Lost Highway (1997)

In the East, the Far East, when a person is sentenced to death, they're sent to a place where they can't escape, never knowing when an executioner may step up behind them, and fire a bullet into the back of their head.

För ett tag sedan fick jag nys om att filmbloggarvännerna Jojjenito, Fiffi och Jimmy skulle skriva om David Lynch's Lost highway. Det var en film jag länge tänkt se men aldrig kommit mig för. Vilket perfekt tillfälle tänkte jag och hakade på. Och vilken färd det blev, jag är glad att jag "tvingade" mig själv att se den. Jag älskar David Lynch men jag har inte sett allt. Favoriter är Mulholland Dr., The straight story och Twin Peaks.

Om du tyckte att Mulholland Dr. var svår att förstå så kan jag meddela att den var inget mot Lost highway. Tusen vilken vrickad film! Tusan vad obegriplig. Och tusan vilken bra film! Jag älskar Lost highway redan efter första titten. Efter Mulholland Dr. funderade jag ett tag och förstod snart hur den hängde ihop. Jag sökte på internet och fann att de flesta tolkade den som jag. Men jag har verkligen inte en aning om hur man ens ska kunna börja tolka Lost highway.

Jag kommer inte spoila hela filmen nedan, mer skriva några lösryckta tankar och känslor om filmen, men om du är känslig och vill se filmen helt ospoilad ska du kanske sluta läsa nu.

Det är uppenbart att Lost highway påminner en hel del om Mulholland Dr. Filmerna är drömska och handlar nog om olika sidor hos en själv, självbilden och dess avstånd från verkligheten. Det är svårt att sia vad som utspelas på riktigt och vad som utspelas i drömmar eller fantasi. Jag tyckte att Mulholland Dr. växte kraftigt då jag började förstå filmen. När det gäller Lost highway vet jag inte om samma sak kommer ske. Jag vet inte ens om man kan reda ut hur den hänger ihop. Men mest troligt är att filmen går att förstå och att den växer när den förstås. Jag kommer sannerligen söka på interwebben efter analyser och folks åsikter. Jag kan konstatera att filmen talade till mig oavsett om jag förstod den eller ej.

Inledningen på filmen är en ren skräckfilm tycker jag. De första 45 minutrarna var rysliga. Jag satt stel som en pinne i fåtöljen och kände mig skärrad. Lynch jävlas med oss med en massa närbilder kombinerat med hotfull bakgrundsmusik som satte en stor skräck i mig. När han äntligen tar några steg tillbaka med kameran väljer han att filma från golvnivån. Båda dessa kameravinklar döljer omgivningen från karaktärerna. I många scener kunde det lika gärna stå en person precis bakom eller vid sidan och kameran skulle inte se den. Lägg där till ett mycket obehagligt hus med en absurd och steril inredning, en mycket mörk hall - den var helt kolsvart senare - och den bioröda tjocka gardinen som till och med även den blev hotfull. Jag måste också erkänna att konceptet med videofilmerna som levereras på morgonen var skrämmande. Jag förstår att de ringde polisen.

Från och med fängelsescenerna ändrar filmen karaktär och resten av filmen är spännande, galet konstig och eggande, men filmen når inte tillbaka till skräcken den hade i början. Skräcken jag delade med Fred och Renee. Efter ett tag blir ju filmen mer ett mysterium. Vad händer, hur händer det och varför händer det? Vem är Renee, vem är Alice? Vem är Fred, vem är Pete? Fantasi, drömmar, mardrömmar?

Bill Pullman är hel ok som Fred. Han är dock mycket konstig i inledningen av filmen, han pratar lite mekaniskt eller utan passion, men jag vet ännu inte om det är för att Lynch ville ha honom så, eller om det är ett skavigt skådespeleri. Patricia Arquette är såklart bra i sina roller. Hon är nog både filmens offer och hondjävul. Men är hon en och samma karaktär? Är Lost highway bara ett provskott inför den fulländade filmen, Mulholland Dr.? Arquette kommer alltid vara Alabama i mitt huvud, det lider hon lite av här, och så är hon ju inte Naomi Watts. I rollen som Pete dyker en ung snygg Charlie Sheen upp, nä, det var inte sant, men tusan vad lik han var. Namnet är Balthazar Getty och han är en ny bekantskap för mig. Han funkar, han ser oskyldig och nästan perfekt ut. Ibland.

Filmens konstigaste figur är den mystiske mannen som spelas av den tveksamme Robert Blake. Finns den figuren ens? Knappast troligt, va? Representerar han åskådaren, eller sitter han bara i Freds huvud? Han såg djäkligt läskig ut i alla fall. Mindre läskig men ändock kul att se var allas vår favoritgalning Gary Busey.

Robert Loggia spelar Mr Eddy / Dick Laurent, mannen som gillar porrfilm men som hatar tailgating. Stackarn, han får alltid spela svin och skurkar. Tala om type casting.

Ok, varför var filmen så bra då? Först och främst är det en film som verkligen tar film som media så långt bort från main stream man kan komma. Jag älskar ambitionen och spektaklet. Jag älskar att känna mig totalt överkörd efter tittningen, men samtidigt med alla fibrer i min kropp känna trygghet över att David Lynch visste vad han gjorde och fick fram exakt det han ville med filmen. Jag älskar känslan av att bara  reagera känslomässigt på filmen istället för att analysera den, även om jag kommer göra just det efteråt. På många sätt tycker jag att Lost highway är som en blandning av Donnie Darko och Mulholland Dr. Två favoritfilmer hos mig som båda fått 5/5. Och precis som i DD har den ett mycket vederkvickande soundtrack, allt från Bowies melankoliska och drömmande sång i titelsekvensen till Rammsteins arga pojkar. Lost highway når dock inte upp till den allra högsta sfären efter första titten. Jag behöver tänka mer, läsa mer om den och se om den. Sen kanske jag ger den tipp topp.

Jag ger Lost highway fyra superstarka vassa glasbord av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Om du nu är helt lost kan du kanske behöva läsa lite mer om denna spännande skapelse? Kolla hit, kolla dit:
Jojjenito
Jimmy på Except Fear
Fiffis filmtajm