Un Prophète (2009)

"Un prophète" var en av 2009 års mest omtalade filmer. Nu när jag äntligen fick tillfälle att se denna film råkade jag ut för den olycksaliga effekten av för höga förväntningar, besvikelse. Filmen var inte så banbrytande som jag förväntat mig och min filmupplevelse blev mest ett väntande på att filmen skulle bli bättre...

Profeten i fråga är Malik en ung småbrottsling som hamnar i ett fängelse fullt med busar, mördare och maffian. Malik är hälften korsikan och hälften arab, så han passar inte in i något av gängen. Eller passar han in i båda? För att överleva måste han vara listig och smidig, och likt en modern Yojimbo manövrerar Malik sig igenom de fem åren i fängelset.

Filmen är ett långsamt fängelsedrama. Det finns några våldsamma scener, men det är inte det synliga våldet som sticker ut. Känslan av vanmakt, rädsla och ilska som Malik och övriga fångar känner är påtaglig, och det är ett tecken på filmens effektivitet. Tahar Rahim i rollen som Malik är hyllad för sin skådespelarinsats, och även om han gör ett trovärdigt porträtt blir jag inte salig av hans agerande.

Varför funkade då inte filmen för mig? Dels är den kliniskt fri från humor. Även allvarliga draman kan, och bör, innehålla humor. Det är en del av mänskligheten och något saknas när det inte får plats. Humorlösa filmer är allt som oftast pretentiösa, och det är denna film i högsta grad. Den påminner mig om en annan pretentiös fransk film som jag revyat på bloggen, Carlos.

Nej, detta var inte min kopp av te. Fängelsefilmer är inte mitt te, jag finner dem ofta ganska tråkiga. Jag ger "Un prophète" två maffiamord av fem möjliga.

Betyg: 2/5