Fripps filmrevyer

Certified Copy (2010)

2012-01-29T13:34:00.005+01:00

Ahh, bebe.

"Certified copy" är en fantastiskt bra och fantastiskt intressant film. Vad är en kopia och vad är ett original lockar filmen oss att fråga oss. Den handlar om en brittisk författare James (William Shimell) som är i Toscana för att prata om sin nya bok, Certified copy. I publiken sitter Elle (Juliette Binoche). Elle lämnar sitt telefonnummer till William och dagen efter söker han upp henne och hon tar med honom på en biltur till en vacker, otroligt mysig, liten by i bergen. Hela filmen utspelas sedan via deras samtal och framför allt deras ansikten. Det som sägs är viktigt, men det som inte uttalas är kanske än mer viktigt.

Filmen är som ett mysterium. Vad är relationen mellan Elle och William? Är de främlingar som bara låter sig förföras av stunden och låter sig sköljas med? Känner de varandra sedan tidigare, ibland verkar det ju som att de till och med är gifta, men ändock inte? Är det på "riktigt" eller är det en charad?

Filmen är regisserad av den iranska regissören Abbas Kiarostami. Det är första filmen jag sett av honom och nu har jag blivit sugen på mer. Detta, 2011, är verkligen året med otydliga, men intressanta(!), filmer med öppna slut. Det gillar jag ofta, om det är smart eller snyggt gjort som i detta fall. Detta är en närmast lekfull film om ett par som pratar om en massa olika saker. Ibland är filmen ganska tung, men det är absolut inte en "för tung" film, den har sina lättsammare partier också.

Filmens stjärna, framlockad av regissören givetvis, är Juliette Binoche. Hennes rolltolkning kan bäst beskrivas som mångfacetterad. Hon är arg, romantisk, glad, förvirrad, ja hon sänder ut ett helt spektrum av känslor. Ibland ser vi Juliette låta den äkta Elle komma fram, men ibland ser vi Juliette spela Elle som spelar teater med känslor som språk. Det är som en avancerad labyrint, vad är äkta och vad är spelat? Binoche vann priset som bästa skådespelerska i Cannes och det var hon väl värd.

Som sagt en mycket fascinerande film. Detta blir nu tredje filmen i rad jag revyat som har ett öppet slut och som får mig som åskådare att tänka en massa på filmen i efterhand. Jag har efter lite funderande en ganska klar bild över vad som egentligen försiggår i denna film. Det är kanske kan bli ett intressant samtalsämne över ett glas vin på någon filmträff någon gång i framtiden?

Jag ger "Certified copy" fyra komplicerade förhållanden av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Another Earth (2011)

2012-01-28T10:05:00.003+01:00

What rhymes with light?

Vad skulle hända om det fanns en planet ute i rymden som är helt identisk med Jorden? Helt identisk, all historik, alla människor, du och jag?

Science fiction är en viktig och vacker men ack så underskattad genre. Författare som Jules Verne, Isaac Asimov, Arthur C Clarke och Philip K Dick har alla skrivit tänkvärda och intressanta böcker. Mänskliga och djupt filosofiska frågor kan i science fiction-kontext ställas på sin spets. Men också just på grund av att de är science fiction får de kanske inte den uppskattning de borde. Som exempel tar jag "Never let me go" som ställer moraliska och politiska frågor i en science fiction-miljö. "Never let me go" blev filmad av Mark Romanek och boken är skriven av Kazuo Ishiguro.

"Another Earth" utspelas i vår verklighet, på jorden, och det finns inte en uns av specialeffekter. Filmen ställer mycket intressanta frågor om skuld, gottgörelse, en andra chans och den ständiga frågan nummer ett "vad är meningen med mitt liv?".

Filmen är gjord av Mike Cahill och Brit Marling. De har skriven manus ihop, Cahill har regisserat och Marling spelar den kvinnliga huvudrollen. Hon är fantastisk i rollen som Rhoda. Hennes motspelare John Burroghs i rollens som William är också bra, men Brit Marlings stjärna lyser starkast.

Detta är en independent-film i allra högsta grad. De hade en extremt låg budget och mycket gjordes "hemma". Som ett exempel är hela slutscenen filmad utanför Mike Cahills mors hus en tidig morgon då dimman var vacker. Mike tyckte att stämningen och vibben i luften var rätt och sprang in i huset hämtade kameran och bad Brit komma ut och spela scenen, utan att scenen var färdigskriven ens. Resultatet blev så bra att de använde scenen i filmen!

Filmens handling låter sig inte beskrivas, risken för spoilerage är just för stor. De filmer jag skulle vilja jämföra denna med från de senaste åren kan vara "Rabbit's hole" för dess grundläggande tema om skuld och sorg, och "Moon" för att det faktum att det här igen bevisas att de bästa science fiction-filmerna kan göras utan bombastiska budgetar. Dessutom behandlar båda filmerna djupt filosofiska frågor och i båda filmerna sker kanske de bästa scenerna efter filmerna tagit slut.

Jag skrev i min senaste revy att många filmer från 2011 har öppna slut och man kan verkligen inkludera denna film i den skaran. Jag tolkar slutet som mycket hoppfullt och på gränsen till lyckligt, men det kräver en hel del tänkande och lite slutsatsförmåga för att komma till den insikten.

Jag ger "Another Earth" fyra chanser till försoning av fem möjliga, men med en bullet!

Betyg: 4/5

Meek's Cutoff (2011)

2012-01-26T17:49:00.001+01:00

Meek: We are not lost, we are just finding our way.

Vad är det som gör en film spännande? Jag tänker då inte på spänningen i en skräckfilm, utan spänning i en drama, action eller varför inte en western. Först och främst måste spänningen upplevas av oss åskådare. Det räcker inte att det berättas för oss att det är spännande. För detta behövs två saker, dels måste "the stakes", dvs insatserna, vara höga, dels måste vi känna med och för karaktärerna. Spänning byggs inte endast med våld, action eller blod. Spänning kan lika gärna byggas av handling med konsekvens. Utan karaktärer du håller på eller stora insatser blir spänningen endast en skimär som ett pys när du öppnar en läskburk.

"Meek's cutoff" tillhör genren "neo neo-realism". Den är långsam, mycket långsam, och det händer bokstavligen ingeting. Men den bygger upp en olidligt spänning. Michelle Williams mångfacetterade ansikte och gruppens resa mot döden räcker för att spänningen ska omfamna dig som den kalla daggen en sommarmorgon.

Året är 1845. Tre familjer på resa västerut genom Oregons outforskade vildmark. De gudfruktande männen har i sin vishet valt att anlita Stephen Meek som beskyddare och vägvisare. Hans genväg genom öknen visar sig snart vara allt annat än en sådan. När vattnet börjar ta slut och Meeks historier om indianernas blodtörst aldrig tar slut, sprider sig paniken inom gruppen, först som en tyst ångest sen som ren och skär skräck.

Emily: I just want him to owe me something.

Regissör Kelly Reinhardt har valt att vila kameran på kvinnorna i gruppen, och framför allt på Emily spelad av Michelle Williams. Kvinnorna får inte delta i de dåraktiga männens rådslag. De går bakom vagnarna under färden, medan männen går framtill och leder oxarna och hästen. Könsrollerna är lika tydliga som okontroversiella i denna värld, och en kontrast mot hur det är i dagens samhälle. Som allt annat i denna film är inget övertydligt, det bara är. Vi kastas rakt in i handlingen, mitt i irrfärden. Ingen bakgrundsstory, ingen förklarande berättarröst, ingen karaktär som plötsligt och omotiverat berättar rakt ut i luften vad som händer. Vi som åskådare förstår ändå exakt hur det står till då vi ser deras hunger, törst och vedermödor. När en vagn går sönder förstår vi hur allvarligt det är, ingen behöver förklara detta för oss. Det är en av filmens starkaste sidor.

Normalt sett vill jag ha en portion humor i filmer, nästan oavsett genre. Denna film är kliniskt ren från humor, och det är helt rätt. Filmen förtjänar denna anomali och jag ser inget problem i det denna gång.

Normalt sätt vill man ha en upplösning av den spänning som byggts upp. Anspänningen måste lösas ut så att säga. Men likt många andra filmer från 2011 har denna film ett öppet slut. Det är en avslutning som är lika tvetydig som magnifik. Till och med en aningen plötslig. Jag har funderat på filmen i flera gånger efter jag såg den.

Jag gillade denna film väldigt mycket. Nu ska det bli spännande att se hur andra högt ärade filmbloggare mottager denna fina lilla film.

Jag ger "Meek's cutoff" fyra dåliga vägval av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Meek: Chaos and Destruction.

Frozen River (2008)

2012-01-23T22:55:00.004+01:00

I can't believe you're not even going to look for him.

Vi befinner oss i en frusen och bister miljö, ett kallt och hårt samhälle där de svaga får stå ute i kylan och huttra, medan de rika sitter inne i sina behagligt uppvärmda hus och dricker äggtoddy. Filmen "Frozen river" utspelas uppe i norra New York, vid gränsen mellan USA och Kanada. På båda sidor om floden ligger ett indianreservat med egna lagar och lite mindre hårt bevakad gräns. På vintern smugglas här illegala invandrare i skygga bilar över det frusna vattnet.

Huvudpersonen är Ray Eddie (Melissa Leo), en ensamstående mor till två barn, som nyligen övergivits av sin man. Han tog sitt beroende och familjens sista besparingar och drog till Atlantic City. Ray Eddie behöver pengar för att kunna sörja för sina två söner, och hon slår sig i slang med indianflickan Lila Littlewolf. Men människosmuggling är varken en säker eller avkopplande verksamhet får Ray Eddie erfara.

Denna film gick på filmfestivalen år 2008. Jag hade den på min lista, men som så ofta var det svårt att få till schemat och jag missade den. Sen dess har jag sett två filmer på festivalen som många jämför med med "Frozen river". Det är en tematisk trilogi. Det andra två är "Winter's bone" från 2010 och "Martha Marcy May Marlene" från 2011. Vilka filmer! Femmor båda två. Självklart ville jag se "Frozen river" också.

Jag förstår varför de tre filmerna nämns i samma andetag. Miljöerna är inte de samma, men stämning och bildspråk är påtagligt lika. Och de handlar alla om Amerikas baksida, långt från fest och flärd. I de tre filmerna möter vi outbildade lågavlönade vitt slödder, "white trash", som lever på den raggiga kanten. Filmerna innehåller samtidigt fascinerande personligheter och alla tre filmerna har starka kvinnoporträtt från Melissa Leo, Jennifer Lawrence respektive Elizabeth Olsen.

Jag blev dock inte alls lika betuttad i "Frozen river" som i de andra två filmerna. Den största skillnaden var att de två såg jag på filmfestivalen under intensiva filmveckor i fyllda biosalonger, medan denna film såg jag hemma i soffan. Jag tror att detta var en film som upplevts så mycket bättre om jag befunnit mig i en "biobubbla" helt onåbar från den "vanliga" världen. Jag tror bestämt att jag behöver ett filmrum i min nya lägenhet, ett mörkt underbart biorum.

Jag ger "Frozen river" tre körningar över den smältande isen av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Melissa Leo

Ed - Season 4 (2003-2004)

2012-01-22T16:19:00.000+01:00

Nu har jag äntligen sett slutet av tv-serien "Ed". Serien fick fyra säsonger mellan 2000-2004. Huvudpersonen i "Ed" är Ed spelas av Tom Cavanagh. Han har på senare tid bland annat dykt upp som J.D's bror i "Scrubs". Ed är en advokat som efter en skilsmässa från sin fru flyttar hem till barndomsstaden Stuckeyville. Där startar han en advokatbyrå kombination med bowlinghall. Han tar sig också an den stora utmaningen att försöka vinna över sina drömmars tjej, den kallsinniga Carol, spelad av den ljuvliga Julie Bowen. Sedan handlar de första säsongerna om hur Ed försöker förföra Carol. Samtidigt får man följa hans mer eller mindra tokroliga uppdrag som advokat samt livet i och runt bowlinghallen.

Carol (Julie Bowen)

"Ed" är en skön komediserie med liknande känsla som i den samtida "Gilmore girls". Det är dock en serie jag inte fastnat för. Mycket av dramat i "Ed" byggs runt turerna mellan Ed och Carol. I andra eller tredje säsongen är Carol med Dennis, spelad av John Slattery från serien "Mad men". Det går till och med så långt som till bröllop mellan de luckliga tu. Ed får panik och kämpar heroiskt för att få stopp på vigseln.

I den fjärde och sista säsongen får Ed till slut sin Carol och i sjuttonde avsnittet står de inför altaret, nåja, det hade ju inte varit "Ed" om det inte blivit lite knasigt med det också, men till slut får de varandra i alla fall. Sen är serien slut, mitt i säsongen dessutom. Det fanns inget mer att säga.

"Ed" är en mysig och rolig serie. Den innehåller inga seriemördare eller sexaddikter! Den visar en annan sida av USA, som mer påminner om miljöerna i filmer som "Lars and the real girl" eller "The straight story". Jag tyckte att serien fick ett välförtjänt slut. Men om jag skull få önska mig lite mer skulle jag gärna se hur det gick för Ed och Carol. Fann de lycka? Blev barnen vackra? Flyttade de från Stuckeyville? Jag vet det inte.

Attack The Block (2011)

2012-01-21T17:59:00.000+01:00

I was gonna make you. Now I'm gonna dead you. This is my block.

"Attack the block" är en frisk fläkt i biomörkret, och en överraskning då komedi-sci-fi-skräckisar inte växer på träd direkt. Men så är en av medproducenterna Edgar Wright också, mannen bakom filmer som "Shaun of the dead", "Hot fuzz" och "Scott Pilgrim vs. The world".

Filmen utspelas i ett av de fattigare kvarteren i Londons utkanter i nutid. Ett gäng ligister i yngre tonåren drar omkring på gatorna utanför sitt kära kvarter. De är allmänt dryga, rånar någon ensam tjej på måfå och kommunicerar på något språk som vagt påminner om engelska. Just denna kväll faller så en "meteorit" ner och landar i en oskyldigt parkerad bil. Gängets ledare Moses vill undersöka saken närmare och efter att blivit illa riven av den lilla passageraren till rymdfarkosten, bestämmer sig gänget att de måste döda utomjordingen. Det skulle de inte gjort. Det var inte den enda utomjording som hade för avsikt att landa i detta kvarter denna kväll. En episk batalj följer.

