Toni Erdmann (2016)

Min pappa Toni Erdmann är en sådan där film som är svår att kategorisera. IMDB kallar den "komedi" och "drama" men det känns som att filmen är mer än så. Är det en svart komedi som vilar på en bädd av drama? Är det en dramafilm med en snutt komedi på ett hörn?  Nej, det går helt enkelt inte att klämma in filmen i begränsningen av en simpel kategorisering. Den är så mycket. Detta är en otroligt fin film om relationen om en äldre man och hans vuxna dotter. Det är en film man kan börja gråta av när man ser den och en film man lockas till skratt av.

Det är en sådan mångfacetterad film som ibland dyker upp på Stockholms filmfestival. Det är kul att en lite udda film går upp på vanlig bio också. Filmen är dessutom lång så vi får hoppas att de vanliga biobesökarna har tålamod nog att ta sig an denna film.

Denna tyska film som helt enkelt heter Toni Erdmann internationellt, och det förtydligande namnet Min pappa Toni Erdmann i Sverige, startar som en galen komedi. Inledningsscenen med brevbomben är hysterisk! Under andra akten transformerar den sig till ett sobert drama. Och under den avslutande tredje akten är den tillbaka som en bitvis bisarr mörk komedi med en stor dos av tragedi. Tålamodet som besökarna måste uppvisa betalar sig med råge. Jag var berörd, lite dammig runt ögonen och tärd av spänningen när filmen var över. Det är också den film jag tänkt mest på från de vi såg under Malmö Filmdagar tidigare i höstas.

Filmen handlar om läraren Winifred Conradi (Peter Simonischek) och hans dotter Ines (Sandra Hüller). Dottern håller på att göra karriär inom managementkonsultsvängen. "Jobba management." Hon är på uppdrag hos ett oljebolag i Rumänien där hon som konsult ska säga upp en massa folk. Winifred söker kontakt med sin mentalt avstängda dotter. Det går inte så bra så han bestämmer sig för att göra en "pop in", att helt enkelt överraska sin dotter på plats i Bukarest. Det går väl sisådär. Väl på plats hittar pappan på karaktären Toni Erdmann, "international business man", för att få access till dottern ännu mer. Resten är filmhistoria som man säger.

Filmen skapar så många tankar. Det är omöjligt att skriva om dem utan att spoila så läs inte vidare om du inte sett filmen än...

Spoilervarning!

Det är uppenbart att Ines inte är lycklig. Ser man henne le en enda gång i filmen? Nej. Pappan försöker medelst humorn hjälp nå henne. Är han kanske en pappa som alltid spelat clown så fort något allvarligt hänt? Det känns så. Relationen mellan far och dotter är filmens centrala nerv.

I övrigt berör filmen flera viktiga och aktuella frågor. Ett exempel är hur Ines kämpar på i en extremt mansdominerad miljö där sexuella undertoner ibland används i spelet. Detta lyfts inte upp av filmen och skrivs åskådaren på näsan, utan spelas bara i bakgrunden vilket gör att budskapet signaleras så mycket starkare.

Den andra politiska frågan som jag direkt tänkte på var det faktum att kunden ville ta in managementkonsulterna för att göra skitgörat med att säga upp en massa folk. Mer eller mer indirekt ser vi hur detta bryter ned Ines. Skillnaden mellan beslut i konferensrummen och hur det påverkar riktiga människor ute vid fälten finns i filmen utan att basuneras ut. Återigen tar filmen med dessa frågor på ett ickeforcerande sätt vilket jag uppskattar. Filmmakarna har uppvisat god disciplin i vad de valt att fokusera på!

Mest av allt är dock filmen en studie i psykologin hos Ines och Winifred, enskilt och dem emellan. Filmen innehåller flera minnesvärda scener som är känslosamma, knasiga eller spritt språngande galna. De som mest sticker ut på grund av att de är så hysteriska är scenen med den gröna bakelsen, sångframträdandet och nakenfesten. Alla av olika skäl favoriter och blivande klassikers från denna bångstyriga film.

