Lykke Li - Popaganda, Stockholm (2011)

Lykke Li live på Popaganda, Eriksdalsbadet, Stockholm, lördagen den 27:e augusti 2011

I helgen som gick gick årets Popaganda av stapeln. Lykke Li var ett av de stora dragplåstren och hon fick äran att avsluta hela festivalen. Festivalen pågick under både fredagen och lördagen men jag och min gamle polare Olof var bara där på lördagen. Vi såg några band under eftermiddagen och kvällen men det tänker jag skriva om i ett senare inlägg.

Lykke Li avslutade som sagt festivalen och detta var tydligen också hennes sista show under denna turné. Nu har jag sett henne tre gånger på nio månader. Först såg jag och Lars-Ola henne då hon hade uppvärmning på Kägelbanan i november, sedan såg vi henne under den ordinarie inomhusturnén på Cirkus i maj, och nu såg jag henne på festival.

Tyvärr fick inte festivalen göra höga ljud efter klockan elva på kvällen och eftersom Lykke startade klockan tio hann hon bara med en timme. Det var kortare än de tidigare konserterna och detta var något av ett antiklimax för mig. Det blev inte ens ett extranummer. Än mindre fick jag se Complaint Department som jag hoppats, men inte trott, på i låtlistan. Scenshowen har dock vuxit under månaderna sen sist. Hennes inledning med suggestiv musik och moln av tjock rök som väller ut över scenen är som gjort för mycket större arenor och sammanhang, nästan lite Pink Floyd över det hela!

Jag tycker fortfarande att ordningen på låtarna borde ändras. Hon blandar ösiga låtar med långsamma hela tiden och publiken hetsas därmed inte upp lika mycket. Men när hon kör sina "hittar" och till det börjar attackera trummorna som en schaman i extas, då, då är det riktigt bra.

Jag la också märke till att hon numera kör nästan hela showen i svart och vitt ljus. I de tidigare konserterna har det varit mycket mer färgsprakande. Såvitt jag kommer ihåg i alla fall. Varför?

Jag gillade showen skarpt. Olof var jätteglad att äntligen få se stilikonen. Och fota henne.

Självklart tyckte jag att det var trist att konserten bara var en timme, men det som var var hälit. Nu får vi se fram emot nästa skiva. Den kommer bli legendarisk!

Alla foton i detta blogginlägg är tagna av den briljanta fotografen Olof Plym Forshell.

Setlist:

1. Come near
2. Jerome
3. I'm good, I'm gone
4. Sadness is a blessing
5. I follow rivers
6. Please stay (Burt Bacharach cover)
7. I know places
8. Little bit
9. Love out of lust
10. Silent shout/Rich kids blues
11. Until we bleed (Klerup cover)
12. Youth knows no pain
13. Get some

Just Go With It (2011)

Mom, before we go can i make a Devlin?

Som tidigare diskuterats tenderar jag och den store Frans ofta att välja lättsamma romantiska komedier under våra resor på semestern. Mest beror det på att det ofta sitter ganska sunkiga tv-apparater i de hyrstugor vi hamnar i, tex i de franska alperna. Och då vill jag inte slänga in en film som jag sett fram emot när det inte finns bra ljud och stor skärm. Ofta har vi dessutom varit ute hela dagen i solen jagandes efter bra plats att titta på touren från, och då brukar man vara ganska trött på kvällen. Just sådana kvällar passa enkla, ja simpla, amerikanska komedier mycket bra. Det gör inget om man dåsar till lite mellan varven... Nej då, det var bara ett skämt, jag kollar alltid på hela filmen..

Denna sommar var ungefär som beskrivet ovan och vi såg i snabb följd tre komedier som jag nu ska skriva om. Det slumpade sig så att vi såg den svagaste först och den starkaste sist från denna trio av komedier med romantiska förtecken.