Jag gillade känslan i filmen, mycket för ett otroligt starkt soundtrack. Men till slut fann jag filmens huvudpersoner ointressanta och jag hejade nästan mer på bortalaget än "vårat" gäng. Monstren som de kämpar mot är gjorda i datorns värld och de är svarta som satan, men inte speciellt otäcka. Som monsterfilm är detta ganska blekt, trots svärtan. Jag tror snarare att filmen skulle passa bäst som en förfestfilm och det är möjligt att jag skulle kunna "se" filmen i ett klarar, om än dimmigare, ljus om jag vore hårt medicinerad av alkohol. Dessutom skulle den passa bättre att ses med en grupp skräniga polare.

Jag tycker att det var en pigg uppstickare, filmen bjöd på något annorlunda. Men attacken blockerade inte min kritiska tankar. Jag ger "Attack the block" tre självlysande tänder av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Middle Men (2009)

2012-01-20T10:11:00.001+01:00

If I've learned one thing, it's that business is a lot like sex. Getting in is easy, pulling out is hard.

När jag valde denna film gjorde jag det mycket för att Luke Wilson spelade huvudrollen. Jag gillar honom skarpt. Dessutom hade jag för mig att Frans hade rekommenderat den, men vid närmare eftertanke var det nog "The company men" han hade pratat om. Båda filmerna har 6,8 på imdb idag så det kanske inte hade någon betydelse vilken film jag valde...

"Middle men" är regisserad av den för mig okände George Gallo. Den är en BOATS-film, Based On A True Story. Luke Wilson spelar Jack Harris en street smart businessman som blir mer eller mindre ofrivilligt inblandad i ett av de första företagen som förmedlar betalningar på internet. De säljer inte något utan löser bara "betalningsproblemet", de är mellanhanden. Som så mycket annat på den kära interwebben var det porrindustrin som var early adopters. Firman som Jack ska hjälpa är i knipa och inblandade med ryska maffian och oseriösa spelare på den lukrativa porrmarknaden. Allt detta medan de alla har FBI i hälarna.

Filmen är en blandning av thriller, drama och komedi. Den är ganska intressant för sitt historiska innehåll och Luke Wilson är som alltid en skön snubbe. Jag upptäckte Luke via filmen "Bottle rocket", Wes Andersons lilla pärla till debutfilm som Josqen tog med till en filmfest för många år sedan.

Åter till revyn för handen, "Middle men". Detta är inte en oumbärlig film, och jag antar att dess rating på imdb är ganska rättvis, men jag tycker att den ändå kan underhålla en och annan filmintresserad. Om man gillar Giovanni Ribisi (trots hans obligatoriska överspel) eller James Caan kan man välja denna film. Även Kelsey Grammer, Frasier ni vet, dyker upp i en liten men kul roll.

Jag ger "Middle men" tre kreditkortsapplikationer av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Movie of the month - February 2011

2012-01-18T20:24:00.005+01:00

Den första februari 2011 skrev jag blogginlägget om sista säsongen av The West Wing, en av mina favoritserier alla kategorier. Jag såg många ganska bra filmer denna månad, där en del överaskade positivt, medan en del underpresterade.

Den film som jag blev allra mest positivt överraskad av var dramat "Love and other drugs" med Anne Hathaway och Jake Gyllenhaal. Det är en film BOATS som reklamfördes som någon slags romantisk komedi. Filmen är absolut ingen komedi. Anne Hathaway imponerar i det mesta hon gör och jag gillar henne allt mer. Jake Gyllenhaal går åt andra hållet och levererar mindre och mindre. Hoppas han bryter den trenden snart. Annars kommer vi alltid ha "Donnie Darko" i alla fall.

En annan stor överraskning var Bruce Willis, John Malkovich, Helen Mirren och Morgan Freeman som Retired and Extremely Dangerous, en härlig actionkomedi som tagen från 90-talet.

Filmer som inte levde upp till mina högt ställda förväntningar var "Dazed and confused" och "Double indemnity". Den senare är ju en klassiker inom film noir, men jag får väl börja vänja mig vid att det inte är min grej (alltid).

Till slut blev valet lätt. Katharine Hepburn och Cary Grant i högform! Månadens film februari 2011 blir screw ball-komedin: Bringing up baby

Katharine dominerar

Letar efter benet

Paris, je t'aime (2006)

2012-01-15T17:02:00.008+01:00

Sometimes I think it would be nice to have someone, with whom to share this life.

Efter att sett 2009 års "New York, I love you" och gillat den ganska mycket ville jag förstås se föregångaren "Paris, je t'aime". Jag spelade in den från TV och såg den för flera veckor sedan. Filmen bestå av ett tjugotal kärlekshistorier i kortfilmsformat som utspelas i, just det, Paris. Jag kände mig väldigt oengagerad av denna film, så mycket att det till och med har varit svårt att samla tankarna för denna revy. Filmen var inte jättedålig, men den gav inga intryck. Jag kunde knappt komma ihåg en enda av filmerna i filmen och det brukar inte vara ett bra tecken. Till slut fick jag kolla upp den på Wikipedia för att friska upp minnet inför denna revy.

De kortfilmer som jag ändå skulle vilja nämna är dessa:

"Tuileries" av bröderna Coen är riktigt kul där Steve Buscemi är en amerikansk turist som begår kardinalfelet att inte undvika ögonkontakt med folk på tunnelbanan.

"Tour Eiffel" av Sylvain Chomet om en lite pojke som återberättar hur hans föräldrar möts. De är båda mimartister.

"Place des fêtes" av Olivier Schmitz om en invandrare från Nigeria som blir förälskad i en kvinnlig ambulanssköterska och sedan behöver hennes hjälp.

"Quartier Latin" av Gerard Depardieu om ett gammal amerikanskt par som möts på en bar i Paris för en sista drink tillsammans precis innan de ska skicka in skilsmässopapperen.

Bäst är dock den sista filmen, "14e arrondissement" av Alexander Payne med en fantastisk Margo Martindale som en turist från Denver, Colorado som upplever Paris ensam med sin guidebok. Hon berättar på en knagglig och amerikanskt klingande franska vad hon älskar med Paris. Den lilla filmen är värd biobiljettens pris i sig, men jag hade önskat att fler av filmerna var mer intressanta för mig.

Jag ger "Paris, je t'aime" två tredimensionella filmplanscher av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Margo Martindale

Captain America: The First Avenger (2011)

2012-01-13T12:46:00.001+01:00

Fondue is just cheese and bread, my friend.

Den enda anledningen till att jag såg denna film är att det är en av många filmer som leder fram till "The Avengers" som har premiär senare i år. Favoriten Joss Whedon har ju fått uppdraget att skriva manus och regissera "The Avengers". Filmen väver ihop flera historier och seriefigurer från Marvels universum som Iron Man, Captain America, Thor, Black Widow med flera.

"Captain America: The First Avenger" är osannolikt tråkig och som helhet mycket, mycket dålig. Den är regisserad av Joe Johnston som tidigare gjort storfilmer som "The Rocketeer" och "Jumanji". Självklart är filmen tekniskt bra gjord, men den är själlös, humorlös, fri från allt vad romantik heter och dessutom en riktigt risig actionfilm. Dess styrka är... inget.

Jag vill jämföra med en annan av filmerna som leder fram till "The Avengers", nämligen "Iron Man". Robert Downey Jr's humor och glimten i ögat gör att "Iron Man"-filmerna är underhållande, men i "Captain America" får vi en livlös Chris Evans i huvudrollen. Jag har sällan skådat en så blek skådespelare, helt utan karisma. Det enda jag undrar över är hur han gjorde då han byggde på sig alla musklerna, han var ju spinkig i början men stor som ett hus i slutet av filmen. Han verkade också bli längre på något mystiskt sätt en bit in i historien. Jag misstänker att han tog anabola steroider! Olagligt... Hmmm.

Som förberedelse inför Joss Whedons film "måste" jag nog ta mig igenom "Thor" också. Jag hoppas bara att den är lite mer uthärdlig.

Jag känner mig givmild och ger därför "Captain America: the First Avenger" en fånig rund sköld av fem möjliga.

Betyg: 1/5

Dexter - Season 6 (2011)

2012-01-12T16:55:00.000+01:00

This is how the world ends.

Jag och Frans diskuterade häromdagen huruvida alla tv-serier blir sämre desto längre de existerar. Det är en intressant frågeställning. Vi tror nog båda två att det finns en stor risk att idéer tar slut, och att seriemakarna därefter lockas kompromissa med sina egna kvalitetsnormer när en populär serie, och en stor inkomst, skulle kunna fortsätta "bara några säsonger till".

När det gäller "Dexter" har nu säsong sex avklarats. Jag tycker nog att serien fortfarande håller mycket hög klass, och det är en serie som jag antagligen kommer följa ända in i döden... Men det går inte att bortse från att den har tappat lite mot de spektakulärt bra tidiga säsongerna.

I säsong sex kämpar Miami Metro Homicide mot The Doomsday Killers. Men än mer fokus sätts på Dexters kamp med sin egen och andras dark passenger. Dexter möter och flirtar lite med religionen, guden och han funderar på förlåtelse och möjligheten att bli god (= bli en bra far).

Redan under andra säsongen tog tv-serien en annan riktning än den som togs i böckerna. Och det var bra tycker jag. Tv-mediet är så annorlunda än bokformen och för omväxling skull tycker jag att tv-serien är mycket bättre än böckerna. Nu återanknyter man lite mer till den av böckerna som handlar om Dexters mörka inre, hans dark passenger.

Den andra karaktären som får mycket uppmärksamhet i denna säsong är Dexters syster Debra. Hon tar både steg framåt och bakåt i denna för henne komplexa säsong. Jag har aldrig fullt gillat hennes som karaktär och det ändras inte av denna over load av Deb. Säsongsavslutningen innehåller som vanligen en twist, eller set-up inför kommande säsong. I detta fall är det flera twister som spelas upp. En av dem gillar jag inte alls (känns spekulativ och meningslös). Den andra twisten var sedan länge förväntad och välkommen. Den är omvälvande, skrämmande och magnifik.

Jag tycker nog att "Dexter - Season 6" var en av de svagare, mycket för att antagonisterna inte var lika starka som tidigare, tex "The Ice Truck killer", "The Bay Harbour butcher" eller "The Trinity killer"...

Jag ser ändå fram emot säsong sju jättemycket. Vill ha mer nu!

Love Actually (2003)

2012-01-11T15:50:00.003+01:00

I'm on Shag Highway heading West!

Jag såg denna film under jul- och nyårsledigheten. När jag efter helgerna berättade för min kompis Vanessa att jag sett just denna film, "Love actually", och att det var första gången jag såg den, fick jag en verbal spanking utan dess like. "Har du inte sett den?!?" skrek hon. "Du måste skämta" jämrade hon sig. "Fy på dig" förmanade hon. Men det var faktiskt sant.

Har jag varit så fel ute? Är "Love actually" en film man måste ha sett för att kunna låtsas att man är en filmbloggare? Visst kände jag till att detta var en film som många sett och gillade, men den enda koppling jag hade haft till filmen var att den amerikanska "Valentine's Day" från 2010 jämförts med denna brittiska film.

"Valentine's day" är en film jag fann mycket underhållande och lite gullig, men inte så märkvärdig i övrigt. Efter min revy av filmen har jag sett delar av filmen flera gånger om. Den gick bland annat på en filmkanal på hotellet i Kina när jag var där på tjänsteresa under förra året. Jag gillar den mer och mer och skulle idag ge den en fyra! Den är en romantisk komedi där de romantiska historierna är tillspetsade men ändå ganska realistiska (så gott det går i en Hollywood-film i alla fall). Humorn spirar sedan ur de olika karaktärerna och deras inbördes relationer.

"Love actually" var inte vad jag hade förväntat mig, då jag trodde att den skulle vara lik, och en föregångare till, "Valentine's day". Den är också en romantisk komedi, så långt är de lika. Men de skiljer sig ganska mycket då det gäller romantiken och humorn. Historierna i "Love actually" är vid närmare eftertanken renodlade sagor, vrickade och skruvade fantasier. Den roligaste historien är ju om Colin, engelsmannen som åker till USA för att tjejerna gillar britter. En mans våta dröm (vilka drömtjejer sedan!). Sen har vi Kiera Knightly i rollen som bruden som blir filmad av brudgummens bästa vän. Beyond belief. Vi har den sjungande premiärministern och sekreteraren. För att inte tala om den "magiska" relationen mellan den brittiske författaren och hans portugisiska städerska. Bara i sagornas värld.

Den karaktärsdrivna humorn i dessa historier blir inte så bra eftersom karaktärerna inte är speciellt trovärdiga. Trovärdiga karaktärer = bra karaktärsdriven humor. Det finns en annan sorts humor som bygger på galna karaktärer. Den återfinns hos Borat, Naked Gun, Austin Powers osv. I "Love actually" satsar man på den första sorten men underbygger den inte med förankrade karaktärer. Funkar inte fullt ut.

Skaparna av "Love actually" blandar hejdlöst, realism med orealism, humor med drama. Filmen innehåller till exempel ett otrohetsdrama med Emma Thompson och Alan Rickman vilket är väldigt realistiskt och inte så speciellt humoristiskt. Jämför med den kåte Colin på baren i en amerikansk småstad med January Jones, Elisha Cuthbert, Shannon Elizabeth och Denise Richards.

En annan historia som blandar crazy med seriositet är den om figuren Billy Mack, förträffligt spelad av Bill Nighy. Först är han bara en karikatyr på en gammal avdankad rocklegend, men i slutet av filmen blir pay-offen på hans historia en hastigt tillnyktrande drama om en ensam och ledsen gammal man. En blandning av genres och stämningar likt en pytt-i-panna av förra veckans huvudrätter...

Trots all kritik ovan tycker jag mycket om filmen. Hade jag inte gillat den hade den inte varit värd att analysera. Det var först efteråt som jag började se den till synes lilla, men till slut i mina ögon, stora skillnaden mellan de två filmerna. Desto mer jag började nysta i alla historier som bygger upp "Love actually", desto mer förbryllad blev jag. Visst, man kan se den endast för skratten och en och annan nostalgisk romantisk känsla, men varför då? Filmen finns, därför kan man tänka på den och analysera den. I slutändan gillade jag nog de mest galna sagorna i denna kompott, nämligen Colins resa till USA, Mia den heta och sugna assistenten (till herr Rickman) och Billy den gamle sångaren.

"Love actually" var faktiskt älskvärd, men den var helt annorlunda än vad jag förväntat mig. Jag vet inte vad förväntningsvärdet på antal gånger jag kommer se filmen är, men efter första titten ger jag den tre kärlekssagor av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Sommaren Med Göran (2009)

2012-01-04T16:17:00.004+01:00

Det är en jädrans bra kille det där.

Efter blivit så positivt överraskad av Peter Magnussons andra film "En gång i Phuket" blev jag lite sugen på hans debutfilm. Och när den som på beställning gick på tv häromkvällen slog jag mig ner i soffan och gav den en chans.