Men allt är inte bara "goofy fun"... Filmen innehåller också ömma scener mellan far och dotter. Ett avsked och en omfamning som sa mer än tusen ord. Filmen blev också personlig för mig. Jag känner igen miljön med konsultandet från egen personlig erfarenhet och jag tycker att filmen träffar rätt i tonen och budskap. Då tänker jag givetvis inte på de lite mer spektakulära scenerna utan till synes små scener som berörde mig hård. En sådan scen var när Ines försade sig om strategierna när alla inklusive chefen hos kunden var ute på en drink efter jobbet. Men än mer kommer jag ihåg scenen när Ines lokala assistent Anca (Ingrid Bisu) ber om feedback på sin prestation och Ines säger åt henne att prata mer tyska. Senare, i en annan scen, behöver Ines en ny blus och Anca lånar ut sin. Små scener som säger så mycket om deras relation och maktförhållande.

En annan scen jag inte kunde frigöra mig från var den med Ines (eller var det Winifred?) som tittar ut genom fönstret på lyxhotellet och tittar ner på ett bostadshus på tomten bredvid och där ser en fattig kvinna kasta skräp som ännu fattigare barn river i för att hitta något... Matrester? Jag har för mig att det var direkt efter scenen med den gröna bakelsen vilket gör kombinationen av scenerna ännu mer bisarr...

Javisst är det en komedi, speciellt om man menar absurd komedi. Men framför allt är detta en dramafilm. Och som sådan är det en rejält sorglig film. Jag kände mig mycket ledsen under hela slutet. Jag fann mig själv sitta och fundera på Ines livsval och avsaknad av glädje i livet under filmens sista skälvande minuter. Under sista scenen hann jag till och med att tänka att om filmen slutar just nu så vore det det perfekta slutet. Det fanns flera riktningar filmen kunde ta åt oss men den slutade på det perfekta sättet. Det blev dammig i rummet flera gånger mot slutet av filmen.

Jag var nära att ge Toni Erdmann en trygg fyra men filmen är så unik att jag känner att jag kan stiga ut ur komfortzonen och ge den en femma redan efter första titten. Jag ger Toni Erdmann fem löständer av fem möjliga.

Betyg: 5/5

Jag såg denna film under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga:
Sofia
Fiffi
Jojje
Carl

Jag älskar dig - En skilsmässokomedi (2016)

Har du funderat på birollerna i en film eller en bok någon gång? Jag tycker det är intressant att fundera på att bifigurerna i en historia faktiskt är huvudpersonerna i sin egen historia, ur deras eget perspektiv. Huruvida en filmmakare eller författare tänker på detta är väldigt varierande. Hos James Cameron i hans film Aliens (1986) är flera av birollskaraktärerna uppenbarligen huvudpersonen i sina "liv". Jag tänker på Private Hudson, Carter Burke, Private Vasquez och Lieutenant Gorman och de andra. Jag gissar att ni håller med. Om man däremot tittar på de två fåniga "comic relifs" i Pirates of the Carribean, den med konstiga ögon och den tjocke. Vem kan tro att de är huvudpersoner någonstans, ens i sina egna liv? Det handlar om hur manusförfattare och skådespelare hanterar dessa roller.

Personligen har jag svårt med farsartade komedier och speciellt farsartade komedier med fåniga biroller. Speciellt där filmmakarna inte respekterar sina karaktärer. Ett minimum borde vara att låta även bikaraktärerna vara huvudpersonen i sitt liv. Att en karaktär endast existerar som comic releif eller annat verktyg för filmen handling är oftast kasst.

Problemet med en film som "Jag älskar dig - en skilsmässokomedi" är att filmmakarna inte haft respekt för någon av karaktärerna i filmen känns det som. Även huvudpersonerna är klyschor och skådespelarna spelar i många fall över grovt på ett fånigt och farsartat sätt. Det gäller speciellt Christine Meltzer och Martina Haag. De spelar båda över så att jag helt tappar kontakten med filmen. Den manliga huvudrollsinnehavaren Björn Kjellman lyckas presentera sin karaktär lite bättre även om även han spelar över ibland. Nour El Refai spelar en ganska stor biroll och hon gör kanske filmens bästa karaktär. Filmens två klyschiga älskare som levereras av Rodolfo Corsato och William Spetz är tyvärr också artificiella.

Generellt sett lyckas filmen inte skapa karaktärsdrivna skämt eftersom karaktärerna inte känns sanna. Josephine Bornebusch spelar i Solsidan en liknande roll som den Meltzer slaktade här, men Josephine gör det på ett mycket bättre sätt. Hon gör ett roligare porträtt eftersom hon inte försöker forcera det roliga i halsen på oss i publiken. Hon spelar sin Mickan "straight" och hon tar sin karaktär på största allvar. Sånt gillar jag.

