Jag såg George A. Romero's debutfilm Night of the living dead i detta projekt. Den var uppfriskande om än inte jättebra. Självklart ville jag då följa upp detta med att ta mig an den så hyllade uppföljaren Dawn of the dead från 1978. Filmen verkar ta vid där den förra filmen avslutades. De långsamma men ack så hungriga zombisarna sprider sig över den amerikanska kontinenten. Vi får följa två tv-stationsanställda, vara den ena har tillgång till en helikopter samt två poliser som ingår i ett team som rensar hyreshus från zombies. De fyra flyr i helikoptern och hamnar till slut i en övergiven shopping mall.
Efter att våra hjältar Fran, Stephen, Peter och Roger landat i shoppingcentrat tar det inte lång stund förrän de låst in sig och sedan rensat utrymmet på zombisar. Vad händer nu då? Vänta ut de odöda? Oklart vad planen är men de bygger upp en liten fristad och mår ganska gott efter omständigheterna. Men säg det paradis som varar för evigt. Ondska och elakheter letar sig ju alltid in, speciellt i en ironisk film som denna. Det är de elaka motorcyklisterna som bryter sig in och därmed öppnar fördämningarna...
Jovars, detta var väl ganska kul lite då och då. Skräckfilm? Nej, knappast även om det är halvtaffliga specialeffekter där hallonsaft och ketchup sprutar åt alla håll. Nej, detta är en satir och komedi. Tydligen finns det många versioner av denna film. Romeros director's cut är mer inriktad mor humorn. Den version jag såg var nog Dario Argento's europeiska version med musik av Goblin. Det är lite synd för jag hade kanske hellre sett Romeros version som fokuserar på skräck och humor än denna action-inriktade. Men förhoppningsvis är inte skillnaderna så stora ändå.
Skräcken i filmen är skrämmande ospännande. Satriren är kul, men lite väl tunn för att kunna hyllas vitt och brett. I denna film uppstår inte konflikten inom människogruppen som i den förra filmen. Istället får massmedia sig en rejäl släng av satirsleven och mot slutet är det människans sämre sidor som är i skottgluggen. Det ska väl anses som ironiskt att den fristad som våra hjältar byggt upp inne i köpcentrat raseras av andra människor. Men insikten är faktiskt inte speciellt upprörande om vi ska vara helt ärliga. Om man vill förkovra sig i den problematiken bör man titta på den lite nyare filmen The road istället.
Humorn är det som räddar denna film. Vid sidan av inledningsscenerna från tv-stationen kommer humorn fram allt mer desto längre filmen rullar. Flera zombisar är hysteriska. Men framför allt är våra manliga hjältar alla roliga på sina egna sätt. Min favorit är Scott H. Reininger i rollen som Roger. Han är superintensiv. Hans stridsposer med geväret i högsta hugg är underbara. Tyvärr blir han lite väl slarvig där mot slutet. Nåväl, vila i frid Rog! Peter (Ken Foree) står för filmens sans och vett. Romero verkar gilla att ha afroamerikaner i den rollen. Kul med omväxlingen. Stephen (David Emge) och Francine (Gaylen Ross) gjorde inte lika starkt intryck på mig. Det enda överraskande var kanske att Stephen inte visade sig vara ett asshole och förådde de övriga. Han hade lite "Carter Burke"-aura going där ett tag tyckte jag. Karaktären Francine tilldelas rollen som svag tjej samtidigt som hon är en tjej som kräver lika delaktighet i gänget på samma gång. Komplext? Det finns säkert någon som skrivit en avhandling om denna karaktär.
Dawn of the dead var inte så bra som Halo lovade. Fy på dig. Eller är det fy på mig? Nu är bara frågan, skulle jag kanske gilla Zack Snyders nyinspelning från 2004 mer?
Jag ger originalversionen av Dawn of the dead tre långsamma zombiesar av fem möjliga.
Betyg: 3+/5
 |
| LOL |