Det skulle jag inte ha gjort. Sommaren var mest blåst och regn (bokstavligen!). Men det är faktiskt slående hur mycket bättre Magnusson blivit som manusförfattare mellan första och andra filmen. "Sommaren med Göran" har allt det som är sämst med dålig svensk komedi. Lyteskomik, farsartade "slap stick"-scener (snubblanden, viftanden med armarna och drattandes på ända). Bra komik bygger i min värld på karaktärsdriven humor och elegant situationskomik. Det intressanta är att Magnusson lyckas mycket bättre i "En gång i Phuket". Däri påvisade han också ett större och varmare hjärta. Så man kan lugnt säga att han har utvecklats med stora steg mellan dessa två filmer och det ska han ha full cred för.

"Sommaren med Göran" bjuder dock en hel del kul också. Framför allt skrattade jag gott åt hans drift med teknologen från "KUNGLIGA TEKNISKA HÖGSKOLAN", med hans tokroliga nubbesånger (dåliga!), teknologsnobberier och hans totala avsaknad av charmighet ("måste läsa min mail").

Jag gillade också den "goa gubben" från Göteborg, han med segelbåten, dvs Alex's (David Hellenius) farbror. Det fanns några guldkorn där i scenen då Göran och Alex ska låna den lilla segelbåten.

Båda filmerna handlar om att göra sig fri från ett ofritt liv. Att kapa trossen, och följa sitt hjärta. Många jäktade storstadsmänniskor mitt i karriären kan nog känna igen sig i hans beskrivning om längtan efter ett liv som man en gång i tiden såg fram emot. Tyvärr var denna film inte distinkt nog, utan den var vag och lite fladdrig i kanten.

Jag ger "Sommaren med Göran" två midsommarnätter på västkusten (tag höger vid skylten) av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Radio (2003)

2012-01-03T14:06:00.001+01:00

It's never a mistake to care for someone. That's always a good thing!

"Radio" bygger på verkliga händelser och beskriver en fantastisk historia om verkliga personer. Den handlar om vänskapen mellan coach Jones och James Robert "Radio" Kennedy. Historien blev uppmärksammad i USA efter en artikel i Sports Illustrated, vilket också ledde till denna film. Artikeln är mycket läsvärd. Coach Jones var huvudtränare på en high school i Anderson, South Carolina. Radio var en förståndshandikappad ung man som varken kunde läsa eller skriva och som dessutom inte pratade efter trakasserier och sattyg från de andra barnen. Idag är Radio välkommen och älskad av hela samhället och en permanent del av the coaching staff i laget.

Tag en del "The blind side" för den sanna men ändå osannolika historien från sportvärlden, en del "Friday nights lights" för en stark coach med moral och karaktär och en del "The straight story" för en sida av amerika där människor bryr sig om varandra, och du får "Radio".

Lägg därtill bra skådespelarinsatser från Ed Harris, Debra Winger och Cuba Gooding Jr. och resultatet blir en mycket bra men framför allt känslosam film. Vi får följa Coach Jones, Radio, skolan, laget och folket i lilla Anderson under ett år, men det är en komprimering av en vänskap som startades under 1960-talet och som är stark än idag. Se coachens webbsida.

Filmen är egentligen inte mer än en liten bagatell, men den beskriver en formidabel historia. Om coach Jones inte hade tagit sig an Radio hade den handikappade och stumme pojken säkerligen varit död och glömd för länge sedan. Jag kan varmt rekommendera filmen till alla med eller utan ett hjärta. Men glöm för guds skull inte näsdukarna, de kommer väl till pass under sluttexterna när man får se bilder på de riktiga personerna som filmen handlar om, Radio och Coach Jones med flera.

Jag ger "Radio" tre små apparater som pratar till dig av fem möjliga.

Betyg: 3/5

The Thing (2011)

2012-01-02T18:11:00.003+01:00

Brinn i helvete.

John Carpenter's "The Thing" från 1982 är en modern klassiker, och en film som skrämde vettet ur mig då jag såg den för första gången. Direkt efter jag sett filmen på vhs (kommer ni ihåg vhs?), satte jag mig ensam i bilen och åkte upp på Billingen, sent på kvällen, för att gå några kilometer in i skogen till en festplats där några andra kompisar hade fest. Mina sinnen var på helspänn när jag gick där i mörkret...

Nu har det kommit en prequel till denna klassiker. Kan det vara något? Förväntningarna på ett projekt som detta var rimligen rätt så låga, men flera bloggare hade gett den ganska ok kritik, tex Filmitch, Movies-Noir och Flmr. Jag tog mig an filmen med gott mod på en ledig stund mitt under storhelgen.

Precis som i den äldre filmen är denna spännande och allmänt underhållande. Vi får här se vad som händer på den norska forskningsstationen. Det är mycket kul att norrmännen, och dansken, pratar sina modersmål. Jag vet inte om den dialogen var textad i USA eller om åskådarna förväntades att acceptera att de inte förstår vad de säger. För oss skandinaver gick det bra att hänga med i dialogen i alla fall. I en av de största rollerna ser vi dansken Ulrich Thomsen som spelade Christian i den lysande danska filmen "Festen".

Favoriten bland karaktärerna var annars självklart Lars, norrmannen som inte kunde engelska. Han var kul. Men i övrigt var tyvärr inte karaktärerna så fylliga. Är det bara en synvilla, eller var de bättre på att skriva intressanta, galna och roliga birollskaraktärer förr i tiden? Tänk tex på private Hudson i "Aliens".

Något annat man var bättre på förr var att undvika att använda CGI för mycket (det var lite enklare att undvika det eftersom det inte var uppfunnet då). Tyvärr blir filmen inte bättre eller mer spännande bara för att man får se monstret konsumera sina offer i närbild. Nej, mindre bilder på det onda, betyder oftast mer spänning. Bevis A är givetvis monsterfilmen nr 1: "Alien".

Filmens hjälte är en hjältinna, i samma anda som Ripley, men lika bra som Mary Elizabeth Winstead var i "Scott Pilgrim", lika färglös var hon i denna film. Hon funkade inte i denna roll helt enkelt. Vad tänkte de där?

Ett extra plus måste ändå ges för avslutningen då de snyggt knyter ihop denna film med sin efterföljare, eh, föregångare.

Som summering tycker jag att "The thing" var helt ok. Den är spännande och filmen erbjuder lite extra kuriosa med de norska skäggiga forskarna, men till slut får filmen bara nätt och jämnt godkänt. Jag ger "The thing" tre kopierade celler av fem möjliga.

Betyg: 3/5

A Dangerous Method (2011)

2011-12-29T13:43:00.003+01:00

Humiliation.

Man kan ju undra varför jag och Kitty valde just denna film. Efter en intensiv filmfest med mycket kultur-film var jag mogen för något lite mer lättillgängligt medan Kitty suktade efter spansk film. På något sätt blev vår minsta gemensamma nämnare en film som jag funderade på att se redan på filmfesten, men som inte blivit av. Efter att ha sett David Cronenbergs två tidigare filmer "A history of violence" och "Eastern promises" just på festivalen ville jag se om detta var en tredje stark film från den egensinnige regissören. Att min man crush Michael Fassbender spelade huvudrollen som Jung var förstås ingen nackdel.

Men tyvärr, "A dangerous method" blev en stor besvikelse. Kitty har redan redogjort för det mesta som vi snackade om efter filmen, se hennes revy här.

Den första jag är besviken på är Herr Regissör Cronenberg själv. Jag hade hoppats att han skulle göra denna historia på sitt lite vrickade personliga vis. Istället levererar han en tekniskt fulländad, men tyvärr helt ordinära period-film. Jag tyckte inte att den är varken vågad eller nervig. Jag kände inget obehag eller förvirring. Den är vanilla, och det är inte vad jag väntat mig från en man med hans rykte.

Den andra besvikelsen är rörande handlingen. Som Kitty redan varit inne på är de bästa bitarna i filmen mötena mellan Jung (Fassbender) och Freud (Viggo Mortensen). Deras dialoger var en njutning att beskåda. Två knivskarpa intellekt som triggar varandra till nya och fördjupade tankar. Det var alldeles för lite av de scenerna. Istället fokuserade filmen nästan uteslutande på kärlekshistorian mellan Jung och Sabina (Kiera Knightly). Trist.

Den tredje besvikelsen gäller fröken Knightlys skådespeleri. När vi möter hennes Sabina för första gången, då hon spritt språngande galen läggs in på mentalsjukhus, trodde jag inte mina ögon. Hon spelar över något så fruktansvärt. Det enda jag fann intressant var hennes sätt att skjuta fram underkäken så att hon liknade alien-monstret. Jag har tidigare tyckt att hennes skarpa underkäke vagt påmint mig om alien, men här går hon all in i imitationen. Det var lustigt. Det kanske är så att Knightly inte vill bli type castad och bara spela "söt tjej" längre, och då kan ju denna roll hjälpa henne på traven.

Michael Fassbender och Viggo Mortensen var båda bra, men de sticker inte ut så mycket att filmen blir ett måste att ses. Jag ger "A dangerous method" två terapisessioner av fem. Det är tal- och spankingterapi för den intresserade...

Betyg: 2/5

Dag - Season 1 (2010)

2011-12-27T17:48:00.002+01:00

Hei bror.

Den norska tv-serien "Dag" måste vara en av de största positiva överraskningarna jag sett på tv de senaste åren. Som en kollega sa, efter att jag lobbat för serien och han sett de första avsnitten: Detta är det bästa som gått på tv sedan Seinfeld!

Jag fick tipset om "Dag" av min mor av alla människor. Serien gick på en riktigt risig tid på svt, sent tisdag kväll tror jag, men lyckligtvis ligger den kvar på Svt Play ännu ett tag.

"Dag" handlar om Dag (Atle Antonsen), en parterapeut som allt som oftast rekommenderar sina kunder att de borde separera. Huvudpersonen själv är en asocial ensamstöring som låser ute världen både bokstavligt och bildligt. In i Dags liv kommer så den underbara Eva (Tuva Novotny), och Dags liv ställs på ända. I serien figurerar också Dags ensamstående syster Marianne och kompisen Benedikt (Anders Baasmo Christiansen) byens största horbock.

Humorn är bisarr och mörk, ibland svart, men osannolikt kul och fräsch. De tio korta avsnitten försvinner fort och kvar blir tomhet, men nu hör jag att det finns en säsong två! Kul.

Antonsen påminner lite om vår egen Johan Rheborg både till utseende och spelstil. Seriens ljusglimt är dock förstås Tuva Novotny. Hon talar en klingande norska vilket imponerar, men det mesta säger hon genom sina öppna ögon. Öppna? Ja, hennes ansikte är vackert och öppet. Det är underbart att se henne reagera, tänka och agera bara genom ansiktsuttrycken och då främst via hennes klarblåa ögon.

Japp, "Dag" är suverän. Så är det.

Ha de!

The Ides Of March (2011)

2011-12-25T14:59:00.007+01:00

You're my best friend, Ida.

Julius Cesar blev lönnmördad av sina politiska motståndare den 15:e mars 44 f. Kr. Den dagen kallas Idus Martiae på latin och Ides of March på engelska. George Clooneys nya politiska thriller handlar om intriger och svek i de politiska korridorerna i Washington. Ett passande ämne inför den stundande amerikanska politiska stormen vi alla kommer följa under kommande år. Jag gick och såg filmen med min vän Kitty och vi hade ganska liknande upplevelse av filmen.

Detta var en film som jag trodde kunde bli hur bra som helst. Clooney har blivit bättre och bättre med åren, som om han vore ett lagrat vin. Motspelare i denna film är en av de hetaste unga manliga skådespelarna just nu, Ryan Gosling. En av mina manliga skådespelarfavoriter, Philip Syemour Hoffman, spelar också en tämligen stor roll. Skådespeleriet skulle därmed antagligen hålla hög nivå. Det gick givetvis inte att inte tänka på The West Wing och jämföra filmen med tv-serien. Jag hoppades att denna film skulle efterlikna den älskade serien, och kanske ta ämnet om amerikanska presidentvalskampanjer till nya höjder.

Filmen har två halvor. Den första delen var ganska tråkig och jag nickade till flera gånger. Sova på bion? Ofattbart! Lyckligtvis var den andra halvan engagerande och spännande. Jag kom mer och mer in i historien och flera av scenerna mellan Clooney, Gosling och Hoffman var mycket starka. Tyvärr saknade jag hela tiden en äkta känslomässig kontakt med karaktärerna. Figurer förblev ganska tunna och grunda och de förtjänade aldrig åskådarens sympatier. Denna film blev mer fokuserad på själva processen än människorna i densamma. Det är mycket som står på spel i denna film, men utan en känslomässig kontakt med dem blir det liksom inte så viktigt vem som vinner och vem som förlorar.

Jag tycker att de flesta skådespelarna gör ett gediget jobb, men jag blev inte "blown away". Det är så tydligt när en skådespelare gör en insats utöver det vanliga, då kan det kännas ända in i märgen. Detta skedde inte här. Den jag kommer ihåg bäst från de tre huvudnamnen är nog PSH. Och även om Gosling är bra hade denna film vunnit mycket på om Josh Lyman tagit den rollen istället. Då jäklar hade det blivit åka av!

Det finns en scen där Clooney tar emot Hoffman i en bil. Jag tycker att det var synd att vi inte fick se den dialogen. Kameran dröjer sig kvar utanför bilen och vi ser bara Hoffmans min och kroppsspråk efter han klivit ur bilen. Det var en scen jag gärna velat se inifrån bilen.

Tyvärr nådde inte "The ides of March" ända fram. Mycket av det som filmen handlar om hanteras bättre i "The West Wing" och jag kan rekommendera er att se om några av era favoritavsnitt från tv-serien istället för denna film. Men "The ides of March" är ett gediget hantverk med gedigna skådespelarinsatser i en film som behandlar ett intressant ämne och som har många knivskarpa dialoger och repliker.

Sista scenen med Ryan Gosling är otroligt bra och jag älskar filmer med öppna slut, där inte allt är helt och hållet tillrättalagt. Filmen får tre ovärderliga eller ovärdiga kandidater av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Jack Goes Boating (2010)

2011-12-19T17:46:00.003+01:00

Cannoli?

"Jack goes boating" är en förtjusande liten film. Det är ett romantiskt drama med en hel del komiska inslag. Filmen hade kanske inte fångat mitt intresse om det inte vore så att allas vår favorit Philip Seymour Hoffman spelar huvudrollen. Nu visade det sig att detta är PSH's regidebut också vilket gör filmen än mer intressant.

