Sabrina (1954)

1953 kom Roman holiday ut och den bedårande Audrey Hepburn blev en stjärna över en natt. Jag blev helt betuttad i henne när jag såg filmen för första gången för snart 20 år sedan. Audrey dyker också upp i dagens film Sabrina av mästaren Billy Wilder. Filmen kom ut bara ett år efter Roman holiday. Skulle Audrey göra mig lika knäsvag med denna film?

Nja, detta är inte lika bra som Roman holiday kan jag direkt avslöja. Filmen är som i tre faser. de första 45 minuterna är närmast sövande och tråkiga. Humorn är fånig och de romantiska inslagen är barnsliga och banala. Sen kommer en fas där jag blev helt klart mer intresserad och där Audreys charm firar stora triumfer. Men det är den sista delen som är bäst, då Audrey får spela mer mot Bogart än Holden. Då känns romantiken mera på allvar och humorn är lyckligtvis starkt nedtonad. Jag blev helt upprymd av filmens sista del, den är verkligen stark! det är härligt när det händer. Samtidigt var filmen lite för svag under fösta halvan för att filmen skulle kännas helgjuten.

Bogart spelar den strame brodern och William Holden den sprallige playbojen och jag underhålls med av den senare men tycker nog att Bogart var överraskande bra. Betänk att jag aldrig varit ett stort fan av den buttre lille gubben. Audrey är för härlig. Tyvärr verkar Wilder inte riktigt få fram hennes styrkor under större delen av filmen, varför vet jag icke. Men i vissa scener och i viss dialog lyser det igenom. Dialogen är för övrigt fräsch och ofta lite överraskande. Sånt gillar jag.

Allra första scenen spelade mig spratt. först ser det ut som att den åldrande chauffören Fairchild har en ung flicka med sig där han tvättar bilen, men sedan när de zoomar in ser man att det är Audrey och hon ser ut som äldre tonåren. Hon var 25 när filmen hade premiär. Senare när hon kommer tillbaka från Paris ser hon mer eller mindre identisk ut men ändå kan ingen av det fina folket på gården känna igen henne. Lite udda, inte helt realistiskt, men det ska såklart påvisa avståndet mellan herrskapet och tjänarna.

Det var kul att se Sabrina, mest för Audreys skull men också lite för de uppskurna manliga skinkornas.

Betyg: 3+/5 

Neil Young, London (2019)

Neil Young and The Promise of the Real + Bob Dylan and his band, Hyde Park, London fredagen den 12:e juli 2019

Men vad är detta? Jag har ju glömt att skriva om sommarens stora konsertupplevelse. Nåväl, i mitten av juli drog jag och Sir Per över till London för att gå på den stora konserten i Hyde Park med Neil Young och Bob Dylan med flera. Detta skulle bli den trettonde konserten jag sett med Neil varav Sir Per varit med på åtta av dem.

Det blev en under förutsättningarna bra resa. Dagarna före konserten strosade vi mest runt i stan och kollade i skivbutiker. Jag hittade bland annat en japansk vinylutgåva av Journey through the past som jag var mycket nöjd med. Vi bodde nära norra delen av Hyde Park vilket var där konserten skulle hållas.

Trots att de boende i område har protesterat emot "oljud" från parken får man arrangera en handfull av den största varianten i parken och ett gäng av mindre storlek. Detta var en av de få största arrangemangen. De hade avgränsat ett stort område, ungefär lika stort som Way Out West-området i Göteborg. Där fanns tre scener på området där den största var "The Old Oak Stage", vilken var en av de vackraste scenerna jag sett.



Det var ett tidigt inträde men vi valde att anlända på eftermiddagen för att fokusera på de två huvudshowerna, Neil Young and The Promise of Real samt Bob Dylan med band. Väl inne på området insåg vi hur långt bort de flesta stod. Lyckligtvis hade vi Gold Circle tickets och kunde med ett leende på läpparna gå in nästan allra längst fram. Därifrån såg vi bra. När vi skulle köpa tishor, mat eller dryck fick vi gå ut i det stora området bland alla vanlisar och området var verkligen brutalt stort! En del stod säker en kilometer från scenen! Det fanns gigantiska skärmar utplacerade ute i publiken för de olyckliga.