Först ut har vi "Just go with it" med Adam Sandler och Jennifer Aniston i huvudrollerna. Jag blir som sagt galen på Sandler ibland, men ändå väljer jag hans filmer om och om igen. Vad är det som försiggår här? Det måste vara FBI eller CIA som ligger bakom detta fasansfulla!

Filmen är en typisk förväxlingsfars, men utan de svenska sommarrevyernas obligatoriska "snubbla över möbel"-humor. Adam Sandler spelar Danny som försöker imponera på en tjej och då av någon outgrundlig anledning måste låtsas att han ligger i en skilsmässa. Han väljer då att involvera sin personliga assistent Katherine, spelad av Jennifer Aniston, som sin blivande ex-fru. Danny, ny flickvän, assistent/blivande ex, hennes två barn plus Dannys kusin åker sedan till Hawaii (såklart, varför inte?). Katherine i sin tur möter som av en slump sin gamla nemesis Devlin på resan till Hawaii. Devlin spelas förvånande nog av Nicöle Kidman.

Det finns några roliga scener i filmen. Jag skrattade högt av Katherines dotter, hon kör med en lustiga brittisk arbetarklassdialekt då hon låtsas att hon skickats till internat i England. Svårbeskrivet, måste nog ses... Det var också underhållande att se Aniston mot Kidman i en hula hula-dans tävling. Jennifer var oändligt mycket mer sensuell än Nicole i de scenerna. Nicole må vara en bra skådespelerska men sexig är hon inte.

Adam Sandler är sig lik, barmhärtigt nog lite nedtonad denna gång. Jag måste anta att han tjänar extremt mycket pengar på denna typ av politiskt korrekta familjeunderhållningsfilmer. Gott för honom.

En karaktär som jag hade ännu mer svårt med var den jobbiga och humorlösa kusinen till Danny som spelas av Nick Swardson. Han var inget kul alls.

Detta var en film som passade bra en sommarkväll på semestern, men som inte var speciellt bra när det kommer till kritan. Jag ger "Just go with it" två apelsinlekar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

The Hangover (2009)

Remember what happens in Vegas stays in Vegas. Except herpes. That shit'll come back with you.

Lika sågad som "The hangover part II" blev i år, lika hyllad var "The Hangover" när den kom ut 2009. Jag hade sett delar av första filmen, kanske på någon långflygning till Kina eller något sånt. Filmen är regisserat av Todd Phillips som också ligger bakom favoriter som "Road trip" och "Old school". Så när komedisuget nådde höga höjder en kväll i somras kände jag att det var dags att se "The hangover" "ordentligt".

Filmens första halva är mycket rolig. Bradley Cooper (gängets alfahanne, snygg och blond) och Ed Helms (lite nördig toffelhjälte och tandläkare) är väldigt bra i sina respektive roller. Det var i denna film jag första gången stiftade bekantskapen med den burduse renässansmannen  Zach Galifianakis. Här spelar han den lätt störde broderna till bruden. Filmens set-up är klockren. Gänget ska åka till Vegas för att fira av Doug som ska gifta sig. På resan är de tre gamla vännerna Phil, Stu och Doug plus brudens absurde bror Alan. Det hela spårar ur när Alan piffar upp välkomstdrinkarna med lite Rohypnol. Let the rumble begin!

Phil: Fuck, I keep forgetting the tiger.

Nej, jag glömmer inte tigern. Efter den lysande inledningen tappar filmen tempo och kvalité. Ungefär när tigern kommer med i handlingen blir det bara mer hysteriskt men inte mer roligt. Den ljuvliga Heather Graham är i och för sig med i andra halvan av filmen, men bara lite. Det finns roliga scener förstås, kanske allra mest med Mr Chow, spelad av Ken Jeong, som för övrigt spelade nästan samma kines i filmen "Role models" (eller tvärtom faktiskt).