Jack (PSH) är en limousinechaufför i New York och bästa kompis med Clyde (John Ortiz). Något motvilligt går Jack går med på en blind date med den nya kollegan till Clyde's fru Lucy (Daphne Ruby-Vega). Han inleder sedan en långsam och ömsint uppvaktning av den något bessynerliga Connie (Amy Ryan), ivrigt påhejad av sin kompis. Filmen följer sedan de två paren under en period och vi lär känna dem och dela deras drömmar, förhoppningar och besvikelser.

Detta är inte en film om en socialt handikappad kille som på ett mystiskt sätt får till det med en härlig tjej. Jack är inte som huvudpersonerna i "Adam" eller "Lars and the real girl". Istället målas en ganska ordinär kille upp. Jack må ha ett torftigt socialt liv, men när chansen ges lever han upp. Bland annat lovar han Connie att han ska ta med henne i en roddbåt till sommaren, och eftersom han inte kan simma måste han lära sig det under vintern. Clyde hjälper till. Scenerna i badhuset hör till filmens bästa.

Det är snarare Connie, Clyde och Lucy som får representera filmens socialt handikappade. Alla har sina problem och alla hanterar dem på sitt sätt. Filmen är bedårande men inte exstatiskt bra. Den passar in som en medelbra American Independent-film. Om man älskar PSH ska man självklart leta fram denna film och ge den en chans. Om inte får man väl titta på Jake Gyllenhaals muskler i Prince of Persia (har inte sett den, men antar att den är dålig som fan...).

Jag ger i alla fall denna lilla film tre besynnerliga kommandon i sängen av fem möjliga.

Betyg: 3/5

American: The Bill Hicks Story (2009)

2011-12-18T13:33:00.012+01:00

By the way, if any of you are in advertisment or marketing - kill yourself.

Jag gillar bra stå-upp komikers, och jag tror mig kunna känna igen de riktigt bra när jag ser dem. Men jag är sannerligen inte en expert och jag är mer eller mindre okunnig inom ämnet. För en tid sedan såg jag en dokumentär på tv om Greg Giraldo. Han var en stigande stjärna på komedi-scenen i USA, som tyvärr dog av en överdos av läkemedel 2010. Jag kände något som bäst kan beskrivas som sorg över att jag upptäckt denna hjälte för sent. Då, när jag sökte på nätet efter allt jag kunde hitta om Greg Giraldo, visste jag inte att jag skulle uppleva exakt samma sak igen, men denna gång ännu starkare.

Jag har just sett dokumentären "American: The Bill Hicks story" på svt. Otroligt, samma sak igen! Jag ser en dokumentär och upptäcker en humorist utan dess like, en frisk fläkt i en rutten värld, en sanningsägare utan motstycke, och så är han redan död? The joke's on me...

Bill Hicks startade sin bana som stå-uppare som femtonåring och jobbade på ända fram tills han dog 1994, endast 32 år gammal. Bill, uppvuxen i Texas med religiösa föräldrar, gjorde tidigt en karriär av att uppträda så berusad som möjligt. Han var bra men han slog inte igenom då klubbar och etablissemanget inte riktigt kunde hantera den ohanterliga Bill. Han testade alla gränser och drev publiken fram till, och över desamma. På fördärvets kant stannade han så upp, såg klart, och blev nykter.

Efter cold turkey återuppstod Bill den vite med ett klarare intellekt och en förstärkt disciplin. Nu kunde han verkligen excellera. Bättre än någonsin började han erövra publiken. Han slog igenom i Kanada, i England och inom vissa kretsar hemma i USA. Bill Hicks var en stolt amerikan som kritiserade sin regering och sitt lands levnadssätt. Rätten att kritisera och säga sanningen var det centrala i den amerikanska drömmen för Bill.

Men tyvärr är verkligheten inte som Hollywood ofta beskriven den. De lyckliga sluten är mångt färre än de verkliga sluten... När Bill började närma sig toppen, kreativt och mentalt, fick han reda på att han hade en dödlig cancer och bara en kort tid kvar att leva. Varför? VARFÖR? Sa han så många sanningar att han var tvungen att tas bort?

Om du är intresserad av humor, sanningen, livet, mänskligheten eller dig själv - se denna dokumentär! Jag ger "American: The Bill Hicks Story" fem döda hjältar av fem möjliga.

Betyg: 5/5

Dokumentären ligger fortfarande på Svt Play. Den är nedklippt till en timme. Hela dokumentären finns på dvd.

Women In Trouble (2009)

2011-12-14T23:21:00.006+01:00

Holly Rocket: Nobody thinks it can happen to them, but anyone can get a PhD. Make sure you get tested. Thank you.

När jag var och hälsade på den store Frans i somras såg vi filmen "Elektra Luxx" som var både annorlunda och rolig. När jag upptäckte att det var en uppföljare svor jag att jag skulle se den första filmen vid tillfälle. Tillfälle!

"Women in trouble" fortsätter i samma stil som sin efterföljare, det är en blandning av komedi, drama och lite naughy naughty med glimten i ögat. Filmen följer tio kvinnor vars vägar och öden korsar varandra. Centralfiguren är porrstjärnan Elektra Luxx förträffligt spelad av Carla Guigno. Jag gillar denna typ av film där många historier vävs ihop, ni vet som i "Short cuts" och "Magnolia". Detta blir därmed också ett tips till Kitty som älskar den typen av film.

Filmen är skriven och regisserad av Carla Guigno's pojkvän, sydamerikanen Sebastian Gutierrez. Han skriver kvinnoroller mycket bra. Filmen vimlar av kända tv-serieansikten. Guigno var ju med i "Spin City". Sen har vi Connie Britton som var med både i "Friday Night Lights" och "Spin City". Hon spelar en kvinna som påminner mycket om fru Taylor i FNL. Vi ser också Sarah Clarke från "24", där hon spelade Nina Myers.

Filmens stora, stora stjärna är dock, precis som i uppföljaren, Adrianne Palicki i rollen som den korkade Holly Rocket. Palicki är känd som Tyra i FNL. Hon är helt underbar i denna film. Det sägs att komedi är det svåraste att spela för en skådespelare, och här visar Adrianne återigen en otrolig tajming och stor talang. Hon gör sin ganska dumma och bortkomna porraktris med en kärlek och inlevelse som gör att denna film höjer sig över mängden. Jag tycker helt enkelt att hon är jättegullig, och hon är söt också...

Det är många härliga tjejer i "Women in trouble" men också några män. Joseph Gordon-Levitt introducerar här sin bloggare Bert Rodriguez, men man får vara uppmärksam för annars kanske man missar honom. "Hunken" Josh Brolin gör också en mindre roll.

Men det är kvinnorna det är mest fokus på, och läckrast av dem alla är Bambi, spelad av Emmanuelle Chriqui, ni vet den där heta bruden från "You don't mess with the Zohan". Jag förstår Holly Rocket till fullo. Go girl!

Om du är sugen på en portion humor, en portion drama och en massa portioner kvinnor på gränsen till anständighet ska du ta och kolla in "Women in trouble". Jag ger filmen fyra tvångsbeteenden efter oralsex av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Un Prophète (2009)

2011-12-12T22:00:00.000+01:00

"Un prophète" var en av 2009 års mest omtalade filmer. Nu när jag äntligen fick tillfälle att se denna film råkade jag ut för den olycksaliga effekten av för höga förväntningar, besvikelse. Filmen var inte så banbrytande som jag förväntat mig och min filmupplevelse blev mest ett väntande på att filmen skulle bli bättre...

Profeten i fråga är Malik en ung småbrottsling som hamnar i ett fängelse fullt med busar, mördare och maffian. Malik är hälften korsikan och hälften arab, så han passar inte in i något av gängen. Eller passar han in i båda? För att överleva måste han vara listig och smidig, och likt en modern Yojimbo manövrerar Malik sig igenom de fem åren i fängelset.

Filmen är ett långsamt fängelsedrama. Det finns några våldsamma scener, men det är inte det synliga våldet som sticker ut. Känslan av vanmakt, rädsla och ilska som Malik och övriga fångar känner är påtaglig, och det är ett tecken på filmens effektivitet. Tahar Rahim i rollen som Malik är hyllad för sin skådespelarinsats, och även om han gör ett trovärdigt porträtt blir jag inte salig av hans agerande.

Varför funkade då inte filmen för mig? Dels är den kliniskt fri från humor. Även allvarliga draman kan, och bör, innehålla humor. Det är en del av mänskligheten och något saknas när det inte får plats. Humorlösa filmer är allt som oftast pretentiösa, och det är denna film i högsta grad. Den påminner mig om en annan pretentiös fransk film som jag revyat på bloggen, Carlos.

Nej, detta var inte min kopp av te. Fängelsefilmer är inte mitt te, jag finner dem ofta ganska tråkiga. Jag ger "Un prophète" två maffiamord av fem möjliga.

Betyg: 2/5

The Adventures Of Tintin (2011)

2011-12-11T17:58:00.001+01:00

How's your thirst for adventure, Captain?

Häromveckan bjöd jag med min systerson Melker, åtta år, på bio. Vi såg "Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet" och vi valde att se filmen i 3D och med svenskt tal. Om jag sett filmen i vuxet sällskap hade jag valt 2D och med engelskspråkiga skådespelare i röst-rollerna.

Det är synd när 3D bara blir en ploj! Jag kommer inte ihåg en enda scen där 3D-effekterna förbättrade historien. När man dessutom inte kände igen en enda av de svenska rösterna är jag rädd för att upplevelsen blev mindre än om den setts med engelskt tal (alla talar engelska!). Jag hade gärna hört Simon Pegg och Nick Frost som the Thompson Twins (Dupond och Dupont) till exempel.

Jag är ingen fanatisk Tintin-älskare, men jag läste alla album jag kom över när jag var ung. De hade en skön känsla som jag inte fann i något annat seriealbum. Andra favoriter var "Johan och Pellevin", "Lucky Luke" och "Asterix". Givet den gamla känslan jag bar med mig blev jag lite villrådig under denna film. Det verkar som att paret Jackson-Spielberg tror att Tintin är någon kusin till Indiana Jones, men det stämmer inte in alls. I så fall är han mer besläktad med Ture Sventon tycker jag! Filmens action-innehåll blev därmed lite malplacerad.

Vad som var bra med filmen är animationen som lyckas väl. Gubbarna och deras näsor blir precis så roliga som de borde vara. En del av Haddocks humor från böckerna kommer fram i filmen, även om den fokuserar allt för mycket på action som sagt. Dessutom har de förvrängt vissa scener till det mer fåniga, vilket kanske uppskattas av den yngre publiken, men det faller inte mig i smaken. Att avgöra hur mycket komiska inslag det ska vara i en action-komedi är alltid en mycket svår avvägning.

Allt som allt var det ett mycket trevligt biobesök med Melker, och han verkade uppskatta filmen en hel del, men jag var inte helt övertygad. Jag ger "The adventures of Tintin" två bomber och granater av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Midnight In Paris (2011)

2011-12-10T14:06:00.003+01:00

Gil: That Paris exists and anyone could choose to live anywhere else in the world will always be a mystery to me.

Varning för lättare spoilers i texten nedan...

Woody Allen gör i princip en film per år. "Midnight in Paris" är årets film, en magisk och romantisk komedi med Owen Wilson och Paris i huvudrollerna. Precis, för efter New York, Barcelona och London ställer Woody nu siktet på the city of lights, Paris.

Woodys produktion är minst sagt ojämn, men här har han skapat en film som är lika bra som hans bästa filmer från 70- och 80-talen. Det finns flera paralleller mellan denna film och ett av hans tidiga mästerverk "Manhattan".

Owen Wilson spelar Gil, en framgångsrik men desillusionerad manusförfattare på semester i Paris med sin fästmö Inez (Rachel McAdams) och hennes föräldrar. Gil är en drömmande romantiker som uppskattar Paris till fullo till skillnad mot hans resesällskap som representerar den värsta sortens amerikanska turister som bara vill ha det som det är hemma (i mellanvästern?). Gil drömmer också om en svunnen tid, en bättre tid då kulturen, konsten och skönlitteraturen stod på toppen. En natt stannar så en taxi framför en villrådig Gil och han hoppar in... och hamnar i Paris på 1920-talet.

Marion Cotillard och Owen Wilson

Där träffar han paret Fitzgerald, Ernest Hemmingway, Pablo Picasso, T S Eliot, Luis Buñuel och Salvadore Dali bland många andra. Fortfarande helt uppslukad av sina egna författardrömmar glider Gil omkring bland barer och historiska kändisar och där träffar han Picassos flickvän Adriana, spelad av den underbara Marion Cotillard. På dagarna är Gil i Paris i nutid, men nätterna spenderar han på 20-talet! Jag tror nog att Woody har lånat lite idéer från Christopher Nolan i denna film... Sekvenserna från 20-talet är underbara med fokus på romantiken och det magiska. De scenerna är bättre än delarna från nutiden, som blir lite åt det stolpiga "screwball comedy"-hållet. En av höjdpunkterna i filmen är Adien Brody i rollen som Salvatore Daaaali! En annan är Inez bekant Paul, lustfyllt överspelad av Michael Sheen, den pompösa besserwissern som kan "allt"!

"Hemmingway", "Fitzgerald", "Dali"

Woody är en mästare på denna typ av romantisk drama och här har han träffat mitt i prick. Owen Wilson är en otroligt skön skådespleare och han lyckas väl i "Woodys" roll, speciellt eftersom han inte försöker härma Woodys spelstil utan gör ett eget porträtt av Gil. Vad är då budskapet i filmen? Jag tolkar det som att även om det var bra förr, så ska man leva i nuet och inte drömma sig bort. Fångas dagen och allt det där...

Jag ger "Midnight in Paris" fyra starka nätter i Paris av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Adriana: I'm from the '20s, and I'm telling you the golden age is la Belle Epoque!

Stockholms Filmfestival 2011 - Sammanfattning

2011-12-06T23:45:00.030+01:00

Ok, då är filmfesten över för denna gång och jag har nu skrivit revyer för alla de sexton filmer jag hann se på festen. Som en liten avslutande omfamning av årets festival tänker jag här dela ut priser för extra goda insatser. Det är de välkända Fripp Awards som ska delas ut till bästa biroll respektive huvudroll för manliga och kvinnliga skådespelare, ett antal hedersomnämnanden i några kategorier jag känner för just nu, och till sist en top-5 lista med de fem bästa filmerna som jag såg på årets festival. Gör dig redo att scrolla, och mycket nöje!

Jag börjar med det ack så viktiga skådespeleriet.

Bästa manlige biroll

Nominerade:
Albert Brooks (Drive)
David Hellenius (En gång i Phuket)
John Hawkes (Martha Marcy May Marlene)
Rupert Everett (Hysteria)
Seth Rogen (50/50)

Vinnare...

Motivering: Trots ett lågmält skådespeleri och utan att vara fysiskt dominerande förmedlar han en fruktansvärt hotfull karaktär.