Mina favoriter var småroller som Thomas Hanzons flörtande läkare och den lustige sekreteraren till Philip Zandéns företagsledare.

Fripp funderar: Men var inte Björn Kjellman lik Johan Ulvesson. Blir de samma person när de åldras? Filmens latinske älskare, var det en Javier Bardem light? Jag kunde inte skaka ifrån mig likheterna i alla fall.

Filmen faller på dåligt skrivet manus och mestadels dåliga skådespelarinsatser. Tyvärr är handlingen ingen vidare heller. Den erbjuder inget nytt under solen. Jag hade hoppats på en bra svensk romantisk komedi men jag blev besviken. Jag var uppenbarligen helt fel publik för den. Om du vill se en svensk komedi och kanske gillar någon av skådespelarna kan du ge den en chans. Men kom inte i efterhand och säg att jag inte varnade dig.

Jag ger jag älskar dig - en skilsmässokomedi ett föräldrasamtal från helvetet av fem.

Betyg: 1/5

Jag såg denna film under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga:
Sofia
Fiffi
Jojje

Buffypodden avsnitt 29: Mommy?

Är Buffy-avsnittet "The Body" det bästa tv-serieavsnittet genom tiderna? Och vem av podcast-värdarna grät mest under titten? Jag och Johan diskuterar detta och annat i det svåra avsnittet där just "The Body" avhandlas.

Ni finner podden på hemsidan Buffypodden.

Love & Friendship (2016)

Jag är väl inte jätteförtjust i kostymfilmer om den brittiska adeln men Love & friendship är gjord av Whit Stillman som gjorde den milt underhållande Damsesl in distress med Greta Gerwig. Det räckte för mig i en "time slot" under Malmö filmdagar som i övrigt inte erbjöd någon film som jag var mer sugen på.

Filmen bygger på novellen Lady Susan av Jane Austen. Filmen är en komedi som gäckar mig lite. Den är extremt ironisk på flera plan. Enligt initierade källor skrev Austen ironiskt om de miljöer hennes historier utspelas i, dvs brittiska "stiff upper lip"-miljön. Men utöver denna ironi upplever jag att filmen i sig är ironisk på toppen av Austens grundmaterial. Ett exempel är att alla huvudkaraktärer, och det är ett stort antal, presenteras i inledningen av filmen med namn och en syrlig, komisk och ironisk undertext.

Ska vi försöka reda ut handlingen kanske? Det kändes som att handlingen inte hade någon betydelse men men. Lady Susan Vernon är en skandalomsusad änka med en tonårig dotter. Hon spelas fullständigt magnifikt av Kate Beckinsdale. Hatten av för Kate och det blir att hålla utkik efter henne mer i framtiden. Hon var verkligen något extra i denna film.

Lady Susan har i alla fall inga pengar men hon kompenserar det med ett dyrt leverne. För att klara detta nästlar hon in sig hos rika familjer och passar då också på att förföra husets herre. Åtminstone om man får tro på skvallret. Och under 1790-talet lyssnar societeten, precis som idag, mycket på skvallret. Dessutom måste Lady Susan lyckas gifta bort sin dotter Frederica, en ung dam som mest är i vägen för Lady Susan i hennes eskapader. Mer av handlingen fattade jag inte.

På ett sätt ser jag denna film som anti-tesen av en film som Suburra. Detta är en skröna och så långt från den realistiska verkligheten man kan komma. Love & friendship är heller inte speciellt direkt. Lite flummigt beskrivet är den som en behaglig bakgrundsfilm, lite som behaglig bakgrundsmusik kan vara. Det flimrar förbi en massa scener vara flertalet är hysteriska och många väldigt roliga, men filmen kommer aldrig i fokus för mig. Den förblir långt borta, motsatsen till en film "in your face".

Vi såg filmen efter en pastalunch på Vespa och det kan ha hänt att jag zonade ut lite i början av filmen, men desto längre den gick desto mer förtjust över Lady Susans upptåg blev jag. Mot slutet var jag såld. Jag gillade denna film mer och mer. Ironi är svårt och den kan verka på flera plan. Jag har fortfarande inte helt klart för mig om hur många plan denna film verkar på.