Runt om i området fanns det ett stort antal mat och öltält med varierande logistik på kösystemet. När vi skulle köpa öl skojjade de till det och hade tre personer som hanterade kön bredvid oss och ingen som behandlade vår kö. Uppfriskande experiment! "Lugn och fin nu, vi är på semester..."

Efter alla förband hade spelat klart kom Neil så äntligen in runt sextiden. Det var ovanligt att se honom spela näst sist! Något som han också verkade tycka. Hans show inleddes med tre låtar i rad från Ragged glory vilket var helt underbart. Senare spelade de ytterligare en låt från skivan!

Neils konsert var helt ok, efter de inledande sångerna tappade de i tempo lite för att avsluta starkt. Det var som alltid en bra show, Neil levererar ju som känt alltid. Showen var dock inte i närheten av den i Dalhalla 2016 som jag och Sir Per avnjöt tillsammans. I Hyde Park spelade Neil tre sånger som jag inte sett live förut så jag var tämligen nöjd.

Under extranumret inledde Neil den fantastiska Roll another number mitt i solljuset. Han kom inte så långt in i låten. Texten lyder: "It's too dark to put the keys in my ignition...". Efter denna första textrad avbröt han låten och utropade att det var för ljust för att spela den sången! LOL. Sedan kastade de sig in i en kaotisk Piece of crap istället. Fun for all around.

Efter Neil's konsert var jag i princip nöjd med dagen men vi skulle givetvis stanna och se Bob också. Vilket visade sig bli en helt bisarr upplevelse. Jag antar att die hard fans som sett hans kända låtar till leda kanske uppskattade denna konsert men för mig som novis var det inget bra alls. Bob och hans band spelade alla låtar i en slags monotont rockabillytempo som tog bort låtarnas individuella melodier. Jag har ju ändå lyssnat en del på Dylan men jag kände inte igen en enda låt förutom de där jag kände igen textrader. Till exempel Blowin' in the wind som jag hört så många gånger kändes igen mot slutet då jag råkade uppfatta några kända textrader.

Problemet med Dylan nu för tiden är ju att han i princip inte kan sjunga. Han bräker fram texterna i ett slags mumlande med skrovlig röst. Helt bisarrt. Sir Per som hade sett fram emot Bobs show mer än jag hade ett förvildat uttryck i ansiktet, förvirringen var total.

Bob tilltalade aldrig publiken och satt mest bakom en stor flygel och spelade. Han gick fram till scenkanten två gånger och ställde sig i en slags pose och blickade ut mot publiken som om han sa här är jag och sedan gick han tillbaka och gömde sig bakom pianot. Hans band var dock mycket bra rent musikaliskt.

Både Neil och Bob är egensinniga gamla gubbar som gör som de vill. Ingen av dem prioriterar att "gulla" med publiken, men vi hoppades ändå att de skulle köra åtminstone en låt ihop. Men icke. Det blev inget med det. Eat a peach.



Neil Young set list:

1. Mansion on the hill
2. Over and over (första gången jag såg den live)
3. Country home
4. Everybody knows this is nowhere (första gången jag såg den live)
5. Alabama
6. Walk on (första gången jag såg den live)
7. Winterlong
8. Words
9. Heart of gold
10. From Hank to Hendrix
11. Old man
12. Throw your hatered down
13. Love and only love
14. Rockin' in the free world
15. Like a hurricane
16. I've been waiting for you
17. Roll another number (ofullständig)
18. Piece of crap

Bob Dylan setlist:

1. Ballad of a thin man
2. It ain't me, babe
3. Highway 61 revisited
4. Simple twist of fate
5. Can't wait
6. When I paint my masterpiece
7. Honest with me
8. Tryin' to get to Heaven
9. Make you feel my love
10. Pay in blood
11. Like a rolling stone
12. Early Roman kings
13. Girl from the north country
14. Love sick
15. Thunder of the mountain
16. Soon after midnight
17. Gotta serve somebody
18. Blowin' in the wind
19. It takes a lot to laugh, it takes a train to cry

52 Directors: Akira Kurosawa

Akira Kurosawa är en av de mest kända regissörerna och det känns som att man borde ha viss koll på honom som filmintresserad. Jag har sett en handfull av hans filmer och finner dem mer intressanta än superbra. Tyvärr har inte tiden och lusten medgivit att se ikapp på fler filmer från honom. Många av dem jag funderade på är så fasligt långa. Att ha med honom i 52 Directors kändes dock givet. Denna gång har vi också med oss den bloggande kompisen Sofia som hade ett större Kurosawa-projekt på sin blogg Rörliga bilder och tryckta ord för ett tag sedan. Jag är mycket nyfiken på vilka filmer Sofia kommer lista. Välkommen i gänget Sofia!