John Hawkes (Martha Marcy May Marlene)

Bästa manlige huvudroll

Nominerade:
Brendan Gleason (The guard)
Gary Oldman (Tinker tailor soldier spy)
Joseph Gordon Levitt (50/50)
Michael Fassbender (Shame)
Ryan Gosling (Drive)

Vinnare....

Motivering: Naket, ärligt och helt skamlöst, hans insats i denna film är en tour de force inom modernt filmskapande.

Michael Fassbender (Shame)

Bästa kvinnliga biroll

Nominerade:
Angelica Huston (50/50)
Anna Kendrick (50/50)
Bryce Dallas Howard (50/50)
Carey Mulligan (Shame)
Frances McDormand (This must be the place)

Vinnare...

Motivering: En av de mest intressanta unga skådespelerskorna just nu visar återigen musklerna i detta otroliga porträtt av en mycket trasig själ, hon kan som ingen annan spela karaktärer som är unga och gamla. Samtidigt.

Carey Mulligan (Shame)

Bästa kvinnliga huvudroll

Nominerade:
Elizabeth Olsen (Martha Marcy May Marlene)
Emily Browning (Sleeping beauty)
Felicity Jones (Like crazy)
Greta Gerwig (Damsels in distress)
Miranda July (The future)

Vinnare....

Motivering: Denna debutant levererar en skådespelarinsats av yppersta klass. Hon är fullständigt trovärdig i alla scener trots att rollen kräver en dynamik och bredd som skulle få vilket erfaret proffs som helst att darra. Imponerande!

Elizabeth Olsen (Martha Marcy May Marlene)

Blandade hedersomnämningar:

Bästa regi: Steve McQueen för Shame

Bästa foto/scenografi: Houte Van Hoytema för Tinker tailor soldier spy

Bästa scen:
- actionscen: inledingsscenen i Drive
- romantiska scen: telefonscenen i Like crazy
- mest spännande scen: absolut sista scenen i Sleeping beauty

Top-5 Filmfesten 2011

5. Tinker tailor soldier spy

4. Drive

3. Martha Marcy May Marlene

2. 50/50

1. Shame

Carey Mulligan and Michael Fassbender in Shame

Det var alles gott folk. Shame! Låt nu kommentarerna flöda.

En nickning till Movies - Noir vars inlägg inspirerade mig till denna sammanfattning.

Vi ses på filmfesten nästa år!

Tinker Tailor Soldier Spy (2011)

2011-12-03T13:54:00.002+01:00

Things aren't always what they seems.

För mig representerar Tomas Alfredssons "Tinker tailor soldier spy" stil över innehåll. Den hyllade svenskens brittiska storfilm är en fröjd att beskåda. Produktionsteamet har återskapat ett London från tidigt 70-tal med en precision som gör att man undrar hur de gjort. Ja, hur har de lyckats med detta? Skådespelarnas kläder, inomhus- och utomhusmiljöer, och allt annat som krävs för att ge oss åskådare en tidsresa, är perfekt valda. Detta är ett grått och nergånget London vi möts av. De få scenerna utanför England är också bra, men filmen fokuserar på intrigerna inom MI5 mitt inne i London så mycket att staden och dess miljö nästan blir som en karaktär i berättelsen.

Detta är filmatiseringen av den första boken i John Le Carré's trilogi om George Smiley som kom ut 1974. Karaktären Smiley introducerades som en liten biroll redan i Le Carré's genombrottsbok "The spy who came in from the cold", men trilogin har alltså Smiley som huvudperson. Serien handlar om hans kamp mot högsta hönset i KGB, Sovjetunionens spionorganisation, en man med täcknamnet "Karla". De andra två böckerna är "The honourable schoolboy" (1977), och "Smiley's people" (1979). Jag har läst trilogin och den avslutande delen var klart bäst. Böckerna är långsamma funderingar om ensamhet, svårmod, en otrogen hustru och ett livs långa kamp mot fienden under det kalla kriget.

"Tinker tailor soldier spy" måste varit en stor utmaning för manusförfattaren. Det är inte en action-historia, jämförbar med "The Bourne trilogy" eller Mission impossible-filmerna. Då det gäller tempo och typen av spänning som byggs upp är denna historia är mer lik "The constant gardener", en annan filmatisering av Le Carré.

Gary Oldman i rollen som en pensionerad George Smiley är delikat i sitt skådespeleri. Hans roll här är långt från "livsnjutaren" han spelade i "Léon" och som han återskapade i "The fifth element". Oldman använder små, små rörelser och miner, förutom i några centrala scener då han brister ut med styrka och pondus. Man förstår att Smiley varit, och fortfarande är, en mäktig och stark mästerspion. Han dras in i intrigerna på MI5 igen, och blir ansvarig för en jakt på en högt uppsatt sovjetisk mullvad.

Filmen är långsam, men spännande. De flesta av rollerna är fyllda av den brittiska skådespelareliten. Tomas Alfredsson har fått med sig Hoyte Van Hoytema som fotograf, fotot är delikat i denna film, samt svenske David Dencik i en ganska stor roll. Favvisen från "Inception" Tom Hardy har också en stor roll, likaså John Hurt, Colin Firth och mr Sherlock Holmes själv Benedict Cumberbatch. Jag såg en nyhet i veckan om att det diskuteras en filmatisering av tredje boken, "Smiley's people", där Gary Oldman ska få spela Smiley igen. Den filmen ser jag fram emot mycket.

"Tinker tailor soldier spy" var en njutning att se, tiden flög fram och man ville inte att den skulle ta slut. Men den saknar trots allt den där lilla extra kryddan för att nå ända upp. Till slut var det självklart vilket betyg den skulle få. Jag ger "Tinker tailor soldier spy" fyra spionjägare av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Martha Marcy May Marlene (2011)

2011-12-02T21:51:00.012+01:00

There's no such thing as dead or alive; we just exist.

"Martha Marcy May Marlene" är en mycket bra film. Den är intensiv på ett sätt som ger en träningsverk i magen dagen därpå. Och det är en oerhört intressant film. Nykomlingen Elizabeth Olsen spelar Martha, en ung (?) tjej som i filmens början tar sig ur greppet (?) från en sekt någonstans i nordöstra USA. Hon dyker plötsligt upp hos sin storasyster, efter att inte hört av sig på två år. Vi får följa Martha då hon försöker vänja sig vid ett vanligt liv, och hur systern Lucy försöker att förstå vad som hänt, samtidigt som systrarna behandlar obehandlade konflikter från tidigare. Lucys man Ted, som inte ens träffat Martha tidigare, förstår ingenting.

Under filmens gång får vi åskådare se tillbakablickar från livet i sekten, och Marthas historia vecklas upp som om det vore ett mysterium. Bilden av hennes upplevelse blir mer och mer skrämmande allt eftersom vi får veta mer om vad som hänt bakom sektens stängda dörrar. Elizabeth Olsen gör helt enkelt en fantastisk skådespelarprestation enligt mitt tycke. Hon är värd minst en oscarsnominering för denna insats. Att hon är lillasyster till tvillingarna Olsen får inte ligga henne i fatet! Lillasyster är "the real deal".

Ett sak som jag kom att tänka på efter filmen var att det är mycket svårt att sätta fingret på hur gammal Martha ska vara. I inledningen av filmen, när hon är på flykt uppfattade jag henne som en mycket rädd tonåring. När Martha sedan kommer till sin syster och svåger och försöker leva med dem verkar hon mer vara runt 25 år. Men i vissa av tillbakablickarna från tiden i sekten, speciellt då hon blivit ansvarig för vissa sysslor, och därmed medskyldig till sektens brott, spelas hon med en moderlig auktoritet, en kvinna på långt över 30 år. Allt detta sköljer obemärkt över oss i publiken och det känns helt naturligt tills jag började tänka på hur ontaurligt det är att en och samma Martha verkade vara allt från sexton till det dubbla. Som cineast blir man upphetsad av sådana saker... Det Elizabeth Olsen gör, med mycket små medel, är imponerande.

Skådespeleriet är av central betydelse i en film som denna och den näst viktigaste figuren är givetvis sektledaren, Patrick. Vi återser här en av de senaste årens favorit från tex filmer som "Winter's bone", John Hawkes. Han agerar också med mycket små rörelser, inga stora gester eller eggande tal i motljus. I hans namnlösa sekt finns ingen tid. Inga klockor, inga ägodelar alls, men istället ett ständigt sökande efter att leva i nuet. Patrick är utifrån sett en generös och jämlik ledare som tar fram gitarren och drar en skön countrysång vid lägerelden. Ändå förstår vi in i benmärgen att han är elak och grym, en mycket ond man.

Stämningen är tung, och den förtätas mer och mer under filmens gång. Martha blir mer och mer paranoid. Hennes situation upplevs av henne själv, och därmed av oss, som mer och mer omöjlig. Vi i publiken blir mer och mer paranoida. Vilken väg ut är enklast, minst smärtsam eller ens möjlig? Filmen har ett öppet slut, som kan tolkas på flera sätt. Detta är inte en politisk film som vill skriva oss åskådare på näsan. Men när eftertexterna börjar rulla är den ändå en av de filmer som givit mig ett av de starkaste budskapen på mycket länge. Låt oss sammanfatta: sekter är inte bra...

Som ofta sker då jag sett komplexa intressanta filmer visste jag inte exakt vilket betyg filmen var värd direkt efter visningen, men under tiden den legat i mitt medvetande och skvalpat runt har den växt som en bra film alltid gör. Jag kan inte göra annat än "rösta med hjärtat" och ge "Martha Marcy May Marlene" fem osedda unga tjejer av fem möjliga.

Betyg: 5/5

Mon Pire Cauchemar (2011)

2011-11-29T14:48:00.005+01:00

Revyerna från årets filmfest börjar närma sig sitt slut. Bara tre filmer kvar att behandla och två av dem tillhör de allra bästa från årets fest. Men tyvärr är inte denna film en av dem. Lördagen under avslutningshelgen inleddes med den varmt sköna svenska komedin "En gång i Phuket". Kvällen skulle avslutas med det kalla amerikanska dramat "Martha Marcy May Marlene". Däremellan skulle jag se den intressanta dokumentären "Buck" med Johan och Britta. Olyckligtvis fick de förhinder och agile som jag är uppdaterade jag min plan och hängde istället på Vanessa och Nathalie på den franska komedin "Mon pire cauchemar".

Det finns många bra franska filmer och jag hoppades på att detta skulle vara en diamant i smutsen. Det är ofta spännande att hänga med på någon helt okänd film som någon av ens filmfestvänner valt, just för att filmvalet då är som den berömda chokladasken. Jag var dock lite misstänksam eftersom man kunde läsa "denna Woody Alleninspirerade komedi" i festivaltidningen. Hmm? Kan vara bra, men också oroande på ett vagt sätt.

Vanessa ville se filmen för att hennes husgud Isabelle Huppert (tillika årets Lifetime Achievments Award-vinnare) spelade huvudrollen som den iskalla Agathe. Filmen utspelas i Paris i nutid. Agathe lever ett ekonomiskt tryggt liv, men i en kall och död relation med sin man Francois. De har båda avancerade jobb, Agathe är någon sorts chef på ett konstgalleri, och Francois är publicist. De har en ointelligent son. In i deras liv ramlar så den burduse och vulgäre snickaren Patrick och hans intelligenta son. Sönerna är kompisar från skolan. Agathe och Patrick går inte alls ihop.

Med denna premiss skulle man kunna göra en ganska rolig och varm komedi. Men jag fann denna film helt missa det målet. Jag har verkligen inte fått bra utdelning på de fransktalade filmerna i år. Agathe är en vedervärdig karaktär, oavsett hur väl spelad hon är av Isabelle Huppert. Hon är orättvis och elak på jobbet, och vresig och arg hemma. Den "charmige" Patrick är den troligen intellektuelle manusförfattarens överdrivna bild av hur "arbetarna" är. Woody Allen skulle inte ta i den karaktären med en tång. Jag anade ju oråd redan när jag läste filmfestivaltidningen. Det räcker inte att en film ska utspelas i en storstad och handla om folk som har intellektuella jobb för att det ska bli en Woody-film.

För mig definieras Woody Allen av hans karaktärer som man kan känna för och med. Det går allt som oftast att kritisera och förbanna dem, men till slut får Woody oss nästan alltid att känna sympati för dem ändå. Karaktärerna och dialogen gör Woodys filmer till vad de är. "Mon pire cauchemar" är beklagligt nog mycket svag då det gäller båda dessa viktiga ingredienser. Alla tre huvudkaraktärer är överdrivna och jag kände allt annat än sympati för dem. Agathe är vedervärdig som person och hon måste bli full som en tunna för att Patrick ska falla för henne. Patrick i sin tur är totalt egoistisk och feg, man kan inte annat än tycka synd om hans son. Francois är kanske den figur som ligger närmast någon karaktär ur Woodys persongalleri, men han har en mindre roll än de andra två, och vi får inte se in i hans själ över huvud taget. Det som återstår av honom är den trista klichén med en äldre man som tar sig en ny ung flickvän.

Vad var bra då? Egentligen inte så mycket, men filmen var lite småputtrigt lustig i vissa delar. Scenen där Francois och hans unga flickvän är ute på någon slags överlevnadshelg i skogen var mycket underhållande. Jag log lite några gånger i alla fall.

Men till slut, nä, detta var inget bra. Woodys namn har använts skamlöst i marknadsföringen av denna menlösa film. Jag ger "Mon pire cauchemar" två kvinnor i akvarie av fem möjliga.

Betyg: 2/5

En Gång I Phuket (2011)

2011-11-28T19:41:00.004+01:00

Kapa trossen.

Om jag ska vara helt ärlig brukar jag oftast välja bort svenska filmer på bion. Är inte svensk film mest polisfilmer där det går tretton på dussinet, samt tokroliga komedier som "går hem i stugorna"? Ibland kommer det givetvis bra svenska filmer. På senare tid är "Låt den rätte komma in" ett mycket bra exempel. Från filmfestivalen kan jag lyfta fram den underbara "Masdjävlar". Så när årets festivalprogram kom ut överraskade jag mig själv med att snabbt boka in Peter Magnussons nya film "En gång i Phuket". Jag har inte ens sett hans första film "Sommaren med Göran", en film jag hört inte ska vara så jättebra.

Nu gick jag och Vanessa på denna komedi (med viss djup och eftertänksamhet). Filmen handlar om Sven (Peter Magnusson) en kille i 40-årsåldern som fastnat i gamla hjulspår. Uttråkad på jobbet, ingen familj och allmänt spottad på av snusförnuftiga systrar, en sarkastisk moder och överlägsna kompisar. Sven när en dröm om att skriva en roman, men han tycks inte få tummen ur den omtalade baken. En dag säger han upp sig, trots att han har fått tjänstebil, och åker till Phuket för att finna sig själv.

