Carnages (2002)

Il est mort.

Nu har vi kommit fram till den sjätte och sista filmen som jag och Fiffi kör interrevyer på. För Fiffi innebar detta lilla projekt chansen att se sex filmer som hon inte visste något om. För mig har det inneburit ett test. Jag har nu sett om filmerna, många för första gången på tio år. Det har varit intressant att få inse hur mycket jag glömt filmerna och hur några har tappat med åren, medan några står sig starka än idag.

Denna sjätte film är debutfilmen från den franska manusförfattaren och regissören Delphine Gleize, Carnages. Alla sex filmerna har jag hittat på Stockholms Filmfestival från år 2001-2002 ungefär. Carnages är nog den mest filmfestival-typiska filmen. Så det är passande att den avslutar vår serie.

Detta är en film som likt Robert Altmans Short cuts följer ett antal historier som på ett eller annat sätt vävs ihop. Men om Short cuts var ett knivskarpt berättat cyniskt collage, är Carnages mer som en ström av undermedvetna bilder, en samling situationer och idéer som skapats i Delphine Gleizes huvud. Fråga mig inte vad Carnages handlar om eller vad dess budskap är, jag vet det inte.

Carnages inleds med en tjurfäktning i Spanien. Vi får sedan följa den fallne tjurens olika delar spridas i Spanien, Frankrike och Belgien. Människorna som kommer i kontakt med tjurens delar, hornen, öronen, ögonen, köttet, har alla en egen historia. Och de vävs samman på ett underligt sätt i slutet.

Man kan också säga att Carnages handlar om en liten flicka som vet att djur kan vara större än människor, en skådespelerska som söker sitt inre skrik, en arbetslös filosof, en otrogen man vars fru är gravid, en gravid kvinna med en man som inte ser henne, en lärarinna, en dålig mor med ett mörkt förflutet, en annan dålig mor som kväver sin svagsinte son, en man som stoppar upp djur och längtar efter sin far...

När jag såg Carnages på filmfesten år 2002 blev jag helt uppfylld av den. Jag kunde inte sätt ord på vad som var bra med den, men jag gillade den skarpt. När jag nu såg den år 2012 älskade jag den igen. Det är inte den lättaste film jag sett, men den är magisk och drömsk. Den är svart och sorglig i vissa delar, men den dryper också av absurdismens humor. Flera scener är fantastiskt roliga, och jag naglas av och till fast framför skärmen.

En av filmens starka sidor som jag slogs av denna gång är den underbara musiken, gamla franska låtar från förr kändes det som. Skådespeleriet är generellt sett bra, dialogen är till viss del improviserad. Jag gillade speciellt Chiara Mastroianni, dotter till Marcello Mastroianni och Catherine Deneuve, och lilla femåriga Raphaëlle Molinier i rollen som Winnie.

Jag hoppas att denna film uppskattades av Fiffi. Den är så speciellt att jag inte ens kan gissa vad hon kommer tycka, men om hon gillade den tror jag att hon gillade den skarpt.

Jag ger Carnages fyra barbariska traditioner av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Du finner Fiffis revy här.