Without further ado...

Akira Kurosawa topp 5

5. Rashomon (1950)

En film som kittlade mitt intellekt mer än min mage och hjärta. Kan man lita på vittnen? Vad är fake news, vad är fakta?

4. The hidden fortress (1958)

Filmen som inspirerade George Lucas när han skrev episode IV måste såklart få plats på denna lista. Prinsessan, den gamle krigaren och de två komiska bifigurerna. Alla är där.

3. Seven samurai (1954)

På tok för lång och lite seg emellanåt om jag kommer ihåg det hela rätt. Men en klassiker förstås. Fick också en re-make i westernformat som för övrigt är mycket bra.

2. Yojimbo (1961)

En rak och rättfram samurajfilm som fick en re-make med Clintan. Klart underhållande att se den och sedan jämföra versionerna.

1. Ran (1985)

Såg den med min pappa på biografen Cosmorama i Skövde 1985. Såg den alldeles för tidigt i mitt liv, och i mitt filmtittande, men jag kommer fortfarande ihåg scener från den. Det känns som att den kan ha varit suverän.



Jag har bara sett sex av Kurosawas alla filmer:

1. Rashomon (1950)
2. Seven samurai (1954)
3. The hidden fortress (1958)
4. Yojimbo (1961)
5. Sanjuro (1962)
6. Ran (1985)

Hoppa nu över och kolla in vad Christian respektive Sofia har att säga om Kurosawa.

To Have and Have Not (1944)

Jag gillar verkligen Howard Hawks filmer men tyvärr har flera av de jag nu sett inför 52 Directors inte kommit upp i den nivå som jag vant mig vid från honom. To have and have not har Humphrey Bogart och Lauren Bacall i huvudrollerna. Detta var den första av fyra filmer de spelade i mot varandra. Det är meta men av intresse då de gifte sig med varandra året efter denna film. Bacall var tjugo då hon spelade in denna film, Bogart 45 år.

Jag är inte ett stort fan av Bogart, jag har aldrig förstått vad som är grejen med honom. Det är kanske lite konstigt men jag finner honom alltid ganska tråkig och närmast oförarglig. Detta trots att han har varit med i ett antal bra filmer där Casablanca och The big sleep sticker ut. Bacall är också mycket riktigt den klart mest intressanta karaktären i To have and have not.

På tal om Casablanca så är denna film en "poor man's" Casablanca. Det är som en rip off av Michael Curtiz' film från 1942. Howard Hawks var kanske en regissör som tog kända förlagor och gjorde egna versioner av dem? Hans mästerverk Rio Bravo (1959) ska ju till exempel enligt "the internets" vara ett svar och reaktion på Fred Zinnemanns High Noon (1952).

To have and have not bygger på en roman av Hemingway. Den utspelas under andra världskriget på den franska ön Martinique i Västindien. Bogart spelar en avmätt amerikansk kapten på en fiskebåt som försöker hålla sig utanför den lilla konflikten. Med sig på båten har han en försupen bifigur som spelas av Walter Brennan, som senare dök upp som den försupen bifiguren Stumpy i Rio Bravo. Samtidigt som den franska motståndsrörelsen behöver hjälp av Bogey dyker en förförisk ung dam upp och rör upp känslor. Ta-da, Lauren Bacall!

Finns det någon nerv mellan Bogart och Bacall? Kanske, ser den inte speciellt tydligt. I handlingen händer det nästan ingenting, sen åker de båt, Bacall sjunger en sång med pianisten och så är det slut. Ganska bra gjort, inte tråkigt, men långt ifrån spännande. Helt ok skådespelarinsatser, men långt från upprymmande. Mellanmjölk.