Detta är en varm komedi om den ofrånkomliga 40-årskrisen, om hur man ser på livet, vad som är värt och inte. Det är en dramadriven komedi, inte en farsartad "snubbla-på-soffan"-komedi, vilket jag tackar för. Peter Magnusson spelar huvudrollen och har också skrivit manus.

Ett generaliserat skäl till att jag ofta tycker att svenska filmer är dåliga är att dialogen är såååå dålig. Den låter helt tillgjord, som en teaterpjäs med glada amatörer. Dialogen i den allra första scenen i "En gång i Phuket" är riktigt stolpig, den hade inte en uns av "äkta" i sig. Jag suckade besvärat och såg framför mig en besvikelse trots låga förväntningar. Men som genom ett under rätades skutan snabbt upp och jag fann en otroligt träffande och underhållande film som talade till mig på ett väldigt personligt plan. Skådespelarinsatserna är bra, speciellt David Hellenius som snubben som arrangerar äventysutflykter på plats i Thailand är skön.

De filmer som bäst påminner om denna är nog Lasse Åbergs sällskapsresan-filmer. Magnussons Sven är inte den karikatyr som Åbergs Stig-Helmer, men samma värme finns här. Det kanske inte är den bästa romantiska komedin jag sett, men för att vara en svensk film var jag mycket, mycket nöjd. Hoppas att denna film kommer gå bra på biograferna, det förtjänar den.

Jag ger "En gång i Phuket" fyra säkerhetsgenomgångar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Sleeping Beauty (2011)

2011-11-27T16:29:00.010+01:00

No penetration will occur.

Jag såg "Sleeping beauty" med Vanessa och två tjejer till. Efter filmen tog vi en drink och pratade lite om den. Det skilde ganska mycket mellan hur vi uppfattade Lucy, hur vi tolkade hennes drivkrafter, och vad slutet av filmen egentligen betydde. Detta gör filmen mycket tänkvärd, om än inte nödvändigtvis bra. Det kändes som att detta var en film som mycket väl kan uppfattas helt olika mellan män och kvinnor. Hmmm, interesting!

Jag drar mig till minnes när vi såg "Innocence", 2004 års vinnare av bronshästen. Jag var mycket fascinerad av filmen, men jag fattade inte alls vad den handlade om. På det efterföljande F2F diskuterade den kvinnliga franska regissören Lucile Hadzihalilovic hur filmen mottagits. Hon menade att den publik som förstått filmen bäst var en grupp trettonåriga flickor. För dem hade filmen varit en självklar beskrivning av hur livet är. Så, åskådarens perspektiv är av central betydelse för hur man förstår och upplever komplexa och utmanande filmer.

"Sleeping beauty" handlar om Lucy (Emily Browning), en ung vacker universitetsstuderande som bland många andra tillfälliga extraknäck tar anställning hos en "madame" som driver någon sorts exklusiv "escort service". Lucy ombeds att ta sömnmedel och sedan sova i en stor säng. Kunderna, rika gamla gubbar, spenderar därefter natten med henne. Lucy vet inte vad som försigår under natten, mer än att hon blir lovad att ingen penetration får förekomma. Samtidigt som Lucy inte synligen eller direkt tar skada av aktiviteterna påvekas hon ändå av detta på ett oklart sätt. Hon blir till slut besatt av att få veta vad som händer då hon sover.

I vår diskussion efter filmen kom det fram att vi nog tolkat Lucy på olika sätt, från olika perspektiv måhända. Jag såg Lucy som nyfiken men oförsiktig, hon har en "don't give a shit"-attityd. Hon säger inte nej en enda gång i hela filmen. När en kompis bjuder på droger och hon frågar var det är och får svaret att han inte vet så svarar hon bara "ok" och sväljer snabbt pillret. Samtidigt som hon verkar vara bekymmersfri, på gränsen till sprallig, får vi se en mörkare sida av hennes personlighet då hon besöker en gammal vän som tynar bort i en dödlig sjukdom (AIDS?). Emily Browning som också är med i "Sucker punch" har ett intressant utseende. Hon gör ett distanserat och naket porträtt av Lucy. Jag tror att hon gör ett mycket bra jobb men jag faller inte pladask för det.

Jag vet inte om så många av er kommer se denna film, men det finns en mycket intressant sak med filmen att fundera på. "Sleeping beauty" skulle lätt kunnat gjorts om till en thriller, eller skräckfilm, men i denna form är den inte direkt skrämmande. Detta är ett renodlat drama där hotet ligger under ytan och jag upplevde det inte så tydligt. Ändock i filmens allra sista scen skruvades stämningen helt plötsligt till. Jag fann mig sitta på helspänn, livrädd, jag vill inte spoila här, men vi talar om ett mycket öppet slut och jag skulle vilja få reda på hur den scenen egentligen ska tolkas.

"Sleeping beauty" var en mer intressant än bra film. Filmplanschen är läcker och scenerna i sovrummet är vackra, men i övrigt är filmens foto blekt och obearbetat. Detta känns som en lågbudgetfilm. Karaktärerna är outvecklade eller åtminstone nedtonade. Den nådde inte ända fram till mig.

För bra intentioner och ett delvis lyckat resultat ger jag "Sleeping beauty" tre frågetecken av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Shame (2011)

2011-11-26T00:32:00.011+01:00

I don't want you here!

"Shame" är andra filmen på filmfesten med Carey Mulligan i en av huvudrollerna, och precis som jag skrev i inledningen av revyn för "Drive" skriver jag här: Det är inte var dag man ser en ny film med Carey Mulligan! Vilken festival vi hade i år! I denna film, "Shame", spelar hon mot den kanske mest spännande manlige skådespelaren just nu, Michael Fassbender.

Detta är brittiske Steve McQueens andra film, vilket sällsynt filmiskt namn dessa dagar. Hans första film var den allmänt hyllade "Hunger", också den med Fassbender i huvudrollen. "Shame" är ett starkt, starkt drama utspelat i New York City. Trots väldigt höga förväntningar gick jag från visningen bedövat förbryllad. Det var svårt att ta in allt direkt under visningen. Filmen har legat och skvalpat i huvudet på mig i över en vecka nu. Scen efter scen poppar upp i medvetandet, återupplevs, behandlas, tolkas, för att sedan glida ner i det undermedvetna igen. Jag tror att "Shame" inte har premiär i Sverige förrän i vår, men jag väntar redan otåligt på att få se om den.

Filmen är en brutalt ärlig studie av ett gravt och tvångsmässigt beroende, och en djupdykning in i en människas mörkaste vrår. Fassbender är Brandon, en yuppie i NYC som lider av ett svårt sexberoende. Han konsumerar sex och porr, dag och natt, på jobbet, ute på stan, hemma i lägenheten. Han har glidit så långt in i dimman att han inte ens verkar speciellt orolig för upptäckt. Filmen börjar med att Fassbender går omkring helt naken i sin rena men opersonliga våning. Denna scen sätter effektivt nivån på filmen. Lite överraskande med den myckna nakenheten, men med en så "magnifik" "sak" förstår jag att han inte skämdes för de scenerna, Fassbender alltså.

När den andra stora karaktären i filmen introduceras blir jag desto mer överraskad. Brandon kommer hem en dag och finner sin syster i duschen. Det är en spritt språngande naken och blonderad Carey Mulligan i rollen som "Sissy". Givet filmens innehåll och tema var det en passande scen, men jag blev ändå lite förvånad. Om du undrar, nej hon är inte en naturlig blondin.

Brandons liv som redan var på bristningsgränsen blir än mer rörigt med systern på långbesök. Båda syskonen har rejäla problem, men vi får aldrig veta vad de varit med om, men vi anar, spekulerar och oroas. De bråkar mer och mer, men ändå är det så tydligt att de båda är otroligt ensamma, och de har bara varandra i hela världen. I filmens viktigaste scen har McQueen valt att filma dem bakifrån, ett beslut som jag ifrågasätter, men trots att vi inte ser dem helt så sprakar det om scenen. Efter den rämnar tak, väggar och golv för dem båda. Som åskådare känner man Brandons skam på ett nästan fysiskt sätt i filmen slut. Detta är en riktigt djävla bra film.

Careys roll här är som dag och natt jämfört med hennes roll i "Drive". I denna film får hon ta mycket större plats och hon lever ut den spralliga och trasiga "Sissy" till sista blodsdroppen. Detta är hennes främsta framträdan hittills i hennes korta men intensiva karriär. Carey Mulligan har intagit och nu bevisat att hon tillhör crème de la crème.

Michael Fassbender då, ja vad kan man säga? Imponerande och modigt. Han utforskar alla hörn och vrår av Brandons psyke, i scen efter scen. Han är så otroligt varierad i sitt uttryck i filmens olika faser. Fassbender är otroligt bra och han tillhör eliten.

Skådespeleri av yttersta klass och en intressant historia som inte skrivs oss på näsan. Inget är övertydligt, allt går att tolka, både intellektuellt och känslomässigt. Miljöerna är perfekta, vi möter ett New York som erbjuder allt som går att konsumera, det bästa av det bästa och det sämsta av det sämsta. Och Brandon vill ha allt. Filmen kittlar din hjärna, boxar dig i mellangärdet och lägger sig till slut som en våt kall duk över ditt hjärta.

Jag kan inte sluta tänka på denna film, så jag ger "Shame" fem skuldkänslor av fem möjliga.

Betyg: 5/5

Le Gamin Au Vélo (2011)

2011-11-24T23:58:00.003+01:00

Ett av nöjena på filmfesten är att man ser filmer som man normalt sett aldrig hade sökt upp. Det kan vara filmer som någon kompis väljer ut, någon film som det snackas om på festivalen eller en film som helt enkelt passar in i schemat. Ibland vet man inte ens varför filmen valdes. "Le gamin au vélo" eller på svenska "Pojken med cykeln" är en sådan film. Varför valde vi den? Jag trodde det var Johan som valt den, men han trodde det var jag som valt den. Suck.

Filmen är gjord av Dardenne-bröderna och deras film "Barnet" var en av snackisarna under festivalen 2005. Jag tänkte kanske att det skulle kunna vara kul med ett riktigt mustigt drama. Vad kunde vi vänta oss? Kanske en del misär, men förhoppningsvis en strimma hopp också.

Filmen är en lös fortsättning på "Barnet". Den handlar om Cyril, en elvaårig pojke som blivit övergiven av sin far. Cyril bor på ett barnhem, han söker och finner sin far. Är fortfarande övergiven. Knyter kontakt med den vänliga ensamma 40-någoting Samantha som vill adoptera honom. Lite vardag, sedan en antydan till ungdomsbrottslighet. Samantha orolig, men slutet gott.

Obegriplig film. Den är varken tungt miserabel, eller hoppfullt upplyftande. Det finns inget i historien som sticker ut, den är varken mer deprimerande än normalt, eller mer positiv än normalt. Detta är bara en långfilm med en massa kletigt normalt. Vad fick producenten att investera pengar för att göra denna långfilm? Mycket oklart. Bröderna är säkerligen duktiga filmmakare för det fanns inget att klaga på det rent tekniska, men varför? Varför brann de för denna historia?

Den enda vagt intressanta personen i filmen var Samantha, spelad av Cécile De France. Hon fattade tycke för denna lätt odrägliga elvaåring och offrade en hel del för att bygga upp ett liv med honom. Det var kanske det man ska hänga upp filmen på? Då är det än mer konstigt att bröderna Dardennes endast filmade henne bakifrån. Varför inte visa hennes ansikte med känslor och tankar reflekterade?

Nej, gott folk. Jag hade laddat upp med mjuka näsdukar. De fick stanna kvar i fickan. Tårkanalerna blev inte översvämmade. Detta var en stor besvikelse, och ett enda stort: Jaha?

Johan då? Jo, när filmen var slut vände han sig mot mig och började skratta besvärat. Inte ett glatt skratt tyvärr. Jag ger "Le gamin au vélo" en cykel av fem möjliga.

Betyg: 1/5

Comic-Con Episode Four: A Fan's Hope (2011)

2011-11-23T23:26:00.001+01:00

Dokumentärer är en underskattad filmgenre. Jag ser dem aldrig på bio förutom på filmfesten, men där brukar det bli en eller två varje år. Filmer som "Lost in la Mancha", "Grizzly man", "The cove" och "Big river man" har passerat revy under åren. Detta år föll valet på dokumentären med det lustiga namnet "Comic-con Episode four: A fan's hope". Den är regisserad av Morgan Spurlock (Super size me) och producerad av min husgud Joss Whedon (Firefly, Serenity).

Filmen följer ett antal besökare på Comic-con 2010. Mässan hålls i San Diego varje år, på sommaren. Detta är ett gigantiskt möte för alla samlare, fantaster och nördar som är intresserad av fantasy, serietidningshjältar, dataspel, sci-fi och actionfigurer med mera. Över 100.000 besökare samlas i San Diego och en hel liten stad i staden byggs upp. Spurlock har följt en brokig skara besökare. Vi har de aspirerande artisterna som söker anställning på de stora serietidningsbolagen, en amatörkostymör som ställer upp i maskeradtävlingen med en hemmagjord mekaniskt styrd monsterdräkt. Vi får följa den gamle gnetande mannen från serietidningsantikvariatet i Denver som har en förstautgåva av någon obskyr serietidning till salu för 500.000 USD, samt det gulliga paret där killen friar till sin flickvän mitt under Kevin Smith-panelen i den största salen.

Dokumentären är gjord med ett stor hjärta och aldrig under hela filmen fick jag känslan att de drev med, eller hånade, fansen. Det är helt klart att även de som står bakom kameran alla är stora fans av denna sub-kultur. Mellan scenerna med våra "hjältar" ser vi inklippta intervjuer med kändisar i denna värld; Joss Whedon, Kevin Smith, Stan Lee, Guillermo del Toro, Seth Rogen och Kenneth Branagh bland många.

Jag satt med ett stort fånigt leende över ansiktet hela filmen igenom. Allt eftersom jag kände igen mig mer och mer blev jag mer och mer varm och till slut till och med nästan stolt över dessa underbara människor som håller på att samla på konstiga saker, eller bara följer sin dröm och försöker ta sig in i denna värld. Den mest fascinerande personen var Holly som på sin fritid hade samlat ihop ett gäng kompisar för att göra kostymer för figurer i ett dataspel. Hennes dröm var att få jobb som kostymör i Hollywood.

I slutet av filmen fick man se en liten resumé över hur det gick för alla personer dokumentären handlade om. En del lyckades, en del fick åka hem utan att nått ända fram denna gång. Men drömmen lever vidare.