Over-the-top absurd humor med mängder av under-bältet-skämt är svårt. Det måste göras med elegans och finess, det är en balansakt mellan simpelt tölpaktigt och mesigt familjevänligt. Todd Phillips klarade av det med bravur i "Old school" till exempel. Här börjar han bra men avslutar sämre, trenden var nedåtpekande. Det var kanske inte så konstigt att tvåan inte blev bra? Jag har inte sett tvåan än, men den ska kanske ses någon gång när den kommit ut på video.

På tal om video. Kommer ni ihåg den gamla åttiotalskomedin "Bachelor party" med Tom Hanks? Det var Tom Hanks före han blev Mr America. "The hangover" har väl i princip kopierat den filmen, eller hur?

Ok, sammanfattningsvis... "The hangover" ÄR rolig, men den har flaws. Den är lite lätt överreklamerad, men den passar bra i rätt sammanhang och stämning. Skulle tex passa perfekt som en förfestfilm.

Jag ger "The hangover" tre minnesförluster av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Old Dogs (2009)

I have only made two good decisions in my entire life... And those are the two most impulsive things I have done...

"Old dogs" är en mycket lättsam familjekomedi med John Travolta och Robin Williams. Dessa två gamla gubbar spelar två kompanjoner som leder ett PR-bolag på Manhattan. John Travolta spelar Charlie, den impulsive karismatiska kvinnotjusaren. Robin Williams spelar Dan, den hämmade teoretikern.

Just när gubbarna ska landa en stor affär med en japansk kund dyker en kvinna upp med två tvillingar i sjuårsåldern upp hos Dan. Barnen är resultatet av en mycket blöt fest nere i Miami på en affärsresa efter att Charlie hetsat den blyge Dan att börja ta för sig bland damerna i baren.

Resten av filmen är en gullig saga om hur Dan och Charlie tar hand om barnen under en kort period då mamman avtjänar ett fängelsestraff(!). Filmen är på sin höjd en ok avkoppling för stunden. Jag gillar Travolta men här gör han bara sin roll lite pliktskyldigast. Robin Williams är dock som en senil gammal pensionär i mina ögon. Hans Dan gav mig inte mycket. Har Robin Williams någonsin varit speciellt bra egentligen? Visst både "Döda poeters sällskap" och "Good morning Vietnam" var ju bra filmer, och jag kan förvisso inte se någon annan i hans roller idag. Men var han verkligen bra? Ser han inte lite äcklig ut? Jag vet inte, kanske kan vi i alla fall komma överrens om att han blandar högt och lågt? Han var ju helt klart bra i den underskattade filmen "One hour photo". Allt annat är skit så vitt jag kommer ihåg...

"Old dogs" är inte unga, söta och spralligt lekfulla som valpar brukar vara. "Old dogs" är långsamma, lite halvtjocka, lite trötta, men snälla och oförargliga. Roligaste scenen var när gubbarna tog barnen till scouterna där de blev ledda av en hysterisk Matt Dillon. Det var kul.

Jag ger "Old dogs" två svaga lyxlägenheter av fem möjliga.

Betyg: 2/5

The Firm (1993)

It's against the law.

En kväll hemma hos Frans i somras. Jag blev otroligt sugen på en spännande klassisk thriller. Jag argumenterade för min sak med frenesi och slutligen med framgång, och Frans gav domen att thriller ska det bli. När han uppdagade att jag inte sett "The Firm" blev domen densamme. Jag hade bara sett fragment av filmen någon gång på någon reklamkanal, och då tyckte jag att den verkade lite halvdålig. Men jag hade tydligen fattat fel, för detta var enligt Frans en av de klassiska thrillrarna, med oliiidlig spänning, no less. Yes, sir.

En film som denna bygger på att man som åskådare knyter an till huvudpersonerna och sakta dras in i deras situation. Att filmen bygger upp ett verkligt hot mot dessa personer. Och att vi tillsammans med dem våndas och svettas för att komma ur knipan med livet i behåll, eller vad det nu än är som riskeras. Bra filmer inom genren kan vara "The pelican brief", "Enemy of the state" och kanske "Conspiracy theory".

