännu bättre, med att få fram det fasansfulla. Detta är en förbaskat roligt film som också är förbaskat hemsk och sorglig.

Filmen är en juvel. Det finns så mycket att älska med denna film... Scarlett Johanssons varma och mänskliga porträtt av Jojos mamma Rosie, Taikas underbara satir av Jojos låtsasvän Adolf, Sam Rockwells skådespeleri som aldrig upphör att förvåna mig samt Archie Yates porträtt av Jojos kamrat Yorki som trots sin klockrena brittiska dialekt är en av hitlerjugend fick mig att förundrat skratta... Bland mycket annat som jag inte kommer ihåg just nu. Filmen ska helt klart se om flera gånger. Det finns så mycket att upptäcka i den.

Filmen är kanske jobbig att se för vissa åskådare, men den är väl värd en titt. Jag blev berörd, uppspelt och nedstämd. Ibland lyckas filmmakare anpassa en poplåt till sina filmer perfekt. Detta är ett sådant fall... När sista scenen inleddes med de kända tonerna från en av världshistoriens bästa låtar fylldes mina ögon till bredden. Detta var var den klart bästa filmen på filmfestivalen 2019.

Betyg: 4+/5

Flera av vännerna var på samma visning; Vanessa, Jojje, Jojjes bror och Christian. Hoppa över och läs mer tankar om filmen:
Johan
Christian






 

torsdag 21 november 2019

Knives Out (2019)


Martin Scorsese är omåttligt hyllad av recensenter och kollegor i filmbranschen. Han tycker mycket bra om sig själv, för hur kan han undgå att göra det efter alla klappar i ryggen han fått. Därmed anser han sig uppenbarligen ha rätten att avgöra vad som är god filmkonst eller ej. Han har låtit meddela världen att superhjältefilmer i allmänhet och MCU i synnerhet är skit. Detta utan att sett en enda MCU-film. Vad herr Scorsese givit till filmhistorien vet de flesta. Vad han inte givit filmhistorien är filmer med annat är vita amerikanska män i huvudrollen. Heter man inte Robert De Niro, Leonardo DiCaprio, Daniel Day Lewis eller liknande är det ingen idé att söka sig till den upphöjde herr Scorsese* ;-)

En person som inte endast har privilegierade vita män i fokus i sina filmer är Rian Johnson, ni vet han som på egen hand försökte omkullkasta giganten Star Wars. Här har han gjort en kärleksfull pastich på detektivfilmsgenren. Och i huvudrollen ser vi kubanskan Ana de Armas. Kvinna! Icke vit! Icke amerikan!

Under inledningen intervjuar gentlemannadetektiven från södern familjemedlemmarna. De misstänkta uppmanas sitta ner i en fåtölj framför en rund installation med knivar som pekar innåt mot ett litet hål i mitten. Det ser ut som att de sitter på "the iron throne", men egentligen ser vi att de sitter framför en donut. Huruvida detta kommer få en betydelse för upplösningen av mysteriet återstår att se! Och nej, det var ingen spoiler...

Knives out påminner lite om Johnsons andra film The Brothers Bloom med Rachel Weisz, Adrien Brody och Mark Ruffalo, en film jag njöt av på filmfestivalen 2008. Men denna film är ännu mer skruvad, miljöerna och karaktärerna känns overkliga, som en förstärkt och lite vriden verklighet. Rian Johnson har samlat en dröm-cast runt sig. Don Johnson spelar dryg familjefader helt suveränt. Jamie Lee Curtis är lika bra hon, passar super i rollen som pengakåt arvtagerska. Michael Shannon, Toni Collette och Christopher Plummer är alla bra. Detektiven Benoit Blanc spelas av allas vår James Bond - Daniel Craig. Han har lagt sig till med en sydstatsdialekt som får en att sitta upp i stolen med rak rygg. Vad är detta? Han låter som Professor G.H. Dorr från Coens The Ladykillers.

Ana de Armas spelar den anställda Martha. Hon är oskuldsfull men har ändå pondus nog att stå upp mot sina motspelare, eller nja, någorlunda i alla fall. Filmen domineras på ett lustigt sätt av den andra bästa Chris, nästan den bästa Chris till och med. Chris Evans är helt underbar som det bortskämda vuxna barnet med det udda namnet Ransom. Scenerna mellan de Armas och Evans var höjdpunkter, likaså alla scener med Don Johnson.

Filmens mysterium är inte det bästa i en popkulturell värld däri både Agatha Christie och Sir Arthur Conan Doyle har verkat, men den dög bra för vad som krävdes. Denna film är mer en satir och kommentar av nutiden med fokus på vita mot de andra, dvs de privilegierade onda mot det upphöjt goda. Rian Johnson vet hur en slipsten ska dras i "times of woke". Det är övertydligt och banalt, men charmigt!

Filmen är en fröjd att se på. Perfekt och lättsam underhållning för hela slanten, som balsam för själen efter ett socialrealistiskt drama som Mickey and the Bear.

