2 Days In New York (2012)

Efter den magnifika första filmen 2 days in Paris såg jag mycket fram emot denna uppföljare. Det har gått några år och Marion och Jack har fått en son men de har till slut separerat. Jag kan i alla fall med belåtenhet konstatera att jag tolkade slutet på förra filmen korrekt. De hängde ihop efter de två kaotiska dagarna i Paris. Men allt har ju ett slut och så även för deras förhållande.

Nu lever Marion ihop med kollegan Mingus (Chris Rock) och deras respektive barn från tidigare förhållanden. En modern familj. Filmen utspelas under de två dagar som Marion's gamle far Jeannot och psykotiska syster Rose kommer på besök. Oannonserat har syster tagit med sig sin pojkvän Manu, som givetvis också är en av den sexuellt frigjorda Marions gamla expojkvänner. Kaoset kan börja. Filmen har sedan sina stunder, men...

Jag blev lika besviken av denna film som jag blev överraskad av den första 2 days-filmen. Julie Deply har haft en svår balansgång mellan crazyness och bra drama-komedi i båda filmerna. Där hon lyckades hålla balansen i första filmen faller hon pladask på magen i denna film om och om igen. Uppföljaren är inte mer än en blek kopia av originalet. Vi får inga nya nyanser i Marions liv utan det mesta är ett försök till upprepning av det som var roligt eller intressant i första filmen, dvs kulturkrockar respektive Marion och Jacks relations berg och dalbana.

I 2 days in New York driver Deply scenerna lite för långt hela tiden. Systern tar för mycket plats och är rent ut sagt vidrig. Inte på ett roligt sätt på grund av tokiga kulturkrockar, utan en vidrig personlighet punkt slut. Pappan har gått från excentrisk till skitig och äcklig. Systerns pojkvän är också en irriterande typ. Samtidigt ger Deply oss ett porträtt av Marion som genomlever någon form av livskris just under dessa dagar, men den intressanta storyn drunknar i alla överdrivna scener med sexgalna och högljudda fransmän. Det blir så orealistiskt att det inte längre är en karaktärsstudie, utan det blir mer farsartat. Och som ni vet hatar jag farsartad humor.

Taget från en av filmens värsta scener

Filmens ljuspunkt blir nu Chris Rock i rollen som Mingus (rimmar på cunnilingus!). Han har inte varit en favorit hos mig tidigare, men här skiner han igenom. Eller så är det så enkelt att han spelar den enda friska personen i hela filmen och det kanske är det jag reagerar så positivt på? Han är bra i alla fall. Nämnde jag att jag fann Marion charmerande i första filmen? Här lyser dock charmen med sin frånvaro. Hon framträder som egoistisk, naiv och med helt fel prioriteringar i denna film. Inte så nice om du frågar mig. Brustna illusioner...

Hela filmen blev till ett rörigt ihopkok. Varken hackat eller malet. Den dramatiska tyngden från den första filmen är som bortblåst. Vad handlade försäljning av sin själ om egentligen? En idé för mycket som trycktes in i filmen? Den var helt onödig i alla fall.

Tyvärr kom inte den karaktärsdrivna humorn fram i detta spektakel till film. Med tanke på att filmen var tillägnad Julies mor som gått bort (i verkligheten) borde hon hellre valt att tona ner tokigheterna och gjort en mer lågmäld film. Hon hade kunnat hedra sin mor på ett finare sätt, och ändå få fram sina tankar om hur svårt det är att få relationer att gå ihop och samtidigt hylla livets mirakel. I en pivotal scen i slutet filosoferar Marion om livets oändliga kretslopp, föräldrarna, oss och våra barn...

Jag fnyser irriterat över försatta chanser och ger 2 days in New York två blowjobs i världsklass av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Mingus och Jeannot i ångbastun