"The firm" är inte en av de bra thrillrarna. Förvisso ser Tom Cruise fasligt rolig ut när han springer jättefort ner längst en gata. Han flaxar hejdlöst med armarna och han får ett superansträngt ansiktsuttryck. Det största problemet med filmen är dock att personkemin mellan Tom Cruise och Jeanne Tripplehorn i rollen som hans fru är noll, lika död som en sten som lagts upp på stranden. Jag skiter i vad som händer Mitch/Tom och Abby/Jeanne. Kommer de klara sig? Gäsp. Jag skiter i om de kan rädda sitt äktenskap. För ni ska veta att Tom satt på en pingla nere i Västindien. Don't give a damn. Och den onödigt komplicerade simpla historien med en hel advokatfirma som arbetar för maffian lämnade mig lika oberörd som frågan om vem som ska ta över allsången nästa år.

Finns det något bättre än en tät, välgjord, välspelad och framför allt spännande thriller? Nej. Finns det något svårare att finna? Nej, det verkar inte så. Tips och förslag på detta mottages tacksamt.

Jag ger "The firm" två erbjudanden du inte kan motstå av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Movie of the month - January 2011

Jag såg inte så mycket film denna månad. Istället adderade jag ett antal western-revyer som jag skrev våren 2008 till bloggen. Ingen av dessa var toppfilmer, men gå gärna tillbaka i bloggarkivet och läs dem, de är alla klassikers inom genren.

De två bästa filmerna som jag revyade var:

* Never let me go
* The social network

Även om Finchers film om Facebook var väldigt bra måste månadens film bli den film som överraskat mig mest på många, många år. Jag såg filmen tillsammans med min kompis Dan och vi blev blown away. Båda blev berörda, men vi reagerade olika. Danne blev illa berörd. Får man svaga nerver när man blir förälder eller?

Jag fascinerades och tänkte på filmen i dagar efter vi sett den. Jag kan än idag komma på mig själv att gå och tänka på den. Förunderligt!

Månadens film januari 2011 blir dramat: Never let me go

Hur beställer man lunch?

Hanna (2011)

I just missed your heart.

Hanna är en ung blond flicka som växer upp i norra Finland med sin far Erik, en avhoppad CIA-agent. Erik lär henne att döda med vapen och händerna. Hon måste alltid träna och träna, aldrig vila. Vid sidan av den rigorösa träningen lär Erik sin dotter en massa språk, fakta om omvärlden och han läser bröderna Grimms sagor för henne. Hanna har aldrig fått höra musik.

"Hanna" börjar mycket, mycket bra. När hon ger sig ut i världen för att ta hämnd på Marissa Wiegler ställs hon inför en massa nya intryck, faror och musik. Hon dödar lätt vältränade soldater. Ni vet så där när man håller händerna om kinderna på en person och sen vrider, och knäcker nacken på honom som om det vore ett lock på en syltburk. Men av vardagliga saker som dusch och elektricitet blir hon rädd och stressad. Hon gillar dock musiken hon får höra.

Man ska inte se denna film och förvänta sig någon logik över huvud taget. Ordet "varför" får inte söka sig in i ditt sinne. Låt denna film bara vara en enkel kul actionthriller. Glöm "varför", det hjälper inte...

Titta istället på skådespeleriet. Eric Bana som Erik är nästan torrare än i "Munich". Hahaha, nej visst, det går ju inte, men jag skrev ju nästan. Cate Blanchett som Marissa försöker göra om Tilda Swintons roll från "Michael Clayton" fast hon gör en funny voice också. Hanna spelas av Saoirse Ronan. Hur tusan uttalar man hennes förnamn? Hon har väldigt ljust hår. Den överlägset mest intressanta och roligaste karaktären i filmen är Hannas nyvunna vän Sophie som spelas av nykomlingen Jessica Barden. Hon stjäl varje scen hon är med i. Henne vill jag se mer av. Till sist finns där också en pervers tysk discokille i jumpakläder med tortyrintresse, Isaacs, som spelas av Tom Hollander. Han var kul men de utvecklade varken hans karaktär eller story arc som de borde.