Betyg: 4/5

Filmen sågs med en hel hoper av kompisar. Hoppa nu över och kolla vad Johan skriver om filmen.
Mr Christian har också skrivit om den. Och Carl skriver om film på Letterboxd, så även denna. Sofia joinade in lite senare.

*) se även kommentarer om herr Scorsese och hans uttalanden om MCU i min revy av The Lighthouse.







onsdag 20 november 2019

Mickey and the Bear (2019)


Undersektionen American independents har alltid varit min favoritsektion på filmfestivalen. Tyvärr verkar de prioritera den mindre och mindre. I år var det bara tio filmer i sektionen. Jag undrar lite i vilken riktning festivalen utvecklas. Sektionen Asian Images har redan tagits bort och sektionen Twilight Zone är kanske också i farozonen. Håller Stockholms Filmfestival på att transformeras till Göteborgs Filmfestival med idel tråkiga men "viktiga" filmer, där woke går före underhållningsvåld? Jag gillar genrefilmer och har alltid hyllat Stockholms Filmfestival för deras vitala val av udda och annars svåråtkomliga genrefilmer.

Nåväl, i år blev det bara två filmer ur American independents för mig och båda var riktigt bra. Mickey and the Bear är ett drama, en riktigt socialrealistisk film om en ung tjej som lever med sin svårt traumatiserade och psykologiskt döda far. Mickey fyller 18 och går på sista året på high school. Hon har konstnärlig talang, men uppvuxen i white trash trailer med en missbrukande far ser framtiden inte ljus ut. Detta är en historia om att bryta sig fri. Pappan Hank är en krigsveteran från Irak som missbrukar psykofarmaka och alkohol.

Jag hade på något sätt fått för mig att detta skulle vara mer av en dramakomedi, men det var endast det första. Inte så mycket verklighetsflykt eller munterheter här inte. Men båda skådespelarna är mycket bra. Camila Morrone spelar Mickey med den äran och James Badge Dale spelar pappan Hank, björnen.

Camila Morrone är en ny bekantskap för mig. Hon är en etablerad modell, plastbarn* till Al Pacino och dejtar Leonardo DiCaprio. Hon är van med miljöer som är diametralt motsatt de Mickey rör sig i. Mycket stark skådespelarinsats här. Jag hoppas få se henne i fler filmer i framtiden.

Under hela filmen sitter jag ock hoppas att de inte ska hamna i klichén med att pappan ska förgripa sig på dottern. Det är gjort så många gånger i filmer av detta slag. Det är en av de vanligast tricken manusförfattare tar till för att ta i från tårna och visa det hemskaste. Jag skulle för en gång skull vilja bli överraskad av att de inte kör med den...

Såg filmen med Christian och vi var båda överraskade över att filmen var såpass mörk, men jag tror vi båda var nöjda också. Jag gillade filmen trots allt och Mickey var en mycket bra huvudperson.

Betyg: 3/5

*) Camilas mamma är ihop med Al Pacino men de är inte gifta.

Läs också Christians tankar om filmen och visningen.




tisdag 19 november 2019

52 Directors: Jason Reitman


Denna vecka handlar det om Jason Reitmans filmer. Jason är en kanadensisk regissör och producent och son till legendaren Ivan Reitman, regissören till Ghostbusters.

Jason gör mestadels dramakomedier med en vass udd av samhällskommentar. Vissa filmer fokuserar lite mer på det dramatiska och visa mer på det komiska. Jag älskar genren och finner hans filmer allt som oftast mycket uppfriskande. Jag har gillat alla filmer jag sett av honom, men har ändå några kvar som jag måste diskas av.



Without further ado...



Jason Reitman topp 5




5. Young adult (2011)


Charlize Theron i trassligt relationsdrama. Ganska bra ändå.



4. Men, women & childern (2014)


Relationsdrama om den moderna människans vedermödor i en uppkopplad värld. Ensemble-film och fokus på familjerelationer.



3. Thank you for smoking (2005)


Supersarkastiskt om PR-världen för skitiga bolag, men allt är också antagligen väldigt realistiskt vilket gör det än mer skrämmande och hysteriskt underhållande.



2. Juno (2007)


En filmfestivalfavorit från det filmiska superåret 2007. Upptäckte Ellen Page i och med denna film. Hon hade en skön attityd. Vart tog hon vägen?



1. Up in the air (2009)


George Clooney är bra i huvudrollen, men det är Anna Kendrick som stjäl showen. Detta var filmen då jag upptäckte henne, en av vår tids roligaste skådespelerskor.



Jag har sett fem av Jasons åtta filmer:
  1. Thank you for smoking (2005)
  2. Juno (2007)
  3. Up in the air (2009)
  4. Young adult (2011)
  5. Men, women & children (2014)

Idag bloggar Mr Christian om ryske regissören Andrey Zvyagintsev. Det ska bli spännande! Hoppa över och läs vetja!


I nästa veckas "52 Directors" blir det den okrönte konungen av amerikansk independentfilm.