Jag gillade denna dokumentär jättemycket, den talade mer till mitt hjärta än min hjärna, och det var perfekt. En av de intervjuade sa att hon kände sig utanför alla andra dagar på året, men när hon var på Comic-con var alla som hon! Värme.

Jag ger "Comic-con episode four: A fan's hope" fyra förstautgåvor i mint condition av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Damsels In Distress (2011)

2011-11-21T21:39:00.001+01:00

Casanova operator move!

"Damsels in distress" är Whit Stillmans fjärde film och alla fyra har tydligen visats på Stockholms Filmfestival, vilket festivalchefen Git Scheynius nämnde i sin presentation före filmen. För mig var detta första filmen jag sett av herr Stillman. Filmen handlar om fyra tjejer på ett amerikanskt college som i en sektliknande konstellation driver ett anti-självmordscenter. Den nya tjejen Lily (Analeigh Tipton) är någorlunda normal, medan ledaren Violet (Greta Gerwig, mumble core-drottningen) är tämligen vrickad. De övriga två fungerar som "hang arounds" till Violet.

Filmens första scener har en onaturlig teaterliknande dialog, och jag börjar förstå att detta kommer bli en annorlunda film. Vad som är speciellt, och uppskattat, med filmfesten är den variation av filmer som man stöter på. När jag dessutom inte kollar på trailers eller läser om filmerna kan överraskningsmomentet av en films stil bli stor. "Damsels in distress" är ett lustspel långt från draman som "50/50" eller "Like crazy", filmer som jag såg tidigare denna dag på festivalen.

Efter ett tag vande jag mig med stilen och lät mig underhållas av den sköna stämningen och flickornas turer i kärlekens labyrint. Stilen påminner litet om Wes Anderson, men detta var i nivå med en "minor Anderson" (referens till "The squid and the whale!).

Efter filmens visning var det F2F med regissören Whit Stillman. Jag ställde en uppföljande fråga om vilka college-filmer som inspirerat honom. Han blev lite ställd men höll till slut med om att han var inspirerad av Andersons "Rushmore", vilket för övrigt är en film som var mycket bättre än denna.

Till slut kan jag nog rekommendera denna film för de bland er som gillar Stillmans stil och tidigare filmer. Jag ger "Damsels in distress" tre ALAs av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Like Crazy (2011)

2011-11-20T20:14:00.003+01:00

I thought I understood it. But I didn't. I knew the smudgeness of it. The eagerness of it. The idea of it. Of you and me.

"Like crazy" är ett romantiskt drama. Filmen handlar om brittiska Anna (Felicity Jones) och amerikanske Jacob (Anton Yelchin). Anna träffar Jacob på college i Los Angeles och på grund av deras stormande passion struntar hon i att åka hem till England för att förnya sitt visum. Relationen blir seriös, men då hon efter ett besök hemma vill återvända till sin Jacob kommer hon inte in i landet igen. Ett besvärligt och osäkert långdistansförhållande inleds. Anna och Jacob ansöker förtvivlat efter ett nytt visum. Under tiden pendlar relationen mellan intensiva möten i London och livets obönhörliga gång.

"Like crazy" utforskar vad som händer då romantiken inte följer de vanliga reglerna från Hollywood. De regler som lever efter devisen: Boy meets girl, boy loses girl, by gets girl. "Like crazy" vänder på begreppen och fokuserar helt på de scener som långsamt bryter ner relationen. Filmen utspelas under en lång period, mer än ett år. Vi får inte se vad som händer i Annas eller Jacobs liv utanför deras söndervittrande relation. Andra viktiga saker i karaktärernas liv lämnas utanför och vi får endast se dem indirekt. Både Anna och Jacob har tillfälliga romanser med arbetskollega respektive granne, men filmen fokuserar endast på de scener med Anna och Jacob som tar dem från den perfekta passionerade inledningen till det oundvikliga slutet.

Jag misstänker att en fotfetish har gjort filmen. Kameran följer Annas nakna fötter i scen efter scen, och det är alltid de scener då Anna mår bra och då hennes relation med Jacob är bra. Då är hon barfota och iklädd sköna kläder. I scener då hon är långt från Jacob, geografiskt eller mentalt, är hon klädd i hårda högklackade skor och klädd i exklusiva "fina" kläder. Jag ser en symbolik i detta, men är inte helt klar på vad symboliken betyder. Förutom att det är skönt att sparka av sig elaka skor och ha på sig sköna kläder.

Felicity Jones, som här dykte upp i andra filmen på årets filmfest, hon var lillasyster till Maggie Gyllenhaal i Hysteria också, var överlägsen sin motspelare Anton Yelchin. Hon ser ganska bra ut, men framför allt var hon charmig och dynamisk. Hennes Anna var full med personlighet. Anton Yelchins Jacob var en otroligt trist typ och jag hade ganska svårt att se att Anna, och andra kvinnor, skulle finna honom så oemotståndlig som manus verkar antyda.

Scenen då Anna och Jacob pratar i telefon mellan London och LA, och de låtsas att han kan komma över och hälsa på som om de bodde i samma kvarter var filmens bästa scen, faktiskt hjärtskärande.

Jag ger "Like crazy" tre öppna slut av fem möjliga.

Betyg: 3/5

50/50 (2011)

2011-11-17T23:01:00.004+01:00

I look like Voldemort.

Ibland stöter man på filmer som är helt perfekta. Det händer inte så ofta, men belöningen är så grandios att det är värt all möda att fortsätta leta. Den årliga Filmfesten är ett bra ställe att leta på. Nu har ett av dessa guldkorn dykt upp.

"50/50" är en dramakomedi som handlar om Adam, en 27-åring som får cancer på ryggmärgen. Detta förändrar livet för honom och de närmaste runt honom. Det är allt.

Skådespeleriet är superbt i denna film. De som står ut mest är Joseph Gordon-Levitt (Adam), Anna Kendrick (terapeut), Seth Rogen (kompis), Angelica Huston (mamma) och Bryce Dallas Howard (flickvän). Jag blir varm och go av en film som denna, med en ensemble där alla levererar perfekta rolltolkningar. Varenda scen i filmen är helt underbar.

Nu ska vi inte glömma manuset. Det är lika briljant som skådespeleriet. Jag skrattade och fällde tårar om vartannat. Det som imponerade så var att ingen av dessa starka scener var manipulation av oss i publiken, det kändes väldigt äkta. Jag har inte läst så mycket om filmen än, men jag skulle inte blir förvånad om manusförfattaren beskriver egna erfarenheter.

Uppdatering: Filmens manusförfattare, Will Reiser, skriver mycket riktigt om sina egna upplevelser. Hans bästa kompis, i filmen spelad av Seth Rogen, är Seth Rogen! Inte undra på att det känns äkta!

Jag tycker att de fångar relationen mellan Adam och hans föräldrar på ett mycket bra sätt. Den där känslan man har som ung vuxen att jag klarar mig själv, jag behöver ingen hjälp och jag vill helst vara ifred. Sedan när det verkligen gäller, då man verkligen behöver hjälp, det är då det visar sig om blod är tjockare än vatten. En av filmens bästa scener är mellan Adam och hans mor, precis innan han rullas in för operation. Panik, förtvivlan, ömsinthet under en bråkdels sekund. Otroligt bra.

Vi var ett stort gäng som såg filmen tillsammans och alla hade breda, nästan fåniga, leenden i ansiktena när vi gick ut. Gruppen var väldiga nöjd. Jag vill inte prata sönder denna film. Gå och se den, den är underbar, men glöm för all del inte näsdukarna!

Jag ger "50/50" fem stjärnor av fem möjliga.

Betyg: 5/5

Drive (2011)

2011-11-16T22:03:00.008+01:00

If I drive for you, you give me a time and a place. I give you a five-minute window, anything happens in that five minutes and I'm yours no matter what. I don't sit in while you're running it down; I don't carry a gun... I drive.

"Drive" var en av filmfesten mest omtalade och emotsedda filmer. Det är inte var dag man ser en ny film med Carey Mulligan! Här spelar hon mot Ryan Gosling i en modern action-thriller. En tät spänning byggs upp under första halvan där vi lär känna alla viktiga karaktärer och där insatserna till det efterföljande dramat blir tydliga. Tempot är lågt och filmmusiken är framträdande och mestadels bra. Speciellt vissa montage-partier till instrumental 80-talsinspirerad musik får mig att tänka på en tidig Michael Mann, eller Tangerine Dreams's filmmusik till filmen "Thief".

Under andra halvan ändrar filmen karaktär då spänningen höjs och filmen exploderar i ett antal utstuderade våldsscener. Jag var delvis förberedd på ett übervåld, men då regissören Winding Refn lät kameran dröja sig kvar i scenerna en fraktion för långt gick det från rysligt till obekvämt. Speciellt en scen med en rakkniv var obehaglig. Jag såg åtminstone några förvildade blickar från publiken när vi lommade ut ur biografen. Men jag smålog lite då jag tänkte på att jag och Plymen alltid brukar skoja om att det finns tre "obligatoriska" teman eller scener i filmfestivalen och en av dem är användningen av rakblad/kniv.

Carey Mulligan är bra, men hon har inte så väldigt mycket att göra i filmen. Jag såg den i lördags men jag kan nu inte komma ihåg någon scen som stack ut speciellt med henne. Detta är istället Ryan Goslings film. Han gör en intressant rolltolkning av "the Driver". Han säger inte så mycket, men det betyder inte att han inte förmedlar en hel massa känslor. Gosling är mycket bra och han bär filmen på sina axlar. Som thriller är "Drive" bra, den bygger upp spänningen långsam, vilket är välkommet i en era när många filmer är allt för hastiga.

Flera biljakter hanns med, det är ju trots allt en film som handlar om en snubbe som arbetar som "getaway car driver". Biljakterna är adekvat utförda men jag har ingen uttalad biljakts-fetisch så för mig blir de scenerna mest likt transportsträckor. När första skottet föll hoppade jag dock till i stolen, det var ett oväntat högt och verklighetstroget ljud, och inte så lite överraskande.

"Drive" uppfyllde i princip de högt ställda förväntningarna. Det enda jag inte gillade med filmen var regissörens val att lägga in en två eller tre poplåtar med sång över några filmsekvenser, de var malplacerade och tog mig ur stämningen helt och hållet, plötsligt var jag i biografen igen undrandes över regissörens val. Jag fattar inte alls varför han hade med dessa 80-talsinspirerade poplåtar, när övrig "normal" filmmusik var så suggestiv och effektiv. Kan någon förklara detta för mig?

Till slut blir det ganska enkelt att komma fram till ett betyg, och jag ger "Drive" fyra snabba bilar av fem.

Betyg: 4/5

Hysteria (2011)

2011-11-15T23:23:00.003+01:00

Portable vibration machines? Do you think they'll catch on?

Eftersom filmen "Hysteria" handlar om ett avgörande genombrott inom det medicinska området och dessutom till stor del handlar om besynnerliga diagnoser ska jag nu roa mig med att ställa en sådan på denna "patient". Patienten i fråga, filmen "Hysteria", lider av schitzofreni, närmare bestämt multipla personligheter. Vi har här två och en halv film. Först och främst har vi en hysterisk och absurd komedi med Hugh Dancy, Jonathan Pryce och Rupert Everett i huvudrollerna, dels har vi en seriös drama med Maggie Gyllenhall i huvudrollen. Som en brygga mellan de båda har vi ett vekt triangeldrama med Hugh Dancy, Felicity Jones och Maggie Gyllenhaal i huvudrollerna.

"Hysteria" bygger otroligt nog på verkliga händelser. Den beskriver de läkare som mer eller mindre av en slump uppfann den elektroniska massageapparaten i England på 1880-talet. Kvinnor som var uttråkade, besvärliga eller bara "understimulerade" kallades "hysteriska". I vissa fall skickades de till och med till institution och ibland försökte man bota tillståndet med kirurgiska ingrepp. Totalt vedervärdigt.

I "Hysteria" får vi följa den unge läkaren Dr. Mortimer Granville. Han får jobb på en klinik för hysteriska överklasskvinnor. Eftersom man på den tiden ansåg att kvinnor ej kunde erfara sexuella känslor administrerades en icke-sexuell massage av vulvan tills patienten uppnådde "paroxysm"...

Denna film kunde varit hur kul som helst. Eller den kunde varit ett gripande historiskt drama om kvinnans rätt till jämlikhet, och rätt till sin kropp. Tyvärr blandas två för mig oförenliga genrer i en och samma film. Och då menar jag inte på ett bra sätt som Tarantino, som blandar olika genrer och därmed skapar en ny egen genre. I "Hysteria" hoppar de mellan scenerna mellan två ortogonala genrer. Det blir varken hackat eller malet som slaktaren skulle sagt.

Även om Maggie Gyllenhaal är suverän som skådespelare blir hennes scener tyvärr både präktiga och väldigt mycket pk. Det var en stor och viktig fråga då, och länge än, man satte diagnosen "hysterisk" ända in på 50-talet, men den filmen inom filmen kändes inte lika relevant idag.

I den komiska filmen inom filmen var det hysteriskt. Ett kostymdrama med alla dess ingredienser och i den miljön, finner vi denna absurda verksamhet. Rupert Everett som homosexuell uppfinnare från en yppersta överklassen var filmen stora behållning. Bara hans karaktärs namn fick mig att skratta högt: Lord Edmund St. John-Smythe. Dr. Granville spelades av Hugh Dancy som vi såg som Adam i "Adam". Dr. Dalrymple spelades av den nästan borglömde Jonathan Pryce, och döttrarna Dalrymple spelades av Gyllenhaal och nykomlingen Felicity Jones.

Denna film kunde blivit såå myket bättre. Nu får "Hysteria" den två paroxysms inom fem minuter av fem möjliga.

Betyg: 2/5

The Guard (2011)

2011-11-14T23:51:00.001+01:00

I'm Irish.

I "The guard" spelar Brendan Gleason en luttrad och till synes resignerad polis i övre 50-årsåldern. Han horar runt och drogar allt möjligt så ofta han får chansen. Livet har sin lilla gång i en by utanför Galway på den irländska västkusten tills en FBI-agent dyker upp i samhället. Man misstänker att en internationell liga ska försöka smuggla in en stor mängd kola någonstans längs kusten. Gleason's Gerry Boyle sprider vresigt den ena absurt rasistiska eller sexistiska kommentaren efter den andre, men till slut blir han och Don Cheadle's Agent Wendell Everett så kallade "cop buddies".

Filmen har en otroligt skön dialog som verkligen balanserar och ibland överskrider anständighetens gränser. Men Gleason levererar replikerna med en illmarig glimt i ögat och med en slags vishet som bygger på en stor livserfarenhet. Han spelar rollen med en närvaro som bara en äldre erfaren skådespelare skulle kunna klara av. "The guard" är gjord av John Michael McDonagh, bror till Martin McDonagh som gjorde "In Bruges" där Gleason också spelade en av de två huvudrollerna.

