A Fistful of Dollars (1964)

Jag måste ju ha sett denna film någon gång när jag var ung. Jag kommer i alla fall ihåg den klassiska slutfajten när Clintan har en stor plåtbit om halsen under sin poncho. Nu var det i alla fall dags att se om den första filmen i hans Man with no name-trilogi. På svenska heter den För en handfull dollar.

Filmen är från 1964 och Sergio Leone står för regin och Ennio Morricone har gjort musiken. Clintan spelar mannen utan namn även om han heter Joe i denna film. Han anländer till en rutten och sandig stad nära gränsen till Mexiko. Varför vet ingen. Hämnd? Eller bara leda? Han blir snart varse att staden domineras av begravningsentreprenören som har sötebrödsdagar då två konkurrerande familjer slåss om herraväldet, Baxters och Rojos. Som en annan Yojimbo spelar Clintan ut de två familjerna mot varandra medan han som en balettdansör glider mellan dem.

Filmer från denna tid går lite långsammare än idag. Men vad de saknar i tempo vinner de i snygga bilder och scener samt en stort portion känsla. Filmen är inspelad tyst och alla röster och ljud är pålagda i efterhand. Till skillnad från Once upon a time in the west är det dock gjort med ambitionen att bli så verkligt som möjligt. Jag köper talet och ljudet till fullo i denna film och kände en viss lättnad då jag var lite orolig att alla de gamla spagettiwesterns skulle vara rökta för mig på grund av Leones artistiska handlag med dubbat ljud som gick så katastrofalt illa i hans magnum opus. Lyckligtvis hade han kanske inga konstnärliga ambitioner just med ljuddesignen i denna film.

Clintan är verkligen cool. Han är nästan magnetisk på duken. Till det finns flera lustiga bifigurer som den snälle barägaren och den virrige begravningsentrepernören som tagen ur ett Lucky Luke-album. Tyvärr fick man inte följa familjen Baxter speciellt mycket. Det hade varit intressant att få se den dominanta och starka kvinnan i familjen mer. Istället får vi följa de tre bröderna i familjen Rojos och deras mexikanska hejdukar. Vissa av figurerna var vagt underhållande. Den svagaste av bröderna var något av en lite halvmisslyckad Fredo-figur och därmed underhållande.

Men mest presenterades mexikanarna som sadistiska monster. Scenen när Rojos står utanför Baxters brinnande hus och mejjar ner alla som kommer utspringande från huset är speciellt. Hade man ens kunnat göra en sådan scen idag? Antagligen inte då dessa mexikanare med sina hånflin, svettiga ansikten och uppspärrade ögon ser nöjda ut när de dödar vita obeväpnade amerikanare. Jaja, tiderna ändras och detta är nu en av genrens klassikers. Dessutom är filmen gjord i Italien så det blir svårt att reda ut vem som bär ansvaret mest.

Jag blev i alla fall tämligen överraskad. Den var snäppet bättre än vad jag förväntade mig. Jag drar till med att ge den tre falskspel av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Ant-Man (2015)

Det är klart man vill se alla filmer från Marvel Cinematic Universe och därmed var Ant-man ett givet val. Jag var inte jättepepp inför denna film, men den hade överraskat lite på bloggarna. Det verkade som att vissa gillade den mer än vad jag väntat mig. Men det som oroade mig mest var att den verkade vara en renodlad komedi.

Marvel-filmerna är ju inte alla helt lika i tonen. Några få är ganska torrt allvarliga och seriösa superhjältefilmer som till exempel den första om Captain America. De flesta Marvel-filmerna är lyckligtvis actionkomedier. En viktig sak att tänka på är dock att världen som beskrivs och dess karaktärer ändå tas på fullt allvar, mitt bland alla skämten. Exempel på dessa är Iron man- och The Avengers-filmerna. Sen har vi på senare tid fått filmer som är mer fokuserade på humor och galenskaper.

Först kom Guardians of the galaxy och nu då Ant-man. Av dessa två skämtfilmer som leker med publikens tålamod att acceptera töntiga och "orealistiska" koncept gillade jag Guardians klar mer. Visst är mycket i Marvels filmer orealistiskt om man jämför med vår verklighet. Det jag menar med "orealistiska" koncept  är inom Marvel universumets ramar och logiska lagar.