Första halvan av "Hanna" var en frisk fläkt, med stort underhållningsvärde. I andra halvan gick det nedåt. Det var mycket action i slutet men tyvärr var det snabba klipp, mycket närbilder och ett allmänt virrvarr. Bourne-filmerna visade oss att det går att göra moderna actionsekvenser utan att åskådarna ska behöva bli åksjuka, eller helt tappa bort sig om vem som slår vem i huvudet. Tyvärr gör filmen ännu ett stort fel och det är att de lägger in en stor konspirationsteoretisk förklaring till Eric och Hannas bakgrund. Som om åskådarna hade frågat "varför". Fel, fel, fel. Åskådarna får inte fråga "varför", se ovan. När de ska börja förklara vad som hänt rämnar illusionen, åskådaren rycks bort från bröderna Grimms värld till vår egen och där funkar inte "Hanna".

Bra ambitioner och en skön stämning i första halvan ger mig i alla fall kraft nog att ge "Hanna " tre tjejer som kan av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Hanna kan

Movie of the month - December 2010

Efter den furiösa vågen av filmer från filmfestmånaden november var december som sig bör lite mer stilla. Jag hann dock se några bra filmer och de bästa var:

* A matter of life and death
* Harry Potter and the deathly hallows, part 1
* Toy Story 3
* The Philadelphia story
* Black hawk down

Av dessa filmer är det endast "Black hawk down" som fick en femma. Alla de övriga fick betyget fyra. Men "Movie of the month" är mer än en tävling i högsta betyg, det är ett skyltfönster, en möjlighet att lyfta upp en favorit som jag av någon anledning känner extra starkt för. "Toy story 3" var väldigt bra och den lyfte jag fram när den kom med i min Topp10 från 2010. "Harry Potter and the deathly hallows, part 1" gillade jag väldigt mycket nu när jag såg om den i somras inför den sista filmen. Jag ångrar att jag inte tog med den på nämnda topplista. "Black hawk down" har jag höjt till skyarna förr, och visat för kompisar så att det räcker. Den film jag istället väljer är en film som med all säkerhet kommer få betyget fem så snart jag ser om den. Den har en frejdig och otroligt tuff dialog (som aldrig gått hem i det konservativa Hollywood av idag), den gudomliga Katharine Hepburn och inte mindre än två manliga huvudrollsinnehavare i Cary Grant och James Stewart.

Månadens film december 2010 blir screw-ball komedin: The Philadelphia story!

Hepburn och Stewart på fyllan

Grant, Hepburn och Stewart

Piranha (2010)

This is the Lake Victoria police department. The sheriff has declared an emergency!

Och så börjar skrikandet. "Piranha" är en överraskande underhållande splatter- och nakna bröst-film som flirtar hejdlöst med genren. Kul grejjer helt enkelt.

Tänk er "Jaws", eller "Hajen" som den heter här i Sverige, fast inspelad i en tid där man får se mer av odjurens dödande av halvnakna, och helnakna, oskyldiga (?) ungdomar på spring break. Tänk er att istället för hajen utmanas vi av ett stim av dinosariegamla superaggresiva pirayor. Tänk er horder av topless-brudar. Då tänker ni på "Piranha".

Samtidigt har vi Elisabeth Shue som spelar sheriff Julie Forester lika gravallvarligt som Roy Scheider i "Jaws". Det är en underlig blandning av allvarligt spel av Shue som sheriffen, och over-the-top gore (köttigt dödande av ungdomarna, de äts, slits sönder, skärs sönder, hamnar i motorbåtarnas propellrar etc). Till exempel scenen med tjejen som sitter i en badring, och äts av pirayorna så att hon liksom sugs ner genom ringen i ett bubblande blodrött inferno...