Jag ger Love & friendship tre hattar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Jag såg denna film under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga:
Jojjenito
Sofia

Fiffi

Carl från filmbloggarkollektivet Har du inte sett den? har också skrivit om filmen idag:
Carl

Buffypodden avsnitt 28: What Would We Do Without You?

Nu har vi kommit fram till mitten av säsong 5 och molnen tjocknar. Johan och jag har hämtat oss efter förra veckans magnifika avsnitt och denna vecka snackar vi om:

S05E09: Listening to fear
S05E10: Into the woods
S05E11: Triangle
S05E12: Checkpoint

Det blir också lite om "The Slayer Club - The Harvest". Ni finner poddavsnittet här.

Buffypodden! :-)

Vinnare i utklädningstävlingen: Olaf The Troll och Buffy Summers

Angelus!

Arrangörerna Madame Mare och Fröken Frauke

Bit mig!

Stand Up Comedy: Whitney Cummings x 3

Får man skriva om stand up comedy på bloggen filosoferade jag förstrött. Såklart man får. Min blogg, mina regler! Så här kommer det första inlägget på temat.

Den första stå upparen jag skriver om blev Whitney Cummings, den 33-åriga komikern, skådespelerskan och tv-producenten från Washington D.C. Jag upptäckte henne via Comedy Central Roast. De, roastarna, brukar vara ojämna i kvalité men två roastare har i mina ögon stuckit ut som överlägset mest roliga. Det är Whitney Cummings och Greg Giraldo, som jag ska skriva om senare på bloggen.

Jag tänker skriva om favoritkomikers och fokusera på deras ståupp-filmer, ofta kallade "Comedy Specials". Om det finns bra dokumentärer om personerna i fråga kommer jag försöka ta med dem också.

Whitney Cummings har tre "Comedy Specials" varav de första två hade premiär på Comedy Central och den tredje på HBO.

"Whitney Cummings: Money shot" Washington D.C., 2010, 49 minuter

Citat: "Who invented the thong underwear? FUCK YOU!"

Man märker att detta är lite tidigare i hennes karriär. Showen är inspelad i hennes hemstad Washington D.C. Hon är inte super-forcerad, men ändå kanske lite. Hon upplevs lite skrikig, ett epitet som hon själv skämtar om att hon kan vara. Ämnena är sex och relationer med fokus på skillnader mellan män och kvinnor. Det är mycket roligt men också aningens chockerande för vissa. Jag blir inte förvånad när jag läser att vissa hatar henne och andra älskar henne. Jag faller i den andra kategorin (såklart, jag kommer bara skriva om komiker som jag älskar).

För mig var detta en frisk fläkt men samtidigt känns det lite som att det är Whitneys första försök. Precis som med det hon pratar så mycket om, sex, blir det säkert bättre efter ett tags träning. Hon kör en rolig "bit" om att män bör inte skrika i sängen. Andra bra partier:
"Role Play fantasies"
"Male balls"
"The silent treatment"
"Relationships makes people crazy"
"Trying not to fart"
"Romantic movies"
"I don't like porn"

Det blir extra lustigt är när hon pekar ut en stackare från första raden och häcklar honom om och om igen. Men hon både ger och tar. Hon är charmig när hon har svårt att hålla sig för skratt och skrattar med publiken.

Betyg: 3+/5

"Whitney Cummings: I love you" Irvine, CA, 2014, 56 minuter

Citat: "Do you wanna play?"

Denna show spelades in fyra år efter den första men det är mestadels samma material som hon kör. Det är kanske trist men hon har en del extra bits och i övrigt en del variation inom ämnena. Framför allt är det ett luftigare framförande, Whitney är lugnare men fortfarande ibland helt galen. Och hon duckar inte för någon fråga. Det handlar fortfarande om relationer, sex, män, kvinnor och sex (sa jag det redan?). Hon pratar om ett förhållande som tagit slut och hennes misslyckade tv-show. Flera av hennes skämt är både tankeväckande och provocerande och jag skrattar högt flera gånger. Hon får gärna analysera män och kvinnors skillnader och vad det kan betyda för förhållanden mera. Mycket bra.

Under stora delar av showen frågar jag mig hur i hela friden hon håller micen. Mestadels ser det obekvämt ut med tummen på "fel" sida (se bild ovan). Även under denna show är hon mycket elak och hård mot flertalet av killarna i första raden. Denna gång är det en kille i shorts som får utstå spott och spe. Ibland ställer hon frågor till killar i publiken och oavsett vad de svarar har hon gifta repliker tillbaka. De har sannerligen inte en chans.