Betyg: 2/5

I Was a Male War Bride (1949)

Howard Hawks I was a male war bride med Cary Grant och Ann Sheridan i huvudrollerna var på pappret helt rätt, men detta var en film som jag inte alls kom överens med. Jag fann manuset helt outhärdligt och skådespelarprestationerna lyckades inte rädda filmen manuset trots bra insatser från de två i huvudrollerna.

Filmen bygger på en autobiografi skriven av en belgisk soldat som gifte sig med en amerikanska under andra världskriget och sedan fick problem när han skulle åka över till USA då systemet (processen) var gjord för manliga soldater som gifte sig med kvinnor under andra världskriget. Det finns en kul romantisk komedi här under ytan där förvecklingarna med switchade könsroller driver humorn. Med Cary Grant i huvudrollen skulle man också få till lite metahumor med alla kvinnors favorit i en annorlunda roll, lite som George Clooney i The descendants.

Men tyvärr så förstör manuset hela upplevelsen. Ann Sheridans Lt Gates beter sig som ett asshole mot sin käresta Cpt Rochard. Hon är nästan lika vidrig mot Rochard som Faile mot Perrin i The Wheel of Time, och det är en relation som jag verkligen inte är ett fan av.

Det orimliga ligger i det faktum att Gate är totalt illojal mot Rochard och till och med flera gånger utstuderat elak mot sin make. I en situation där de som ett par får en massa ovanliga utmaningar på grund av reglerna runt inresetillstånd till Amerika, agerar hon illojalt och i slutändan lika illa mot honom som vissa andra. Det är varken roligt eller romantiskt att titta på. Det hade varit precis lika illa om det varit mannen som betett sig så vansinnigt mot kvinnan. Det har inget med könen att göra, det har att göra med hur de två personerna i ett par beter sig emot varandra.

Filmen inleds med en lång del där Gates och Rochard blir förälskade. Även denna del känns som helt oärlig, men den passar in i hur "screw ball comedies" ofta är i alla fall. Att de snarare motverkar varandra och är elaka mot varandra verkar vara kutym i denna typ av filmer. Det känns inte speciellt naturligt, men jag köper den delen lite bättre, som del av en etablerad filmgenre. Det är efter de gift sig som manus helt spårar ut.

Jag hade hoppats på en klassiker i samma nivå som Howard Hawks bästa romantiska komedier, men detta var en fruktansvärd besvikelse.

Betyg: 2/5

"Behind the scene"-bild, mycket bättre känsla

52 Directors: Wes Anderson

Wes Anderson har varit något av en favorit ända sedan Josquen introducerade mig till honom med indie-filmen Bottle Rocket. Jag har sett några av hans filmer på Filmfestivalen och där sett honom i Face-2-face vilket var trevligt. Jag frågade honom om han var intresserad av att att göra tv-serier, något många kända regissörer gör idag. Han svarade helt torrt: No. Tydligt svar i alla fall.

Nu för tiden är jag inte riktigt lika het på honom. Jag försökte se hans senaste film, den om hundarna, men den föll mig inte på läppen och jag stängde av efter ett kort tag.



Without further ado...

Wes Anderson topp 5

5. Bottle Rocket (1996)

En massa knasigheter med Owen och Luke Wilson.

4. The Darjeeling Limited (2007)

En massa knasigheter med Jason Schwartzman och Owen Wilson.

3. The Royal Tenenbaums (2001)

En massa knasigheter med Owen Wilson och Bill Murray.

2. Rushmore (1998)

En massa knasigheter med Jason Schwartzman och Bill Murray.

1. Moonrise Kingdom (2012)

En massa knasigheter med Bill Murray och Jason Schwartzman.



Jag har bara sett åtta av Wes Andersons nio filmer:

1. Bottle rocket (1996)
2. Rushmore (1998)
3. The Royal Tenenbaums (2001)
4. The life aquatic with Steve Zissou (2004)
5. The Darejeeling limited (2007)
6. Fantastic Mr. Fox (2009)
7. Moonrise Kingdom (2012)
8. The Grand Budapest Hotel (2014)

Hoppa nu över och kolla in vad Mr Christian tycker om Mr Andersons filmer.

Twentieth Century (1934)

Detta är en så kallad "screwball comedy", och "pre-code" dessutom, så jag såg fram emot något underhållande och kanske lite uppfriskande vågat. Men ack, jag fick istället gamla könsroller och pappa-skämt som har åldrats EXREMT dåligt. Slutresultatet är inte speciellt roligt. För att ni ska kunna förstå hur jag tycker om filmen kan jag nämna att de farsartade sekvenserna var filmens minst svaga partier. Ouch.

Det är en högst ironisk skröna om en hyperteatralisk teaterchef och hans mest framgångsrika skådespelerska. Tur att det är ironi i alla fall? John Barrymore spelar den äldre demonregissören Oscar Jaffe som uppenbarligen tror sig ha rätten att göra vad han vill mot och med alla sina kvinnliga skådespelerskor. Han behandlar alla som skit förutom dem han vill ligga med, dem behandlar han som än mer skit.

Hans donna är den korkade och talanglösa Lily Garland som spelas av Carole Lombard. Hennes karaktär heter egentligen Mildred men Oscar döper om henne mot hennes vilja. Et av många övergrepp på henne. Tyvärr skapar hon inte mycket sympati hos mig heller. Det är inte så speciellt intressant att se två korkade individer, vara en är en psykopat, i en romantisk komedi. Jag köper inte relationen för fem öre.

Så fort något går emot Oscar beter han sig som en barnunge och spelar över som den teaterapa han är. Han tror att om han bara uppför sig med yviga gester kommer han få sin vilja igenom. När hans kärleksintresse inte längre vill vara inlåst på hotellrummet hotar den egoistiske och i högsta grad svartsjuke Oscar med att ta livet av sig. Lyckligtvis struntar hon i hans fånerier, men såvitt jag uppfattade fick han aldrig lära sig den läxa han så mycket behövde. Fanns det några konsekvenser av hans handlande så missade jag dem. I så fall får jag stå med skammen i hörnet ett tag.

Det finns ganska lite att älska i denna film. Manus är svagt överlag även om det finns sekvenser som är roliga för att de är så knasiga. Oscars överdrivna sätt att föra sig är oftast tröttsamt men då och då lite kul.

En stark etta!

Betyg: 1,5/5

Gentlemen Prefer Blondes (1953)

Maître d: Henry Spofford lll and valet.

Så har vi kommit till den välkända Gentlemen prefer blondes. Sexikonerna Marilyn Monroe och Jane Russell spelar två "show girls" i denna romantiska komedi. Marilyn får spela den korkade blondinen som vanligt...

Lorelei Lee: Yes. You're one of the Olympic athletes.
Olympic athlete: I'm the only 4-letter man on the team.
Lorelei Lee: You should be ashamed to admit it. No, don't say another word. No, don't say another word.

Jag erkänner villigt att jag inte fattar de mest intrikata detaljerna i skämtet ovan. Att det handlar om någon form av missförstånd är klart.

Marilyn spelar dum på ett övertygande sätt. Men även denna karaktär har "layers":

Lorelei Lee: I can be smart when it’s important, but most men don’t like it.

Hon visar på oanade färdigheter och drar till och med en limerick! Jeff Cannata skulle säkert godkänna den:

There was a fellow named Sidney
Who drank till he ruined a kidney
It shriveled and shrank
But he drank and he drank
He had fun doing it, didn't he?

Marilyn är charmig som vanligt och hon överskuggar Jane Russell med hästlängder.

En av filmens bästa sekvenser är Marilyns show där hon framför "Diamonds are a girl's best friend". Alla älskar det framträdandet. Madonna till exempel. De har lite samma dna.

Historien är dumkul, hela tiden på gränsen till allt för fånig. Det är förvecklingar varav några orimliga sådana, samt givetvis lite av den obligatoriska farsen men filmen har en kvick och ofta underfundig dialog och överlag charmiga skådespelare. Jag gillar filmen. Marilyns Lorelei Lee fick avsluta filmen med en sanning:

Lorelei Lee: Don't you know that a man being rich is like a girl being pretty? You wouldn't marry a girl just because she's pretty, but my goodness, doesn't it help?

Betyg: 3/5

PS, lesbiskt bröllop? Nä, det tror jag inte på.

52 Directors: John Landis

John Landis är en amerikansk regissör som mest är känd för ett gäng komedier från åttiotalet. Han har gjort några riktiga klassikers, men det är en av hans måhända något mindre kända komedier som jag håller högst.

Hans bästa film är dock den enda som jag tycker är riktigt, riktigt bra. De andra är mest kul för deras plats i popkulturens virtuella "Hall of Fame".



Without further ado...

John Landis topp 5

5. The Blues Brothers (1980)

John Belushi, Dan Aykroyd, Carrie Fisher, John Candy och en massa bluse-hjältar i ikonisk komedi om två galna bröder som startar bluesband för att rädda kyrkan. Lustig lite då och då.

4. Ombytta roller (1983)

Dan Aykroyd, Jamie Lee Curtis och Eddie Murphy i en av åttiotalets mest ikoniska komedier om ombytta roller på Wall Street. Lustig ibland.

3. En amerikansk varulv i London (1981)

Två amerikanska collegestudenter åker till Europa och får uppleva mer än vad de hade tänkt sig. Lustig.

2. Deltagänget (1978)

John Belushi, Kevin Bacon, Tim Matheson, Tom Hulce, Karen Allen och Donald Sutherland i ikonisk komedi om ett galet gäng collegegrabbar i Delta Tau Chi Fraternity. Väldigt rolig av och till.

1. Tre amigos (1986)

Steve Martin. Chevy Chase. Martin Short.
En av mina favoritkomedier alla kategorier.



Jag har bara sett sju av John Landis sjutton filmer:

1. National Lampoon's Animal House (1978)
2. The Blues Brothers (1980)
3. An American Werewolf in London (1981)
4. Trading places (1983)
5. Spies like us (1985)
6. ¡Three Amigos! (1986)
7. Beverly Hills Cop III (1994)

Hoppa nu över och kolla in vad Mr Christian tycker om Mr Landis filmer.

Only Angels Have Wings (1939)

Only angels have wings blev en stor överraskning för mig trots att jag egentligen borde vetat bättre. För Howard Hawks! Filmen är riktigt bra, den är innerlig och den har ett stort hjärta. Bonnie Lee stannar i en liten stad i Sydamerika där Geoff Carter leder ett litet gäng med piloter so flyger posten över ett farligt bergsmassiv dagligen.

Bonnie Lee förfäras, och jag med henne, över hur kallsinniga Geoff och hans piloter blir när en av de yngre piloterna krashar och DÖR. Jag hinner bistert konstatera att jag har issues med manus, innan filmen bevisar att jag dragit förhastade slutsatser. Manus är lysande i denna film! Varje känsla och tanke jag haft under filmens inledning besvaras under filmens gång. Men filmen målar inte med en bred pensel, det är små detaljer, kommentarer, blickar och hur Hawks placerar skådespelare och deras interaktioner som berättar hela historien. I en tid när man ofta ser historier berättade via bombastiska actionsekvenser är det en fröjd att för omväxlings skull se en film som berättar sin historia med små medel, med ett fjäderlätt handlag.

Cary Grant är otroligt bra och han ger Geoff en tyngd och auktoritet. Från dagens Hollywood är det såklart George Clooney som man mest kommer att tänka på. Men Grant är helt klart med orienterad mot komedi även om han klarar både drama och humor lika bra. Jean Arthur som Bonnie Lee klarar sig bra. Jag är inte familjär med henne men tyckte ändå att hon stod upp tillräckligt bra mot Grant så att deras relation fungerade. Filmen blev dock snäppet mer spännande när paret MacPherson introducerades. Bat är den duktige piloten med en mörk hemlighet. Hans fru Judy spelas av "Gilda" själv, Rita Hayworth! Quelle spectaculaire! Rita har bara en liten biroll, wow, konstnärligt val!

Nej, detta var väldigt bra och spännande. En helgjuten film där alla delar i produktionen känns riktigt genomtänkt. Eller, ok själva specialeffekterna får tas för vad de är, filmen är ändå från 1939. Mycket av dialogen sker inne på "flygarhotellet" och filmen är nästan något av ett kammarspel, men som sådant är den mycket bra.

Betyg: 4/5 

Men in Black: International (2019)

Men in black: International är en sådan där perfekt film om man bara vill se något underhållande lättuggat actionkomedispektakel när man är trött och behöver en "pick me up". Perfekt för en fredagskväll med ett glas i handen och benen på fotpallen. Men filmen är inte uppseende bra på något sätt. Vilket ibland kan vara precis vad man vill ha, se ovan.

Jag förundras lite över castingen. Den bästa Chris återförenad med Valkyrie från MCU, spelad av Tessa Thompson. Inspirerat! De funkar ju bra ihop, med hennes hårdare yta mot hans komiska tajming. Det sprakar inte av romantiska gnistor om paret men de passar perfekt som kollegor och partners i Men/Women in Black.

Jag gillade den första MiB medan den andra var svag. Denna film tar serien i en delvis ny riktning. Filmen påminner mig mer om en blandning av MCU-filmerna Thor Ragnarok och Dr Strange än de tidigare MiB. Det finns till och med en hel del "Harry Potter"-vajb i denna film. Och en gnutta Episode IV. Jag har inget emot riktningen.

Filmens twist var helt uppenbar men dess big bad i de två farliga krigarna, "the Alien twins", vad helt klart inspirerat. Jag gillade dem skarpt. Mycket farliga, nästan lika farliga som Aiel-folket!

Chris Hemsworth gör som alltid bra ifrån sig även om hans insats i denna film hamnar långt under hans Thor. Tessa Thompson är cool, jag gillar henne i allt hon gör. Big Dickus är bara tröttsam att se nu för tiden. Emma Thompson likaså, trots det vita håret. Däremot var Rebecca Ferguson en frisk fläkt, åter igen. Hon verkade ha kul med sin karaktär Riza, vad hon nu än var för något .

Betyg 2,5/5

52 Directors: Kathryn Bigelow

Kathryn Bigelow är skämmig nog den enda kvinnliga regissören i 52 Directors-projektet. Hon är också den första, och hittills enda, kvinnliga regissören som vunnit en oscar för bästa regi. Något är ruttet i Danmark!

Jag upptäckte henne i och med hennes vinst för bästa regi med filmen The Hurt Locker och då visade det sig att hon gjort en actionfilm från nittiotalet som är bland mina "guilty pleasures", Point break.

Topp 2 är fantastiska filmer och helt självklara på sina positioner. Trean och fyra kan säkert byta plats lite då och då. Femman slog ut sexan med ganska god marginal.

Jag hade bara sett tre filmer från henne, men har nu sett tre till inför denna lista.



Without further ado...

Kathryn Bigelow topp 5

5. Strange days (1995)

Intressant sci-fi med cool idé och häftiga domedagsmiljöer. Är tyvärr inte helt överens om valet av skådespelare. Men sci-fi är ju alltid sci-fi!

4. Near dark (1987)

Damn att jag missade denna när den var ny. Hade nog älskat den än mer "back in the 80s". Tre favoriter från Aliens dominerar; Bill Paxton, Lance Henriksen och Jeanette Goldstein. Plus hon den "otroligt vackra" Jenny Wright.

3. Point break (1991)

Skön "polis jagar skurkar"-film med Keanu Reeves, Patrick Swayze och Gary Busey. En nostalgi-favorit.

2. The hurt locker (2008)

Mycket intensiv film om amerikanska minröjare i Irak. En värdig vinnare av sex oscars; Picture of the Year, Directing, Original screenplay, Film editing, Sound mixing och Sound editing.

1. Zero dark thirty (2012)

Helt fantastiskt om jakten på Bin Laden. Otroligt bra regisserat! Grymma skådespelare och en helgjuten produktion. Filmen har en unik närvarokänsla och den berättar en del av en mycket intressant nutidshistoria.



Jag har bara sett sex av Kathryn Bigelows tio filmer:

1. Near dark (1987)
2. Point break (1991)
3. Strange days (1995)
4. K-19: The widowmaker
5. The hurt locker (2008)
6. Zero dark thirty (2012)

Hoppa nu över och kolla in vad Mr Christian tycker om Ms Bigelows filmer.