Jag har läst revyer som antyder att detta skulle vara en spänningsfilm, men jag såg det inte alls så. För mig är detta ren komedi, förklädd som en skräckis. Jag är kanske avtrubbad? Lustigt i så fall eftersom jag normalt sett inte "vågar" se skräckfilm...

Filmbloggvännerna Fiffi och filmitch har också sett filmen.

Jag roades av denna film och den får därför tre sylvassa tänder av fem möjliga.

Betyg: 3/5

They are babies? Huh. So, where are their parents?

L'Immortel (2010)

Nästa film från sommarens skörd är den franska action-drama-thrillern "L'immortel" eller "22 bullets" som den översatts till. Den gamle mästaren Luc Besson har producerat och hans favoritskådespelare Jean Reno (Le dernier combat, Subway, Det stora blå, Nikita, Leon) spelar huvudrollen som den odödlige.

Detta är en thriller i ganstermiljö, french style. Allt är realistiskt, tempot varierande, våldet sparsmakat men hårt. Filmen handlar om en gammal gansterboss som vill dra sig tillbaka, men han blir sönderskjuten (22 kulor avlossas) i ett bakhåll. Han får kämpa, för livet, och för att hålla fienden borta från sin familj. Filmen handlar också om tre ungdomsvänner, som svurit en ed på att alltid vara vänner. Dessa tre pojkar har i filmen vuxit upp och de är vår vän gansterbossen, hans consigliere och den konkurrerande gangsterbossen.

Filmen var väldigt spännande, mycket välspelad och producerad. Samtidigt blev jag inte tagen av historien eller karaktärerna, filmen bleknade ganska snart i med medvetande. Det är så med vissa filmer, och det kanske är så det ska vara. Men om du är ute efter en film inom denna genre, dvs realistiska spännande actionfilmer om maffiabossar i modern tid, då är detta en film för dig.

"L'immortel" är ett gediget hantverk men den lämnade mig under whelmed så den får tre ålningar genom taggtråd av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Farewell, My Lovely (1975)

Helen: We've got everything we need with you.

Nästa film jag såg på resan var "Farewell, my lovely" ur den svårbegripliga film noir-genren. Jag har inte läst Raymond Chandler själv, men kompisen Frans är en auktoritet inom ämnet. Enligt honom personifieras karaktären "Philip Marlowe" av Robert Mitchum. Jag vet inte om detta stämmer men jag kan mycket väl tro på hans utsaga efter att jag sett denna film.

Eftersom jag tidigare inte riktigt tagit film noir till mitt hjärta var jag först tveksam till detta filmval, men eftersom den återfinns på Frasses "A Life In Movies" ville jag ge den en chans. Vad har jag att förlora tänkte jag, vem vet, jag får kanske höra "Danny Boy" ur kulhålet i armen...

Som sig bör sammanfattar öppningsmonologen filmen, ja ta mig tusan hela genren. Vad som skiljer denna sjuttiotalsfilm med dess fränder från femtiotalet är att "Farewell, my lovely" helt klart har glimten i ögat, den spelar på invanda förväntningar om genren.

Det är inte en fullfjättrad parodi, no sir, men det är inte heller helt gravallvarligt. Robert Mitchums "Marlowe" är precis som i böckerna. Ta mig tusan, han hade rätt! "Marlowe" startar filmen med en underbar släpig voice-over:

Marlowe: This past spring was the first that I felt tired and realized I was growing old. Maybe it was the rotten weather we'd had in L.A. Maybe the rotten cases I'd had. Mostly chasing a few missing husbands and then chasing their wives once I found them, in order to get paid. Or maybe it was just the plain fact that I am tired and growing old. 

Filmens femme fatale "Helen Grayle" spelas av karaktärsskådespelerskan Charlotte Rampling och en av de olycksalige männen spelas av Jack O'Halloran.

