"A Memory Of Light" by Robert Jordan and Brandon Sanderson

I somras läste jag den fjortonde och sista delen i Robert Jordans fantasyepos The Wheel of Time. Vilken avslutning! Vilken grej. Jag började läsa första boken på en flygresa hem från nordamerika våren 1995. Det är drygt 18 år sedan. Under hela denna tid har The Wheel of Time funnits i mitt huvud, mer eller mindre långt fram i medvetandet. Jag har sedan den allra första boken fantiserat och spekulerat om hur slutet skulle se ut. Hela serien består av fjorton böcker plus en prequel. Jag har läst drygt fyra miljoner ord utspridda på nästan 12 000 sidor.

Jag ser Robert Jordans serie som tre enheter. Den första består av de första sju böckerna som är otroligt bra enligt min mening. Sedan kommer bok åtta till och med tio där Jordan tappar tempo och fokus på huvudpersonerna. De böckerna är fortfarande bra eftersom man som läsare får återbesöka världen och träffa favoriterna men böckerna håller helt klart lägre genomsnittlig kvalitet än de första sex. Den sista enheten är Jordans sista (bok elva) samt det tre avslutande böckerna som skrivits av Brandon Sanderson.

Tidigt trodde fansen att serien endast skulle bli sju böcker, men sedan adderades bok efter bok och Jordan blev anklagad för att mjölka fansen på pengar. Samtidigt blev han diagnostiserad med en ovanlig och dödlig sjukdom och sen dog han före han hunnit skriva klart serien. Roberts änka och tillika editor hyrde då in Brandon Sanderson för att skriva klart serien. Jordan hade lämnat efter sig story boards, inspelade instruktioner, anteckningar i massor samt seriens epilog som han helt skrivit färdigt.

De tre avslutande böckerna blev en fulländad succé i mina ögon. Sanderson gav serien en välbehövlig vitamininjektion. Han ökade tempot och istället för att bara skapa nya trådar började händelserna knytas ihop mot det ofrånkomliga slutet Tarmon Gai'don - The Last Battle. Sanderson har också fått in en lite mer humoristisk ton i vissa delar av berättelsen. Mycket passande och en återgång till de inledande böckernas ton.

Vad kan man säga om sista boken då? A memory of light. Den magnifika avslutningen med Rands fajt mot The Dark One kom till slut ner på pränt. Jag tycker boken är suverän, men samtidigt kan jag förstå de fans som saknar specifika "scener" som de fantiserat om. Scener där olika karaktärer ses för en sista gång och "tar farväl" eller att fans är besvikna på vissa av upplösningarna på händelsetrådar som startats i tidigare böcker. Jag tycker tex att slutet för Padan Fain var lite skruttigt. Det är en tråd som startades i ett av de första kapitlen i den allra första boken. Men samtidigt som det finns kritik, framför allt för saker som inte kommit med, så känner jag att detta nästan var ett omöjligt uppdrag och i det perspektivet tycker jag att Sanderson lyckats osannolikt bra med boken.

I vissa av de tidigare böckerna har det funnit beskrivningar över stora slag men allt som oftast har detaljerna i slagen hoppats över, som ofta är vanligt inom fantasylitteraturen. I denna den sista boken får vi följa The Last Battle in i minsta detalj och karaktärsutveckling sker under och i slaget. Normalt sett brukar jag läsa ett kapitel eller två per gång, de brukar vara cirka 15-20 sidor. Men sedan kommer man till kapitel 37 på sidan 617 och där startar kapitel "The last battle" som är 190 sidor långt. Quelle magnifique!

En bit in i den sista striden började det se ganska mörkt ut för ljusets styrkor och då började jag bli orolig. Hur skulle det gå för vännerna? Jag undrade om detta skulle bli som i Sagan om ringen där ingen av de viktiga karaktärerna dör, eller, ve och fasa, skulle det bli som i Game of thrones där ingen är helig och vem som helst kan dö. Jag ska väl inte avslöja allt för mycket här men svaret var inte någondera, men framför allt inte det första svaret. Det blev dammig i rummet både en och två gånger under läsningen. Argh, varför...

Till slut lästes boken ut nere i värmen på den Sicilianska östkusten. Sagan var slut. Den hade funnits i mitt huvud i arton år. Vilken sällsam känsla. Vilken tomhetsskänsla. Det var en separationsångest som var större än när jag läst ut sista Harry Potter-boken till och med. Vad göra nu tänkte jag... Jag ska nog ta och lyssna på talboken. Börjar med första boken i veckan som kommer! Yipee, Rand al'Thor, Mathrim Cauthon, Perrin Aybara, Egwene al'Vere, Nyanaeve al'Meara, Moiraine Damodred, Lan Mandragoran, Elayne Trakand, Min Farshaw och Aviendha, here I come... Again.