När inte ens skaparna bakom Ant-man tar sina karaktärer på allvar blir jag inte lika engagerad som jag kanske borde blivit. Paul Rudd var lite för klämkäck och obekymrad för att jag skulle ta hans karaktär på allvar. Och Evangeline Lilly var ännu sämre. Jag satt hela filmen och väntade på att hennes karaktär skulle ta av sig peruken i en stor reveal eftersom hon så uppenbart hade en peruk på sig. Men det hände aldrig, det var tydligen så de ville hon skulle se ut. Michael Douglas som brukar vara så stabil var ganska blek och den stora skurken (den skallige från House of cards S1) var inte det minsta karismatisk. När han försvann in i sin gula dräkt blev han helt ointressant.

Men ändå, det är något speciellt med denna värld som Marvel håller på att bygga på och det är svårt att inte bli åtminstone vagt underhållen. Den bästa scenen var typiskt nog den där den enda från The Avengers vi fick se i denna film dök upp. Och då var det till och med den minst intressante Avengern, Falcon. Att hans scen blev den bästa säger något om nivån på denna film jämfört med de övriga. Den andra scenen jag måste lyfta var givetvis när iPhonen började spela Plainsong från The Cure's album Disintegration. Mycket rolig scen. Suveränt album för övrigt också.

Jag ger Ant-man två små, små gubbar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Den Ultimata Årsbästalistan 2002

Måndag betyder Ultima Årsbästalistan om det finns någon sådan att rapportera. Och det finns det denna vecka! Inte för att vi nyligen bloggat om något filmår, det senaste var filmåret 1991 för några veckor sedan. Däremot gjorde filmitch mig uppmärksammad på att vi faktiskt hade inte bara en utan två opublicerade UÅBL:or kvar och här kommer den första.

Filmåret 2002 var starkt filmår tycker jag men för mig är det bizarrovärlden då jag inte sett sett varken ettan eller tvåan i UÅBL. Inte nog med det, jag har inte sett ytterligare fem (!) filmer på vår gemensamma lista. Det är en sak att ha sett filmerna men inte tagit med dem på sin egen topplista, men att inte ens ha sett sju av tio! Det är för mig mycket ovanligt.

Som filmitch mycket riktigt noterade bloggade vi om filmåret 2002 för herrans länge sedan, i slutet av april 2012. Vi var hela åtta bloggare som knådade våra gråa celler om vad vi gillade från året i fråga; Cecilia, Sofia, Fiffi, filmitch, Movies-Noir, Flmr, Jojjenito och undertecknad.

UÅBL 2002

1. Irreversible (Gaspar Noé) 32 poäng (fyra listor, två förstaplaceringar)
2. The ring (Gore Verbinski) 26 poäng (fyra listor, en andraplacering)
3. The Bourne identity (Doug Liman) 24 poäng (fem listor, en tredjeplacering)
4. The pianist (Roman Polanski) 24 poäng (tre listor, en förstaplacering)
5. The hours (Stephen Daldry) 24 poäng (tre listor, två andraplaceringar)
6. Lilja 4-ever (Lukas Moodysson) 19 poäng (fyra listor, en tredjeplacering)
7. Equilibrium (Kurt Wimmer) 19 poäng (tre listor, en förstaplacering)
8. Catch me if you can (Steven Spielberg) 19 poäng (tre listor, en andraplacering)
9. Guds stad (Fernando Meirelles) 17 poäng (två listor, en förstaplacering)
10. In America (Jim Sheridan) 16 poäng (två listor, en förstaplacering)

Listan skapad för länge sedan (jag hade den redan iordninggjord men opublicerad).

Jag noterar intressanta saker i slutresultatet. Både Signs och Frida erhöll förstaplaceringar men missade topp 10 ändå. Andra hyfsat kända regissörer som missade UÅBL med sina filmer är Peter Jackson, Steven Spielberg (fick med en men missade precis strecket med den andra), Paul Thomas Anderson, Danny Boyle, Spike Jonze, Christopher Nolan och David Fincher. Kan du räkna upp dessa herrars filmer utan att använda internet? Liten hjälp från listan nedan kan tillåtas! :-)

Totalt sett hittades 42 filmer bland våra åtta listor. Alla filmer utanför topp 10 i poängordning; Minority report, 28 days later, Adaptation, Dog soldiers, Chicago, Carnages, Infernal affairs, Bloody Sunday, The Lord of the Rings: The Two Towers, Signs, Frida, Panic room, Punch-drunk love, Hero, Motståndaren, 24 hour party people, Love Liza, Spider-man, Spider, Whale rider, Magdalenasystrarna, Insomnia, Secretary, Red dragon, Confessions of a dangerous mind, About Schmidt, All or nothing, Phone booth, Demonlover, Resident evil, One hour photo, Bowling for Columbine.

