Doctor Who - Planet of the Dead (Easter Special 2009)

Series 5 av Doctor Who kom inte ut våren 2009, ett år efter Series 4. Istället sändes en Easter Special med namnet Planet of the Dead. Samtidigt höll showen på att lämnas över från Russell T David till Steven Moffat som show runner. Jag ser fram emot fler avsnitt skrivna av Moffat, mannen som också varit show-runner för tv-serien Sherlock sedan 2010.

Ok, så byte av show-runner kan vara en bra sak inför kommande series. Men hur blir det med Doktorn? Det är nu helt klart att vi snart ska tvingas lära känna en ny Doktor. Det antyds hejdlöst att den tionde Doktorns tid snart har runnit ut. Dessutom spoilas detta på Wikipedia i texten om specialavsnitten 2008-2010. Argh. Det är synd att de måste bytas ut hela tiden, jag har börjat gilla Tennant mer och mer. Källan har rätt i att han är en bra doktor.

Här i Planet of the Dead får vi ännu ett härligt avsnitt med en hel del humor, en massa nostalgi från tidigare säsonger och en ny fantastiskt intressant kompanjon i Lady Christina de Souza spelad av brunetten Michelle Ryan. Hon står upp mot Doktorn på ett sätt som jag inte sett tidigare. Hon är hans jämlike i många avseenden och det är kul och inte så lite intressant. Tyvärr får jag isande känslor längs armarna när jag inser att hon antagligen bara är en gäst-kompanjon. Hennes avsked i slutet av avsnittet antyder att hon INTE kommer bli den nya kompanjonen. Damn, jag börjar frukta allt mer att vi ska få tillbaka donnan från helvetet. Why? Why!

Det var också kul att se en ung skådis som sedan 2009 blivit en kändis. Här är det huvudpersonen från förra årets snackis Get Out Daniel Kaluuya som har en liten roll. En hel del kända ansikten dyker upp i serien lite hör och där. Ni kommer säkert ihåg att Carey Mulligan hade en stor roll i series 3, avsnitt 10 "Blink".

Planet of the Dead hade stor fokus på Doktorn och det känns naturligt och mysigt. Humorn är glimrande karaktärsdriven. Nu kan de leka med hans persona till fullo. Christina är den perfekta motpolen OCH partnern till honom. Mycket av humorn gavs av den helt underbare vetenskapsmannen Malcolm Taylor spelad av Lee Evans. Ni vet, han som var så förtjust i Doktorn. Det tog ett tag för mig att komma på var jag sett honom tidigare. Det är ju han som spelar uppvaktaren till Cameron Diaz i There's something about Mary. Ni vet han som fejkar skada och går med kryckor.

Jag lämnas med två känslor efter avsnittet är klart. Dels den medelålders damen Carmens ödesdigra ord om att Doktorns tid är ute, dels förvåningen att showen inte behandlade det faktum att Captain Erisa Magambo helt kallt ville döda Doktorn. Antar att manus var skrivet så för att höja "the stakes", men showen missar helt att följa upp hennes dåraktiga beslut (?) och då faller hela saken platt.

Betyg: 3/5

Doctor Who - The Next Doctor (Christmas Special 2008)

Julspecialen 2008 heter The Next Doctor vilket får mig att undra om hur länge David Tennant ska spela Doktorn. Lite onödigt att spoila ett byte av Doktor via namnet på avsnittet tyckte jag nog allt. Nu visade det sig att det var en stor twist i detta specialavsnitt. Skönt. Jag börjar ju bli mer och mer fäst vid David Tennant som Doktorn nu... Jag vet ärligt talat inte när han stiger av tåget. Jag försöker hålla mig så ospoilad det nu går.

The Next Doctor har mycket av det som är bra med Doctor Who; humor, värme, ett frejdigt äventyr och det stora vemodet. Men framför allt slipper vi den gapiga och menlösa Donna i detta avsnitt. Jäklans vad skönt! Istället får vi i princip två companions i Jackson och Rosita. Det är en superskön trio med härlig personkemi, David Tennant, David Morrissey och Velile Tshabalala gjorde alla bra jobb. Tennant känns riktigt rejält inarbetad som Doktorn och Morrissey fick mig att känna känslor snabbt och med små medel.

Avsnittet saknar det tunga idédrivna science fiction-innehållet som några av de bästa avsnitten har. Istället kompenseras vi med en gemytlig miljö från 1850-talets London i kombination med en riktigt tydlig julstämning. Det passade bra att se detta avsnitt nu när vi närmar oss julen i år. Visst var det otroligt fint att Doktorn accepterade inbjudan till julmiddagen. Nästan lite dammigt i rummet i sista scenen!

Avsnittets motståndare var Cybermen vilka inte är de bästa "big bads", men det är bara att inse att denna serie inte kommer bjuda på några bra "big bads". I alla fall om man ska döma efter drygt fyra säsonger. Det kan ibland bränna till (som i Blink) men de stora återkommande motståndarna verkar vara av de mer fåniga sorterna...

Detta var dock ett stort steg framåt och en balsam för själen efter känslorna om säsong 4. Jag vet fortfarande inte hur länge Tennant kommer vara med eller vem den nya kompanjonen blir, om det nu ens blir en ny en. Tänk om Donna på något sätt kommer tillbaka? Den isande skräcken...

Betyg: 3/5

Doctor Who - Series 4 (2008)

Doctor Who är upp-och-ner för mig. När det är som bäst är det väldigt bra och engagerande, men när det är som sämst är det rent ut sagt riktigt dåligt. När det är bra bygger det antingen på intressanta koncept som tagna från science-fictionikonen Isaac Asimovs böcker eller så bygger det på karaktärer och relationer som mödosamt byggts upp flera säsonger. Speciellt det andra, karaktärer och relationer, älskar jag med denna serie. Favoriten Rose Tyler tog det mig dock nästan två säsonger att förälska mig i.

Säsong 4 var en stor besvikelse. Problemet jag har med säsongen stavas Donna Noble. Jag gillar den tionde Doktorn i David Tennants skepnad så däri ligger inte problemet. Doktorns nya companion är helt fruktansvärd tycker jag, och showen gör flera fel hur de behandlar henne. Det läggs ingen tid på att bygga relationen. Redan tidigt i säsongen, då hon fortfarande är relativt ny, förväntas vi känna spänning om hur det ska gå för dem eller henne. Före man hunnit knyta an. Det funkar uppenbarligen inte (för mig i alla fall).

Men det största problemet är att showens stora röda tråd i säsongen är att Donna ska vara "brilliant" mot slutet. Hon framställs som alldaglig och snarast ganska korkad under hela säsongen för att mot slutet ivrigt påhejad av Doktorn bli "brilliant". Men istället för att visa några goda sidor av henne, ingår någon slags symbios med Doktorn och bli mer eller mindre oövervinnlig. Showen är riktig svag med hanteringen av sin värld i denna säsong. I var och vartannat avsnitt håller någon på att dö men det "tar" aldrig. Gång efter annan tror jag att en eller annan karaktär har dött, paus för chockad sorg, men då alla hela tiden överlever på mer och mer orimliga sätt försvinner alla "stakes" och kvar blir känslan av att alla regler i denna värld luckrats upp. I sista avsnitten är till och med de så farliga och oövervinnliga Daleks enkla att besegra med små handeldvapen.

Men trots att ett flertal av de 13 avsnitten inte höll måtten, var allt inte dåligt. Avsnitt 2 och 7 var lustiga på grund av deras kontext. I det ena, The Fire of Pompeii, besökte Doktorn Pompeii dagen före vulkanens utbrott. I det andra, The Unicorn and the Wasp, löser han ett mord tillsammans med Agatha Christie. Under den mycket svaga första halvan satt jag och  väntade på Steven Moffats avsnitt, han skriver ju ett eller två avsnitt per säsong här i början. Hans dubbelavsnitt Silence in the Library och Forest of the Dead var höjdpunkter ur ett konceptuellt perspektiv. Långt ifrån lika bra som The Girl in the Fireplace från säsong 2 eller Blink från säsong 3, och anledningen stavas som vanligt Donna Noble. Hon är gapig och ser som vanligt korkat förvånad ut genom dubbelavsnittet.

Men det som räddar säsongen under tittningen är att Rose Tyler dyker upp några sekunder i första avsnittet för att sedan försvinna igen. Jag satt upp raklång. Vad var detta? Det blev givet att vi skulle få ett gästskådespel av Billie Piper. Det såg jag fram emot. Mycket riktigt så dök hon upp i några sekunder i tionde avsnittet för att sedan vara med i de tre avslutande avsnitten. Och inte bara Rose, ytterligare inte bara en utan två före detta companions dök upp som gäster i denna säsong. Showen hade uppenbarligen ett otroligt lågt förtroende för Donna Noble. Marta Jones var med i en handfull avsnitt och även en Sara-Jane som jag inte ens kände igen. Hon är enligt Källan en ex-companion.

Problemet med Donna är att hon är menlös och totalt ointressant. Jag är så trött på hennes vidriga mor och morfadern som var kul i det första avsnittet, men som snart blev jobbig som fan han också. Showen vill väl göra en poäng av att alla vanlisar i världen kan vara "brilliant". Det är ett "fint" budskap, men det är sannerligen inte anledningen till att jag tittar på denna science-fictionserie som i dess bästa stunder TAR MIG BORT FRÅN VERKLIGHETEN. Donna är den värsta sortens "vardagsbänk" man kan tänka sig.

I slutet verkar det som att Donna ska försvinna ur serien i slutet och jag får bara hoppas på att det blir så, men jag är riktigt orolig för att vi ska tvingas stå ut med henne i minst en säsong till.

Slutet av säsongen var inte så lite förvirrande. Rent emotionellt hade det inte en chans mot slutet i säsong 2, vilket var platsen då jag verkligen föll för serien. Jag antar att Doktorn (ännu en som "dog", men ändå inte dog) var tvungen att hantera sin tvilling som han förvisade till en annan dimension. Hade tvillingen utfört ett stort brott då han besegrade Daleks? Oklart. Varför förvisades då Rose? En nödvändig del i manus för att skådespelerskan inte ville vara med längre? Eller en logisk slutsats ur historien? Det kändes tyvärr mer som det första.

Efter säsong 4 tog showen paus som det verkar. Innan säsong 5 drog igång visades hela fem Doctor Who Specials mellan december 2008 och januari 2010. Jag kommer klippa dem så snart jag kan.

Säsong 4 gav mig en liten törn i mitt förtroende för Källans obehärskade kärlek till showen. Hoppas att det blir bättre inom en snart framtid!

Frågor som man lämnas med efter säsong 4. Är detta det allra sista vi fick se från Rose? Kommer Jenny, Doktorns "döda" dotter nu åka omkring i rymden som en annan Jubal Early? Vem var kvinnan som kände Doktorn så väl i biblioteket? Hans framtida fru som det verkade. Spännande fortsättning följer...

Betyg: 3/5 

 

Doctor Who - Voyage Of The Damned (Christmas Special 2007)

OBS, svåra spoilers för S3 och denna julspecial.

Säsong 3 slutade med att Doktorn flög iväg med sin Tardis och kraschade rakt in i ett stort föremål, Titanic! Quelle spectaculaire! 

Efterföljande julspecial startar med den sista scenen från S3. Jag såg fram emot ett känslosamt avsnitt med Doktorn ombord på HMS Titanic. Nu visar det sig ganska snart att han krockat med ett rymdskepp, en lyxkryssare i en framtid där folk besöker Jorden på lagom avstånd ute i atmosfären. Olycksbådande nog är kryssaren döpt till Titanic och mycket riktigt så får skeppet problem. Doktorn och hans följeslagare är snart indragen i ett vådligt äventyr.

På tal om följeslagare så verkade det som att Martha Jones valde att stanna kvar med sin familj när Doktorn skulle resa vidare på sin desperata jakt på en tid som försvunnit. Kan verkligen Martha sluta efter bara en enda säsong? Var hon inte omtyckt av publiken eller hade hon retat showens producenter? Vad är detta?

I denna julspecial dyker så en ny potentiell companion upp, härliga Astrid Peth. Jag blev mäkta överraskad när det visade sig att hon spelas av Kylie Minogue. Det kändes inte som att jag har hört något om att Kylie spelat Doktorns companion. Jag var vaksam mot att knyta an allt för hårda band med Astrid. "Better safe than heartbroken" som uttrycket heter.

Passagerarna på Titanic studerar de primitiva traditionerna nere på Jorden, speciellt julfirandet. Några bland passagerarna får till och med lyckan att åka ner förklädda som vanliga människor och studera dem på nära håll. Väl tillbaka på skeppet väntar problem som inte ens den gode Doktorn helt kan fixa.

Efter en stor kollision-krasch där de flesta på skeppet dör återstår bara en lite klick med överlevare. Doktorn och Astrid kämpar och kämpar, men en efter en i skaran överlevare dör. Wow, vad är detta? Doctor Who som serie tar här några steg framåt i och med den bistra och överraskande handlingen där förväntat överlevande bi-karaktärer faller av pinn stup i kvarten. Till slut offrar sig till och med Astrid för att rädda Doktorn. Han har en sista chans att återuppliva henne men det funkar inte!

Ganska känslosamt faktiskt trots att vi just hade lärt känna Astrid. Hade hon fått mer tid på sig hade nog ett avslut som detta känts ännu mer.

Detta var som jag bedömer det den klart starkaste av de tre julspecialer jag hittills sett. Och nu undrar jag vem den nya companion kommer bli. Ska Martha komma tillbaka? Men om sanningen ska fram har jag tyvärr redan vid denna texts författande blivit spoilad av internet. Det lilla jag vet om säsong 4 är just en liten information om the companion. Damn, the internet and your spoiling ways!

Ha de!

Betyg: 3/5

The Man Who Knew Too Much (1934)

Veckans Hitchcockfilm är The man who knew too much från 1934. Detta är filmen Hitchcock själv gjorde en remake på 1956, och då med Jimmy Stewart i huvudrollen. Men nu fokuserar vi alltså på den första "brittiska" versionen. Det är också något av en milsten för Hitchcock. En del menar på att detta är den första "riktiga" Hitchock-filmen. Då menar de säkert att det är hans första riktiga hit inom den genre hans kom att bli känd för. Den är också rent tekniskt klanderfri. De flesta tidigare filmerna är antingen rena experiment, lärostunder för den blivande mästaren eller filmer i genrer eller på grundmaterial som inte passade honom.

Jag fann filmen mycket njutbar. Det känns som ett klart steg framåt. En stor del i det är att jag hade glädjen att se den på min Criterion Collection-utgåva vilken blivit restaurerad och versionen var klockren. Många av de filmer vi tidigare pratat om i Shinypodden har haft mer eller mindre problem med bild eller ljud. Vi pratar om detta och många andra saker i veckans poddavsnitt.

Jag gillar framför allt känslan i filmen. Det är en thrillerkomedi skulle jag säga. Det blir aldrig riktigt nervpirrande men filmen bjuder på en hög mysighetsfaktor istället. Jag lät mig dras med och förkunnade ett högt betyg i podden, tror det var 3,5/5. Nu när jag skriver denna text känns det lite högt kanske. Men detta kommer säkert bli en trend under denna poddsäsong då det är enkelt att gilla en film som man sätter sig in i så fullfjättrat som vi gör i och med poddningen.

Jag har läst om filmen på nätet och i diverse böcker. Dessutom har den fina Criterion Collection-utgåvan en uppsjö av extramaterial. Där finns en intressant intervju med Guillermo del Toro där han förkunnar sin kärlek för Hitch och berättar om hur Hitch var en inspiratör till att han själv blev regissör (trailer för segmentet).

Det mest intressanta intressanta extramaterialet var nog en intervju av Pia Lindström med Hitchcock. Pia är dotter till Ingrid Bergman och hon har känt Hitchcock sedan hon var liten. Intervjun gjordes för amerikansk TV 1972. På skivan ligger också ljudupptagning från den famösa intervjuveckan mellan Truffaut och Hitchcock. Det är intressant men täcks också in av intervjuboken jag har liggandes bredvid sängen nu för tiden. Den korta filmen om restaureringen var också intressant. Däremot var jag besviken på kommentarspåret med filmhistorikern Philip Kemp. Han var torr som fnöske och pratade inte om speciellt intressanta saker. Jag kollade bara på den första halvtimmen och stängde sedan av.

Allt som allt blir filmen mycket mer intressant när man tar sig an filmen ur så många perspektiv. Hur effektivt Hitchcock introducerar filmens huvudkaraktärer, hur han arbetar med kameran, om filmens shoot-out under sista akten och hur den kopplas till "The Sidney Street siege", en verklig händelse i London 1911. Det är underbart att grotta ner sig i detaljerna!

I podden, hittas här, pratar vi om många aspekter som finns att fundera på. Lyssna på avsnittet för bövelen!

Jag ger The man who knew too much tre prickskyttar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Peter Lorre

Leslie Banks och Nova Pilbeam

Spioner och en man som visste för mycket.

Actionscen - slåss med stolar!

Humoristisk scen i inledningen

Hitch's cameo

Behind the scenes

Holländsk filmposter