Jag fann filmen angenäm, speciellt kul att den sågs med en som verkligen gillar den. Betyget blir positivt och jag ger "Farewell, my lovely" tre försvunna flickvänner av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Source Code (2011)

Tell me everything gonna be ok.

Nästa film vi såg var "Source code". Jag var mycket sugen på denna film, och efter debacklet med "Grown ups" var det dags med en härlig sci-fi thriller. Det är regissören Duncan Jones andra film. Han debuterade 2009 med det lilla sci-fi dramat "Moon" som jag tycker är otroligt bra. Nu har Jones fått stor budget av filmbolaget, men frågan är om han också är i deras klor?

Precis som "Moon" handlar "Source code" om identitet, varför vi är där vi är och vår roll här i livet. På något sätt. Min kompis Frans brukar inte gilla sci-fi, där går vår filmsmak helt isär. Efter filmen då vi efterbehandlade vad vi sett visade det sig att vi gillade den ungefär lika mycket. Men av helt olika anledningar.

Jag tycker att filmen är bra fram till ungefär fem minuter före slutet. Då när filmen är slut fortsätter den och vi får ett tillrättalagt "filmbolagsslut". Jag är helt säker på att slutet på denna film är framtvingat av bolaget. Om filmen hade haft det slut som filmen borde haft, hade detta antagligen blivit en mycket bra, tänkvärd och lite sorglig film, men den hade ändå lämnat åskådaren med tankar och funderingar om slutet. Nu förstör de allt med de sista scenerna.

Frans å sin sida tyckte att Jake Gyllenhaal i huvudrollen betedde sig helt ologiskt, men att de sista scenerna bevisade att hans agerande var logiskt. Och då var Frans nöjd. Den evige romantikern gillade det påklistrade slutet. How bizarre!

Fram till det vidriga slutet fick vi se en actionfylld thriller som höll mig på helspänn. Filmen tar sig själv på stort allvar, det är inte mycket glimten i ögat. Gyllenhaal, Vera Farmiga och Michelle Monaghan gör bra roller. Men med ett dåligt slut förtas hela filmen. Det finns bara en film jag kan komma på som lyckas överkomma ett dåligt slut och det är Michael Manns "Heat".

Jag ger "Source code" tre nya chanser av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Movie of the month - November 2010

November är Filmfestival-månad och då ser jag förhoppningsvis en massa film på filmfesten. Förra årets festival var inget undantag. Under inledningshelgen fick jag besök av Patrik från Göteborg och det var mycket, mycket trevligt. Dessutom såg jag en del film hemma också. Totalt revyade jag hela trettio filmer denna månad. De nominerade filmerna för "Movie of the month" är:

• You don't mess with the Zohan
• Scott Pilgrim vs. The World
• Winter's bone

Även om "Winter's bone" är den bästa filmen är de andra två filmerna komedier som tål omtitt efter omtitt. Jag premierar detta och väljer därefter... Jag gillar Scott Pilgrim så mycket att jag nu köpt den på blu-ray till och med. Jag ska se om filmen och grotta ner mig i extramaterialet någon mörk höstkväll.

Månadens film november 2010 blir komedin: Scott Pilgrim vs. The World

Orkestern Sex Bob-Omb

Grown Ups (2010)

Can I have her milk, mommy?

Denna sommar besökte jag min kompis Frans i England. När jag hälsa på honom brukar det bli många sena nätter med film och oftast då komedier, ibland dåliga sådana, eller gamla klassikers från 40- och 50-talen. Första kvällen bjöds det på en mycket god pasta men också en komedi, ett epos av Adam Sandler - "Grown ups".

Jag blir inte klok på karln, Sandler. Han har ju visat flera gånger att han är en duktig skådespelare och att han kan göra väldigt bra filmer. Detta är inte en av dem. Detta är en ordinarie "sen-kväll-på-sommaren-komedi". Sandler har samlat ett gäng kompisar i form av Rob Schneider, Kevin James, Chris Rock och David Spade och gjort en urblåst dum komedi med en massa kiss- och bajshumor. Och ett och annat tuttskämt.

Det finns dock några roliga partier i denna film. I rollen som Sandler härliga fru ser vi Salma Hayek, och hon är otroligt vacker som vanligt. Inte konstigt att barnet vill ha av hennes mjölk istället. Annars stod Rob Schneider och hans "familj" för det mesta av skratten.

Frans tyckte att filmen tog sig lite efter 23 minuter då familjerna anlänt till sommarstugan. Jag kan hålla med om det, men egentligen var filmen jämndålig. Sandler har en fäbless för gråtmilda historier som alltid ska ha en sensmoral och ett otroligt politiskt korrekt "happy ending". Detta är inte vågat eller nydanande filmskapande, detta utmanar inga konventioner, detta är bara vanilla. Det hjälper inte att Chris Rocks karaktärs mamma sitter och pruttar hela tiden.

Jag hade tänkt ge filmen en tvåa för Salmas skull, men nu när jag skriver texten klarar jag inte av det. Jag ger "Grown ups" en het dotter av fem möjliga.

Betyg: 1/5

The Straight Story (1999)

Alvin Straight: "You don't think about getting old when you're young... you shouldn't"

Jaha, då var semestern slut och det är tillbaks till arbetet. Jag har en hel hög med oskrivna revyer; filmer i massor, en bok och en tv-serie. Var ska jag börja? Inspirerad av Fiffis inspirerande revy om Speed valde jag filmen jag såg igår kväll, anti-speed filmernas moder "The Straight story". Jag har sett filmen tidigare, och den är väl värd att se om.

Alvin Straight dog 1996, i en ålder om 76 år. Han blev känd två år före sin död då han åkte 390 km på sin John Deere-gräsklippare för att hälsa på sin sjuke storebror. Alvin var gammal med dålig syn, han hade inget körkort och han kunde nästan inte gå. Han fann den bästa lösningen på ett mycket existerande problem och han tog helt sonika sin gräsklippare. Hans resa är en fantastisk historia.

David Lynch har regisserat filmen. Det är också fantastiskt. Det är mannen bakom "Twin Peaks", "Blue velvet" och "Mulholland Drive", tänk på det. I hans filmer är snart alla karaktärer perversa, galna eller disturberade. I "The Straight story" hittar Lynch hem till ett Amerika som nästan aldrig visas på film. Det Amerika som befolkas av riktiga människor, med deras drömmar, historier, generositet, fattigdom och rikedom. Min aktning av David Lynch höjs som en flaggstång på toppen av Kaknästornet i och med denna film.

Inledningen av filmen i Alvins hemstad är litet långsam och nu vid andra tittningen upplevde jag den som trevande. Det kanske var ett tecken på min egen oförmåga att stressa av? Men så fort Alvins road trip startar är denna lilla film helt magisk. Richard Farnsworth i rollen som Alvin är otroligt bra. Han spelade rollen året innan han gick bort och han var dödligt sjuk under inspelningen, kräftan. Richard och Alvin hade det gemensamt att de inte kunde gå utan kryckor i slutet av sina liv. Det finns några mycket gripande scener i filmen. Jag gillar framför allt James Cada i rollen som Danny Riordan som hjälper Alvin när klipparen gått sönder, samt scenen med Wiley Harker som Verlyn Heller, två WWII-veteraner på en bar.

Men det jag gillar allra mest är filmens sista scen. En av de bästa och finaste avslutningsscenerna på film alla kategorier. Så enkelt, så fint spelat av två ärrade veteraner. Scenen har nästan ingen dialog. Allt som sägs uttrycks i skådespelarnas ansikten. Fårade gamla ansikten fyllda av minnen, vemod och förlåtelse. För mig gav avslutningsscenen oväntade känslostormar...

Jag ger "The Straight story" fem stjärnor av fem möjliga.

Betyg: 5/5

Alvin Straight: "The worst part of being old is rememberin' when you was young."