Detta är ännu en film som jag inte förstår mig på. Grundstenarna för något speciellt finns där, men de lyckas fumbla bollen. De kunde ha scorat stort, men istället blev det stolpe ut.
Den bedårande Mila Kunis spelar Jamie en framgångsrik head hunter i New York. Justin Timberlake spelar Dylan en framgångsrik art director från Los Angeles. De två möts då Dylan är en kandidat till ett jobb som Jamie hanterar. Båda har nyligen blivit dumpade och bestämt sig för att inte försätta sig i något smärtsamt förhållande på ett tag. Men ack, detta är en romantisk komedi så vi förstår ju alla varthän det barkar. Men först ska de unga tu ha lite kompis-sex, bli förtjusta i varandra, bryta upp för att sedan i det sokcersöta slutet bli ihop igen.
Filmen har resurser med inte mindre än tre fantastiska birollskaraktärer. Vi har independent-dottningen Patricia Clakson som Jamies hippie-mamma, Ricchard Jenkins från filmer som The cabin in the woods och Let me in i rollen Dylans alzheimersjuke far och så Woody Harrelson som en hysteriskt rolig homosexuell sportredaktör.
Men filmen fokusera med stor intresse på de två huvudrollerna. Justin Timberlake gör sin roll helt ok. Han är faktiskt adekvat i rollen som Dylan. En pretty boy, som hjälper till att ställa in fokus på den fantastiskt vackra Mila Kunis. Man har försökt att göra henne till en typisk manic pixie dream girl, men i denna film blir hon bara stressig. Hon pratar för fort, hon gör för många hysteriska saker, hon hastar igenom hela filmen. Det känns påklistrat, inte naturligt så långt ögat når. Attans, det kunde blivit en ny favorit, men bläh.
Filmens höjdpunkt är faktiskt den underbara Milas lustiga sätt att säga bläh. Jag kan inte göra hennes uttryck rättvisa i text, och jag vet inte om det är skrivet i manus eller om det är hennes egen tolkning av karaktären. Jag skulle tro att det är det senare och det är charmigt och lustigt. Ett så enkelt litet uttryck fick mig att se glimtar av en mycket bättre karaktär. Om de bara låtit Jamie och Dylan luftas lite så att de och deras relation kunde utvecklats bättre, som ett vin på dekantering!
Som film i Sommarklubben var detta en "perfekt" film. Ungefär så dålig som jag trodde, vilket var synd. Jag hoppas ju alltid att jag ska finna de gömda och glömda juvelerna i högen av filmer i klubben. Men sökandet går vidare.
Jag måste erkänna att inledningsscenen är briljant. Mycket underhållande, fast det verkar först som att det är världens sämst skriva scen...
Jag ger Friends with benefits två nakna rumpor av fem möjliga.
Betyg: 2/5
Haha, den här och No Strings Attached är i princip samma film (har jag hört). Har dock bara sett No Strings Attached och den är inte helt usel men det är inget att hänga i granen direkt. ;)
SvaraRaderaJag har sett båda, No strings attached var med i förra årets sommarklubb. Det är svårt att särskilja dem (ur minnet), men om någon är bättre skulle jag gissa att Friends with benefits är snäppet vassare.
Radera