 

The Outlaw Josey Wales (1976)

The outlaw Josey Wales kommer ofta upp om man läser om hyllade westernfilmer. Clintan spelar huvudrollen och har också regisserat och den är som en föraning inför kommande mästerverk (jag tänker då på Unforgiven). Josey Wales är en mycket bister men bra film som är uppdelad i två halvor. Första halvan, som är klart bäst, påminner mig om förra årets The Revenant. Det ser ut som att man endast filmat med naturligt ljus och intrycken är mycket karga. När det är kallt och smutsigt ser det kallt och smutsigt ut. Kall våt gyttja får man i massor. Kommer att tänka på McCabe & Mrs. Miller också. Dessutom är handlingen i Josey Wales allt annat än mysig och feelgood. Efter att fått sin fru och barn slaktade av nordstatarna ansluter sig Josey till ett band sydstatare under slutet av inbördeskriget. När kriget tagit slut jagas han av samma avskum som mördade hans familj eftersom han numera definieras som en "outlaw". Kargt.

När Josey's familj blir överfallna sliter han på åkern en bit bort. Han hinner inte hem i tid för att hinna rädda sin lille son ur det brinnande huset och det sista han hör innan han blir klubbad medvetslös är fruns desperata skrik på hjälp under högen av råbusar. Senare när han vaknar till liv och allt har tystnat gräver han fram ett gammalt hölster ur askan och knäpper det runt midjan. Vi får inte veta mycket om Joseys historik mer än genom hans handlingar. Jag känner att han är en föregångare till Bill Munny. Samma skrot och korn och bad ass-mentalitet.

Andra delen av filmen påminner mig mer om John Waynes klassiker The Searchers. Josey får sällskap av en ung soldat, senare en gammal indianhövding. Sen tillkommer en ung squaw, en hund och till slut några missionärer. Den brokiga skaran söker sig till Texas och en möjlig fristad. Under färden utforskar filmen sorg, hämnd, förlåtelse och hopp. Filmen påminner här om The Searchers inte så mycket på grund av handlingen utan mer för den långa färden, den fantastiska naturen och något med känslan i filmen. Tyvärr tycker jag att filmen tappar under denna andra halva. Den ger mig en mindre hyperrealistisk känsla och den är inte lika engagerande från och med att missionärerna dyker upp. Filmen behandlar dock flera komplexa känslor under slutfasen och det är möjligt att detta kan vara en film som blir bättre efter att man tänkt på den länge. Hur lyckades han rädda sin själ till exempel...

Clintan är bra på sitt vanliga lågmälda sätt. Som många av hans filmer framkommer ett tydligt antikrig och antivåld-budskap  mitt bland kriget och våldet på duken.  Det är svårt att känna filmen som en favoritfilm i formen "varm and fuzzy feelings". Men filmen är väl värd vår högsta respekt. Den är med rätta en klassiker som det var kul att se och ha sett.

Jag ger The outlaw Josey Wales tre jordbrukare av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Buffy The Vampire Slayer - Season 3 (1998-1999)

Buffy säsong 3 var snäppet bättre än säsong 2. Jag tycker att den var jämnare men också starkare, speciellt under andra halvan. När jag skulle sammanfatta säsongen med mina fem favoritavsnitt hade jag hela elva avsnitt som kändes som värdiga en Topp 5. Flertalet av de avsnitt som kändes allra starkast var de med humoristisk prägel. Säsongen känns väl balanserad men fortfarande ganska sorglös. Givetvis finns där en hel del dramatisk utveckling men tonen är fortfarande mer lättsam än bara melankolisk. Däremot är den givetvis mer allvarlig än latjolajbanstonen som säsong 1 har.

Evil Willow i Doppelgängland

Under säsongen breddas vårt gäng något. Oz och den nya watchern Wesley adderas till gänget. Kvar sedan gammalt är Buffy, Willow, Xander, Mr Giles, Cordelia och Angel. Den stora besvikelsen var att Spike bara är med i ett enda avsnitt. Favoriterna är fortfarande Mr Giles och Cordelia. Under denna säsong utvecklas dock Willow fantastiskt mycket och avsnitten med Evil Willow är säsongens höjdpunkter för mig. Xander är inte alls lika irriterande och efter hans "come back" i The Zeppo är han riktigt bra i flera scener. En ny favorit är Anya, en 2000 år gammal vengeance demonen som fastnat i en ung tjejs kropp. Anya kämpar med alla hormonstyrda impulser hon får till att vilja gå på dans och kyssas med pojkar. Stackars Anya....

