Paul Newman. Namnet klingar bekant. Han var ju stor på sin tid med sina blå ögon och allt. Kanske på samma nivå som Steve McQueen, Robert Redford och Charlton Heston. På ett ungefär.
Här spelar han Harper, en "cool" provate investigator som letar efter en kidnappad make i Los Angeles i mitten av sextiotalet. Okey. Men är han så cool egentligen? Jag har kommit fram till att jag inte riktigt köper in på Newmans storhet. Jag får inte ordning på hans Harper. Skådespeleriet är all over the place vilket hade varit ok om han bara hade gjort det med charm. Tyvärr uppelver jag honom inte som charmig och han blandar coolhet med pajaserier och det funkar inte alls för mig. Av de jag listar ovan är Steve och Robert klart coolare än Paul och Charlton. I alla fall i min bok.
Den herre som är mest cool i dagen film är istället Robert Wagner. Kommer ni ihåg honom från tv-serien Hart to Hart? Serien som fick det finurliga namnet Par i hjärter på svensk tv. Här är han en snubbe.
Filmen påminner mig lite om Robert Altmans The Long Goodbye, fast då ser vi Elliott Gould som Philip Marlowe. Den är några år yngre men den största skillanden är regin och skådepelaren i huvdrollen. Klasskilland i båda fallen och däri ligger problemet för filmen Harper. Det är för lätt att jämföra den med andra film noirer och denna är medelmåttig på gränsen till medioker.
Filmen hade dock några ljusglimtar med vissa miljöer som var härliga, lustiga frisyrer och framför allt hysterisk dans på nattklubben. Kul också att återse Janet Leigh, Hitchcocks blondin som tog en dusch för mycket i Psycho.
Betyg: 2/5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar