Oh Lucy! (2017)

Oh Lucy! är en jättebra japansk film. Helt klart en av de bästa på årets festival. Filmen blandar melankoli med humor i en historia där ensamma människor råkar ut för fantastiska möten. Det är ett drama som handlar om identitet, drömmar, förhoppningar och cementerade familjerelationer. Det är en sorglig film som inte gör mig ledsen, och en ganska rolig film som är långt från en komedi. Filmen bygger till viss del på kulturkrocken mellan amerikanska förhållningssätt och japanska. Men detta är en film som fokuserade på karaktärerna och vad de råkar ut för, inte exotifierar och driver med japanerna som andra filmer om kulturkrockar med Japan kan tendera att göra.

Stilen påminner lite om stilen många amerikanska independentfilmer har, men också vagt om festivalvinnaren Schulze gets the blues från 2003. I båda filmerna reser medelålders huvudpersoner från sina hemländer till USA för att finna något.

Filmen är djup och jag finner fler och fler lager desto mer jag tänker på filmen. Det känns svårt att gå in på detaljer utan att spoila handlingen lite lätt så jag varnar alla känsliga läsare här. Filmen storhet ligger inte över huvud taget i handlingen, det är känsla och karaktärer som står i fokus, men filmen är så bra och värd att ses ospoilad. Alla filmer mår bäst av att ses helt ospoilade! Så är det med det.

Filmen behandlar många saker men två teman stack ut för mig. Det första är hur namn och utseende bidrar till ens identitet. Johns lustiga teknik på engelskalektionerna med att ge eleverna amerikanska namn och blonda peruker påverkade både Setsuko och Komori så att de under en kort stund blev mer öppna och extroverta. Jag tror på filmen här. Även om effekten kanske är förstärkt i filmen tror jag att det funkar just så som vi ser i filmen. Man kan jämför med maskerader där vanligtvis blyga personer kan leva upp lite och bli mer utåtagerande. Det var fina och rörande scener mellan de tre. "I'm a hugging person." Skillnaden mellan det amerikanska kynnet och det japanska kan kanske inte visas tydligare än med kramar mellan främlingar.



Det andra temat som var så tydligt i filmen var om människors ensamhet och utsatthet i samhället och hela den problematiken visades med självmord och försöken därtill. Jag upplevde först inledningsscenen med den nynnande mannen som kastade sig framför tunnelbanetåget som helt galen, men scenen visade sig sätta tonen på hela filmen. Det japanska samhället har likt det svenska utvecklats i en riktning där traditionella sociala strukturer som storfamiljen i flera generationer har fått ge vika för individuella lösningar och brutna familjestrukturer. Sverige ligger tydligen i topp när det gäller antalet ensamhushåll i världen. Såg en siffra på nätet att av drygt 4.3 miljoner hushåll i Sverige är drygt 1.7 miljoner ensamhushåll.



I filmen får vi följa några av de japaner som lever ensamma. Inte en enda traditionell familj så långt ögat nådde i filmen. Den vuxna Mika och hennes mor var båda med i filmen men de bodde inte ihop som en familj. Jag har aldrig varit i Japan men jag har fått en uppfattning av att det är en extremt samhälle på många sätt, den stora pressen, traditionerna, självmorden osv. Även Sverige anses i vissa perspektiv som ett extremt land. Sofia hittade länk till den undersökning där Sverige ligger långt ut i ena hörnet på en tvådimensionell bild. Den bilden behandlar de saker som filmen berör. Jag fann filmen märkvärdigt relevant både för mig personligen och för mig som svensk. Och då menar jag att jag kände igen mig på det emotionella planet, inte bara det uppenbara, att jag är en av dem som bor i ett ensamhushåll.

Filmen var som sagt mycket, mycket bra. Alla skådespelarna var utsökta i sina roller. Jag kände inte igen de japanska men de kändes rätt i sina roller. Även filmens kända namn, Josh Hartnett var bra, riktigt överraskande naturlig och fin. Huvudpersonen Setsuko/Lucy spelas av 45-åriga Shinobu Terajima och hon var oerhört intressant att se. Som hon lyste upp när hon fick in energi i sitt liv. Hon såg så levande ut. Tänk vilken skillnad det var på henne i mitten av filmen jämfört med inledningen. Detta åstadkoms inte av smink eller andra filmfusk, allt låg i skådespeleriet. Riktigt fint.


Oh Lucy! når inte upp till samma nivå som Avsked, sedd på festivalen 2009, men det är nog den näst bästa japanska film jag sett. Jag ger Oh Lucy! fyra drömmar om kärlek av fem möjliga.

Betyg: 4+/5

Om visningen: Vi såg filmen mitt på dagen om lördagen. Filmen visades på Saga 1 vilken är en gigantisk salong och det var inte mycket publik. För en drama som detta var det en perfekt visning. Om det är komedi, action eller skräckis kan det vara extra kul med en entusiastisk publik, men för filmer som denna är lugn att föredra.

Filmen har tyvärr redan visats de tre gångerna på festivalen så intresserad filmfans får leta efter filmen på annat ställe.

Vi var ett litet gäng filmbloggare som såg filmen ihop. Länkar till deras texter finner du här (när de publicerats):
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis Filmtajm