Säsongens big bad The Mayor gillar jag skarpt. Han är inte hotfull på ett otäckt sätt utan mer underfundigt lustig med en stänk av ren galenskap. I hans bästa stunder påminner han mig om några av de mest minnesvärda bondsklurkarna från 70- och 80-talen som Hugo Drax med flera. En hel del av säsongen spenderas på relationen mellan Buffy och Faith. Även om Eliza Dishku är energisk och "perky" finner jag henne som ett av säsongens svagare kort. Det känns som att det beror både på en något svagare skådespelarinsats och en svagt skriven karaktärsutveckling.

Sarah Michelle Geller (Buffy), Anthony Stewart Head (Mr. Giles) och Alyson Hannigan (Willow) är de starkaste skådespelarna med James Marsters (Spike) och Alexis Denisof (Wesley) som utmanare.

Band candy

Min rankning av säsong 3

1. Doppelgängland - Evil willow och vanliga Willow i skön symbios, humoravsnitt
2. Lover's walk - Spike på besök och allt blir hilarious, humoravsnitt
3. Faith, Hope and Trick - en frejdig introduktion av Faith och Mr. Giles som lurar ur Buffy hennes hemlis om vad som hände med Angel, drama
4. Earshot - Buffy kan höra allas tankar, humoravsnitt
5. The prom - blickarna mellan Buffy och Mr. Giles är fina, drama

Plats 6-11:

• The wish - första gången vi får träffa Evil Willow, humoravsnitt
• Helpless - Buffy bestjäls på sina krafter och Quentin formulerar Mr. Giles' känslor för henne, drama
• Band candy - alla vuxna blir som rebelliska tonåringar, humoravsnitt
• The Zeppo - mycket kul och en upprättelse för Xander, humoravsnitt
• Graduation Day part 2 - Angel dricker och lämnar Buffy, drama
• Graduation Day part 1 - Buffy bestämmer sig för att döda Faith, drama

Bad girls

Plats 12-16:

• Bad girls
• Choices
• Homecoming
• Enemies
• Anne

Plats 17-22:

• Consequence
• Revelations
• Amends
• Gingerbread
• Beauty and the beasts
• Dead man's party

Under säsongsavslutningen i Buffypodden listade jag, Johan och våra två gäster Hedvig och Harald våra fem personliga favoriter från säsongen. Gå in och lyssna på avsnittet här om ni vill lyssna på vilka de övrigas favoritavsnitt är.

Jag gillar säsongen jättemycket och nu blickar vi framåt mot säsong 4 och parallellt med den Angel säsong 1.

Betyg: 4/5 

Säsong 1
Säsong 2

Lover's walk

Mr. Giles får sparken av The Watcher's Council

Buffy dödar Faith

Doppelgängland

Lover's walk

Buffypodden avsnitt 18: We survived

Avsnitt 18 av Buffypodden och vi hälsar Hedvig och Harald välkomna som veckans gäster. Johan och jag snackar tillsammans med gästerna om sista dubbelavsnittet för säsongen och så sammanfattar vi hela säsong 3 inklusive varsin topp 5 lista över de bästa avsnitten från S3.

Efter fyra år spiller jag också ut ett litet litet glas med gula droppar inne i filmrummet.

Lyssna på avsnittet här.

The Magnificent Seven (1960)

  

Vad är cool? Vem bestämmer vad det är och vad det inte är? Fler än Xander har problem att fånga detta begrepp. Så tydligt när man ser det men så svårt att uppnå om man inte har det. Dagens film har det i överflöd. Flera av den tidens coolaste snubbar återfinns här, likt ett sextiotalets The Expendables har de samlats i en och samma film.

Yul Brunner, Steve McQueen, Charles Bronson, Robert Vaughn och James Coburn. Damn vilka coola dudes. Steve McQueen är ju cool sedan gammalt och han gör såklart ingen besviken. De största positiva överraskningarna var Yul Brunner och James Coburn som båda var bad ass.

Storyn bygger på Kurosawa's De sju samurajerna men den utspelas på dem Mexikanska landsbygden. Till en börja med kan jag inte annat än småle då jag bara tänker på Three amigos, men efter ett tag kommer jag in i det sävliga tempot och filmens feeling. Detta är en riktigt bra klassisk western. Yul Brunner är fåordig men fantastiskt rättfärdig. Han går med en stel och bredbent stil som om han alltid vore redo att dra sina pistoler mot någon buse som söker lyckan genom att utmana  honom.

Handlingen är ganska enkel. Sju revolvermän tar på sig ett uppdrag att skydda en liten by mot rövare. Alla de sju är där av olika anledningar. Färre än sju lämnar byn med livet i behåll. Under filmen får vi lära känna dem och förstå deras motiv. Filmen är inte överdrivet blodig eller ens speciellt actionfylld. Den lever istället på en fantastisk feeling och en massa bra skådespelarinsatser. Musiken skulle ha kunnat snäppa upp det hela än mer men den var bara sisådär skulle jag säga.

Men allt som allt var detta en klassiker som höll vad den lovade. Filmen har en lättsamhet över sig. Det är inte det att den har glimten i ögat för mycket, den tar sin historia och dess karaktärer på allvar, men den är våldsamt underhållande och omtittningsfaktorn är likaledes hög.

Jag ger The magnificent seven fyra motvilliga bondlurkar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Doctor Who - Series 1 (2005)

Jag har haft tv-serien Doctor Who på radarn ett tag nu och det finns flera skäl till att jag valde att ge den en chans. Dels har Patrik tipsat om den och honom litar jag på, dels kom den på tal från flera av dem jag och Joel intervjuade på The Slayer Club då vi frågade om bästa tv-serien förutom Buffy. Dessutom var det för att jag gillar tv-serien Sherlock och det är samma folk som ligger bakom båda serierna. Både Steven Moffat och Mark Gatniss har skrivit för Doctor Who ända sedan omstarten och Moffat är sedan några år tillbaka till och med "show runner" för Doctor Who precis som han är för Sherlock.

Doctor Who fick en omstart 2005 och det är denna nyare serien jag nu behandlar. Den ursprungliga serien var en långkörare på brittisk tv med 26 säsonger mellan 1963 och 1989. Men efter en längre tids hiatus återuppstod serien 2005 med den nionde doktorn. Det är här vår resa startar.

Jag var i förväg förvarnad från säker källa att första säsongen inte var speciellt bra och att "man måste bara ta sig igenom den". Jag tror att problemet med första säsongen är att de försökte sig på konststycket att både göra fans av den gamla serien nöjda samtidigt som de sökte nya tittare och ville utveckla konceptet. Resultatet blev något tämligen märkligt. Det känns som om man tagit in specialeffekter från sjuttiotalet i en modernt inspelad serie. Och det är kanske så de ville ha det, men det skär sig i mina ögon. Tyvärr blir jag hela tiden utdragen ur handlingen med fåniga och rent ut sagt sunkiga effekter. Det är synd för S1 innehåller några riktigt känslosamma avsnitt.

Några avsnitt led speciellt mycket av dåliga effekter. Dels de två avsnitten om the Slitheens där elaka aliens gömmer sig i feta människor med den absurda dragkedjan i pannan som pricken över i:et. Dels det avsnittet som borde kunnat vara så mycket starkare om Jordens sista dag där alla aliens som kom på besök på åskådarskeppet fick figurerna i Mos Eisley Cantina att se mänskliga ut.

De bästa avsnitten var faktiskt skrivna av Mark Gatniss - The unquiet dead (1860-tal och spöken) och Steven Moffat - The empty child och The Doctor dances (1941 under tyskarnas bombningar av London). Dessutom gillade jag de två sista episoderna Bad wolf och Parting of the ways. Hur kan man inte gilla dem? Om "the Daleks" vet jag inte hur jag ska tycka, fåniga eller coola? Exterminate. Exterminate!

Som helhet hade detta mycket övrigt att önska. Det positiva var att jag fått en introduktion till denna värld och nu vet hur saker och ting fungerar. What? Nåja, jag har skrapat lite på ytan i alla fall.

Jag gillade Christopher Eccleston och hans glada attityd. Fantastic!! Sen måste jag förstås nämna den charmiga Rose spelad av Billie Piper. Dessutom var Cammille Coduri som spelar Roses mamma ett kärt återseende. Henne känner vi igen som den helt underbara Faith från Nuns on the run (1990).

Sådärja, nu hoppas jag att jag genom att ha tagit mig igenom säsong 1 gjort mig förtjänt av det göttiga och bra i denna serie. Jag kan inte riktigt se i vilken riktning utvecklingen kommer gå men jag lär väl bli varse kan jag tänka. Jag litar på PC och SM.

Betyg? Tänkte sätta en tvåa men... Rose, det blev visst en trea. Fantastic!!

Betyg: 3/5