Några av ämnena är;
"What is love?"
"The voices"
"Driving down the street"
"Male orgasms"
"Porn"
"The cumming in the face"
"Dick on your hands"
"Dating"

Betyg: 4/5

"I'm your girlfriend" 2016, Santa Monica, CA, 60 minuter

Citat: "It's on the menu now."

Whitney cummings fick så äntligen sin HBO Comedy Special. Showen spelades in på The Broad Stage i Santa Monica, CA.

Denna gång kör hon med nytt material även om teman är desamma. Hon pratar om förhållanden, break ups och skillnader mellan manligt och kvinnligt. Som bra komiker ofta gör skojjar hon om mycket allvarliga saker. Detta är långt från det där absurda programmet på SVT där en massa gamla människor står och drar "norsken, dansken och Bellman"-skämt vid en låtsasbar.

Whitney är superseriös med sina budskap. Hon framför dem med brutal ärlighet och hon balanserar på gränsen mellan humor och brandtal. Ibland blir det så brännande att skrattet fastnar i halsen. Är hon bitter? Nja, vet inte jag, jag älskar henne för vad hon står upp för i alla fall. Showen är bra klippt och ofta när hon ställt en obekväm fråga till publiken zoomar kameran in på hennes otroliga gröna ögon och hon spänner blicken i oss så att vi inte kan ducka.

Man måste ha skinn på näsan som publik på hennes shower. Hon är åter igen väldigt hård mot flera ur publiken på första raden. Än en gång får hon syn på en snubbe i shorts och det låter hon honom höra. Det är uppenbarligen inte top of the line inom modet enligt henne. Just den biten är något av en repetition från de tidigare filmerna. En nyhet är dock när hon frågar kvinna efter kvinna i publiken om vilket preventivmedel de använder. Whitney tar alla svaren på volley och spinner vidare på dem helt utan tankepaus.

Några av de mest minnesvärda segmenten från showen inkluderar:
"When I was in my twenties, I was arrogant AND delusional"
"Feminism"
"Dating broke guys"
"Birth control"
"Frozen eggs"
"Cheated on"
"I'm not squirting"

Jag känner mig lite splittrad om hur bra som stå upp detta var. Det är angelägna frågor hon tar upp men det är också så "ragged" och "rough" att skratten ofta klipps på mitten. Det blir mer intressant än roligt i partier.

Betyg: 3/5

Den Ultimata Årsbästalistan - 1984

Bloggen tuffar på trots storfester och annat som stör postandet av nya inlägg. Bloggen som aldrig sover kan tydligen försova sig trots allt. Så här kommer en dag sent den Ultimata Årsbästalistan för filmåret 1984. Detta är ett filmår som många anser tillhöra forntiden, medan vissa av oss ser på det i ett nostalgisk skimmer. Flera experter ser det som ett starkt filmår. Personligen tillhör jag dem som håller 1984 och 1985 som en peak, creme de la creme. Men det kan ju har att göra med min egen filmkonsumtion. Jag har sett otroligt många filmer från dessa år.

Men vilka är då de tio filmer från 1984 som man inte fick missa? Tio bloggare som också kallar sig spanare har låtit publicera sina favoritfilmer i listform, och bara en av oss fuskade med formatet! Nedan kommer min sedvanliga sammanställning där poäng delats ut, summerats och sammanställts. Har du sett alla på UÅBL? Om inte är det bara att gå till videobutiken och hyra en moviebox och några videosar (vhs!) och se ikapp.

De lyckliga tio som gemensamt skapat förutsättningar för denna sammanställning är; Fiffi, Jojje, Movies-Noir, Filmitch, Sofia, Flmr, Filmfrommen, Film&Media, Absurd Cinema samt herr Fripp21 aka 50-åringen.

Tio görbra filmer från 1984

1. The Terminator (James Cameron) 63 poäng (9 listor, två förstaplaceringar)
2. Once upon a time in America (Sergio Leone) 44 poäng (sex listor, två förstaplaceringar)
3. Blood simple (The Coen brothers) 40 poäng ( fem listor, en förstaplacering)
4. Amadeus (Milos Forman) 38 poäng (sju listor, en förstaplacering)
5. Paris, Texas (Wim Wenders) 30 poäng (fyra listor, en förstaplacering)
6. Mannen från Mallorca (Bo Widerberg) 29 poäng (fem listor, en andraplacering)
7. A nightmare on Elm Street (Wes Craven) 25 poäng (fem listor, två tredjeplaceringar)
8. Beverly Hills cop (Martin Brest) 24 poäng (tre listor, en förstaplacering)
9. Indiana Jones and the Temple of Doom (Steven Spielberg) 17 poäng (fyra listor, en andraplacering)
10. This is Spinal Tap (Rob Reiner) 16 poäng (tre listor, en andraplacering)

Listan skapades måndagen den 12:e september 2016.

Totalt sett nämndes 48 filmer på de tio listorna. Här följer plats elva och uppåt i poängordning; Ghostbusters, Gremlins, Sixteen candles, Birdy, Rhinestone, Broadway Danny Rose, Uppdrag sex, Nausicaä från Vindarnas Dal, Shanghai blues, Karate kid, Against all odds, Star Trek III: The search for Spock, The killing fields, 2010, Den gula jorden, Streets of fire, En färd till Indien, Ronja Rövardotter, The little drummer girl, Falling in love, Vad har jag gjort för att förtjäna detta?, Love streams, Romancing the stone, Top secret!, Efter repetitionen, 8 diagram pole fighter, Body double, The bounty, Footlose, Wheels on meals, The Neverending story, The times of Harvey Milk, The natural, Ghost warrior, The company of wolves, The flamingo kid, Korpen flyger, Åke och hans värld.

Den allvarsamma leken (2016)

Den allvarsamma leken är ingen lek men den är allvarsam. Svenska kostymdramer är kanske inte den genre jag allra helst väljer, men filmen visades som invigningsfilm på Malmö Filmdagar och som sådan var den ett självklart val. Det är dessutom alltid kul att se svenska filmer som jag vet kommer bli uppmärksammade och omtalade. Pernilla August och filmens kvinnliga huvudrollsinnehavare Karin Franz Körlof kom upp på scen före filmen och presenterade den. De sa att filmen är tidlös i det att den handlar om allmänmänskliga känslor och beteenden. Om de pratar om kärleksförhållanden i generella termer så har de helt rätt. Men samtidigt kände jag aldrig samhörighet med personerna på duken eftersom de hela tiden gjorde så konstiga och idiotiska val. Jag antar att tidseran hade mer med handlingen än vad Pernilla ville låta påskina.

Filmen bygger på Hjalmar Söderberghs bok från 1912 och för er som läst den behövs ingen beskrivning av handlingen men för alla er andra så... Filmen handlar om Arvid (Sverrir Gudnason), en ung skribent på en tidning i Stockholm som blir förtjust i Lydia Stille (Karin Franz Körlof). Lydias far går bort och plötsligt är hon lämnad ensam i världen utan medel. God råd är dyra. Tidigt i filmen fattar Arvid och Lydia tycke, giftermål är inom synhåll. De gifter sig och det var det...

Men nej. Skojjade bara... De gifter sig INTE. Arvid kan inte gifta sig med sin älskade! Inte för att han inte är säker på sin sak för det är han i allra högsta grad. Inte för att han inte har ett jobb för det har han i allra högsta grad. Utanför att han inte har en tillräckligt hög lön än. Bättre är tydligen att överge Lydia och tvinga henne in i en högst obra situation och hoppas på det bästa. Lydia gifter sig snart med en rik äldre man. Och så börjar cirkusen med trånande blickar, smussel, smygande bakom ryggar och omfamningar bakom lyckta dörrar. För att helt säkert försäkra sig om att ändå få chansen på Lydia så snart hon frigjort sig från sin rike äldre man går Arvid illa kvickt och gifter sig med en annan kvinna. Usch vad livet är hårt mot Arvid och Lydia. Det fick ju aldrig chansen ens!

Nä, jag vet inte jag. Är det kanske att människor är korkade som är den tidlösa sanningen i Pernillas film? I övrigt var allt filmtekniskt bra. Bra regi och vassa skådespelarprestationer. Filmens Lydia hade något spännande i ögonen, jag blev hela tiden mer nyfiken på henne. Arvid-pojken var dock mest lite mesig. Filmens största överraskning var kanske att jag gillade Michael Nyqvist i rollen som chefsredaktörn på tidningen! Jag ger Den allvarsamma leken två bortkastade chanser av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Jag såg denna film under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga:
Jojjenito
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord

Gäckande in i det sista...