Efter filmen var det F2F med McDonagh och han berättade lite kort om filmen och hur han träffade Gleason på någon premiär av "In Bruges". Jag tyckte inte att detta F2F var så bra. Regissören var en utomordentligt dryg irländare. Han tyckte uppenbarligen om sig själv väldigt mycket. Oerhört jobbig typ. Jag ska dock inte klanka ned allt för mycket på filmen bara för att manusförfattaren/regissören var dryg, eller?

Filmens styrka är den trots allt sköna stämningen, hysteriska dialogen (jag skrattade högt flera gånger) och dess sävliga tempo, trots att det blir lite action mot slutet. Det irländskt tempot lät karaktärerna andas och ta plats, fjärran från MTV-klippning som kan förkomma i filmer från Hollywood. Detta var mer en "europeisk" film. Sedan gillar jag öppna slut också. Det ger en något att grubbla på!

Jag ger "The guard" tre antihjältar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

This Must Be The Place (2011)

2011-11-13T11:40:00.004+01:00

Sadness and sadness are not compatible.

Chayenne (Sean Penn) lever ett bra liv med en kärleksfull fru (Frances McDormand). Han är en lågmäld ekonomiskt oberoende pensionerad rockstjärna. De bor i ett stort slott på den irländska landsbygden. Mattan rycks bort under fötter på honom då hans far som han inte pratat med på decennier plötsligt går bort. Chayenne sätter sig på båten och åker hem till New York för att delta på begravningen och för att möta sitt förflutna.

Detta är ett säreget drama i bästa American Independent-stil. Sean Penn spelar sin Chayenne mer nedtonad än vad jag är van med. Han brukar ju dra på för fulla muggar med oscarssökande snor- och tårsprutande "money shots". Han ger Chayenne en ljus och bräcklig röst, om inte kvinnlig så försynt i alla fall. I några få scener brister bubblan för Chayenne och han ryter till.

Precis som i "The future" handlar denna film om en person som står helt still. Chayenne lever i en bubbla på Irland. Han har inte gått vidare i livet, varken från sin far eller från sin musikkarriär. Trots värmen från hans yrkesarbetande ljuvliga fru är han fastlåst på paus. Frances McDormand som lekfull livspartner och tillika brandman är som alltid en fröjd att se i filmen.

En detalj som dock Filmfestivalen fått om bakfoten är att Chayenne's musikaliska bakgrund. Han är en gammal "depprockare", inte en "glamrockare"! Det var väl ändå depprockarna som hade fans som tog livet av sig och inte glamrockarna? Fel genre och fel årtionde. Skäms! Egentligen är nog Chayenne modellerad efter Robert Smith från The Cure, ett gammalt favoritband. Robert Smith är känd för att inte gilla/våga flyga och att han tar båten då han åker från Europa till USA. Chayenne är överrens med Smith i detta, han tar helt sonika båten.

Robert Smith

"This must be the place" är en mer rättframt berättad historia än "The future", även om båda filmerna berörde samma tema. Nu behandlades en 50-årskris istället bara. Jag gillade scenerna med en sömngångaraktig Chayenne på Irland, men filmen lever upp mycket mer under hans road trip genom USA. Han bilar ut från New York mot de stora vidderna i mellan-western. Musiken är skriven av David Byrne och han gör också en cameo. Det är en cool snubbe helt klart.

Jag ger "This must be the place" tre cajalpennor av fem möjliga.

Betyg: 3/5

The Future (2011)

2011-11-12T13:13:00.001+01:00

You can stay one night.

Och så har Stockholms Filmfestival 2011 startat för mig. Jag och Johan var och såg Miranda July's andra långfilm "The future" på red carpet-visningen i torsdags. Efter visningen bjöds vi på ett Face 2 Face med Miranda via skype. Hon satt i sin lägenhet i Los Angeles och vi andra i Skandia-biografen. Det var ett långt, underhållande och mycket givande F2F. Jag och Johan diskuterade filmen intensivt både på torsdagskvällen och igår. Detta är en film som förbryllade mig en hel del, och utan F2F och bollplankande med Johan hade jag nog inte kunnat ge filmen mer än en tvåa, men detta gott folk, detta är precis vad de flesta bra filmerna på filmfesten brukar vara - en film som växer och växer efter visningen.

Mirandas första film "Me you and everyone we know" var en underfundig relationskomedi om några kufiska men varma karaktärer. Hon har i andra filmen fortsatt i tangentens riktning, men denna gång är det än mer personligt. Efter framgången med första filmen var hon rådvill och hennes sökande efter vad som skulle komma resulterade i en performance show som hon nu omformat till film. Vi har i "The future" fått en lättsam och mörk komedi om ett par i kris målat med absurdismens penseldrag. Här får vi bland annat en talande katt, en sambo som kan stoppa tiden och en liten flicka som gräver ner sig själv. Miranda är som en amerikansk kvinnlig Bulgakov.

Filmen handlar om känslan att inte vilja växa upp, bli vuxen och börja ta ansvar för sitt liv eller något däri. Sophie (Miranda July) och hennes sambo Jason (Hamish Linklater) lever sina liv utan synligt mål eller mening. När de bestämmer sig för att adoptera en katt tror de att katten bara har sex månader kvar att leva (sen kan allt bli som vanligt igen), men på katthuset säger damen att med omtanke och kärlek kan katten leva många, många år till! Livskris.

Sophie "tar paus", säger upp internetabbonemanget och slutar sitt jobb. Hon har i hemlighet studerat sin kollegas dansvideor som ligger på youtube. De är inte bra, men de är något. De representerar viljan och kraften att slutföra något. Sophie bestämmer sig för att spela in en ny dans per dag i en hel månad. Hennes svankdans var lika ovanlig som kittlande, men hon får inte till det. Inget blir färdigt.

"The future" är fylld av bilder och scener som beskriver känslor, sinnesstämningar eller situationer relevant för alla som upplevt en 40-årskris. Man kan inte ta något bokstavligt i filmen. Detta gör också att det är så belönande att fundera och diskutera filmen. Den växer och växer. Det finns många scener att tänka på. En är när Sophie träffar sina två väninnor och hela deras liv spelas upp framför ögonen på Sophie, samtidigt som hon står helt stilla. Eller när Jason vill och lyckas stoppa tiden och den konsekvens det får för honom och hans omgivning. Eller när Jason möter den gamle mannen Joe. Symboliserar Joe en möjlig men icke existerande framtidsversion av honom själv. Eller ska man se det som att Jason verkligen möter sig själv? Jag tror tyvärr att denna film är rejält mörk, trots alla charmiga och komiska scener. Publiken på Skandia skrattade högt, ofta och helt osynkroniserat! Scenen där Joe ger Jason en kattleksak tror jag är av central betydelse. Tyvärr var det ingen som frågade Miranda om den scenen på F2F, och jag hade inte formulerat fråga än vid det laget.

Filmfesten har startat bra, den har startat i livskrisens tecken och oviljan eller är det rädslan att växa upp har här fått en hemvist. Jag ger "The future" fyra självupplevda känslor av fem.

Betyg: 4/5

Contagion (2011)

2011-11-11T17:10:00.001+01:00

Dr. Ian Sussman: Blogging is not writing. It's just graffiti with punctuation.

Hehe. Här kommer denna bloggares inlägg om "Contagion". Det är alltid lite spännande när Steven Soderbergh kommer med en ny film, för han är en mästare på att varierar sig i sitt filmskapande. Ibland gör han allvarliga storfilmer (Traffic, Che), ibland är det experimentella indie-filmer (Bubble, The girlfriend experience) medan en del är underhållningsfilmer från Hollywood med en twist (Ocean's Eleven, Erin Brockovich, Out of sight). Den nya filmen är en av de allvarliga storfilmerna och den kan nog mest liknas med "Traffic" bland hans tidigare filmer.

Det är klart att mina förväntningar var tämligen höga när jag och Danne såg filmen tidigare i veckan. Soderbergh har åter igen samlat en imponerande hoper med kända skådespleare. Vad sägs om Gwynet Paltrow, Kate Winslet, Marion Cotillard, Matt Damon, Jude Law, Laurence Fishburne, John Hawkes och Ellior Gould? Vilka av dem vill du ska få överleva och vilka ska tvingas förgås av det fruktansvärda fladdermus-gris-viruset?

Filmen är en beskrivning om hur en fiktiv global virusepedemi sprider sig över hela världen. Filmen spekulerar i hur individer, myndigheter, massmedia och folk som nyttjar sociala nätverk reagerar vid en sådan situation. Vad sägs om kravaller, plundringar och extrem egoism? Det är mer en beskrivning över procedurer än en drama som behandlar individer. Filmen "Traffic" beskrev individers och myndigheters hantering av knarksmuggling och bruk i USA, men där fanns ett antal mycket starka personliga öden och historier. Det saknar jag nästan helt i "Contagion". Samtidigt är filmen otroligt välgjord, både då det gäller "production value" och skådespelarinsatser. Men med distans och en viss kyla.

Jovisst, filmen är mycket spännande, men den spänningen bygger på att man sitter och undrar över vilka av de kända skådespelarna som kommer dö av viruset och vilka som kommer klara sig. Det är inget bra tecken att jag som åskådare sitter och funderar om filmen i ett perspektiv utifrån densamma. En del fakta i filmen om spridningshastighet, smittorisker och sådant var intressant (en vanlig människa rör vid sitt ansikte flera tusen gånger per dag...!). Men till sist blev jag helt enkelt inte engagerad tillräckligt mycket i karaktärerna, och jag blev faktiskt inte tagen av filmen som helhet.

En minnesvärd detalj från visningen i den lilla men vackra SF-biografen i Råsunda var att det satt en person på raden bakom oss som hostade och fräste hela filmen igenom. Tala om passande "back-drop" till filmen...

Jag ger Soderbergh's "Contagion" tre vaccin av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Super 8 (2011)

2011-11-06T19:12:00.001+01:00

Is... is this normal?

Nu har jag sent omsider sett en av sommarens storfilmer "Super 8". J.J. Abrams har skrivit och regiserat, och Steven Spielberg har producerat. Abrams har inte gjort någon hemlighet av att detta är hans hommage till Spielbergs storfilmer från 70- och 80-talen. Han har tänkt på och delvis återskapat den magiska känslan i filmer som "Jaws", "Close encounters" och "E. T.". "Super 8" är som ett kärleksbarn mellan "Cloverfield" och "E.T."

Filmen utspelas 1979 i en liten stad i Ohio. Filmen följer ett gäng ungdomar i yngre tonåren. De håller på att spela in en egen zombie-film men råkar bevittna, och av en slump filma, en tågolycka, där ett tåg som bär en hemlig last kraschar. När miltären dyker upp samtidigt som människor börja försvinna och husdjuren flyr i panik börjar ungdomarna och den lokala polisen ana oråd. Det som följer är först ett mysterium och senare ett högoktanigt actionavslut med inslag av kamp mot klockan.

Jag gillade denna film skarpt under dess första halva. Den avslutande halvan var inte lika stark, men i sin helhet var det en bra och underhållande äventyrsfilm. Filmen fokuserar, som så många Spielberg-filmer, på ett familjedrama framför en fond av något storslaget och övernaturligt. Handlingen om ungdomarna och deras relationer är bra. Filmens Joe är som en tvilling till Elliot från "E. T.", och hans relation med hans mentalt frånvarande far är intressant, men den behandlas inte grundligt nog. Filmens klart mest lysande stjärna är Elle Fanning i rollen som Alice. Hon är otroligt bra, hon har väl lärt sig från sin storasyster Dakota Fanning! Scenen där de övar repliker på tågstationen är en av filmens bästa.

Joe's far spelas av Kyle Chandler, som spelade coach Taylor i tv-serien "Friday Night Lights". Jag hade lite svårt att se honom i en ny roll, som dessutom påminner om rollen i serien ganska mycket. Han är så stark som coach Taylor att han antagligen alltid kommer förbli honom i mina ögon. Relationen mellan far och son är av central betydelse i filmen, men jag tycker att den får stå tillbaka för mycket för actionsekvenserna i slutet av filmen, och när den känslomässiga pay offen kommer i slutet känns det inte riktig äkta.

I början av filmen får vi inte se monstret, spänningen byggs upp på samma sätt som i "Jaws" och "Close encounter", och det är effektivt. Men jag tror att filmen skulle blivit än bättre om vi inte skulle fått se monstret alls. Om Abrams ville efterlikna Spielberg skulle han fortsatt att fokusera på karaktärerna. Men han ville väl ha...

Charles: Production value!

Vid sidan av Elle Fanning gillade jag den fantastiska tidskänslan av 1979 och den lilla staden i Ohio. Där har Abrams lyckats mycket bra. Ungdomarnas filmning av zombie-filmen är otroligt underhållande (och en vänlig blinkning till zombie-filmernas fader Romero). Jag tycker att kärleken till film och filmskapande kommer fram tydligt i dessa scener. Humorn är allt som oftast närvarande, som när sheriffen får veta vad en Sony Walkman är...

Sheriff: Kids walking around with their own stereos. It's a slippery slope, my friend.

Ett tips till er alla som kommer se denna film på dvd, stäng inte av för tidigt. Gängets filmepos "The case" visas bredvid eftertexterna. Mycket nöje.

Jag ger "Super 8" fyra Rubriks kuber av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Crazy, Stupid, Love. (2011)

2011-10-27T20:16:00.005+02:00

Jacob: I'm going to help you rediscover your manhood. Do you have any idea where you could have lost it?

Häromkvällen såg jag "Crazy, stupid, love." tillsammans med med vännen och bloggkollegan Kitty. Efter jobbet, mitt i veckan, då passar en enkel romantisk komedi i Hollywoodsk tappning perfekt. Jag trodde väl inte att filmen skulle vara så där jättebra men några skratt skulle säkert kunna lockas fram tänkte jag. Men där fanns också en pirrig förväntning på grund av att filmens rollbesättning bestod av Ryan Gosling, Emma Stone, Julianne Moore, Marisa Tomei, Kevin Bacon och Steve Carrell.

Faktum är att förväntningarna med råge blev uppfyllda. Skådespelarinsatserna är överlag mycket bra. Filmen är lyckligtvis inte heller en jobbigt barnslig och "flabbig" komedi, den är mer som en drama med komiska inslag. Fasen, filmen var inte alls en renodlad komedi. Så här i filmfestivaltider skulle jag till och med kunna sträcka mig till att "Crazy, stupid, love." hade lite "American independent"-feeling.

Steve Carrell spelar huvudrollen och han är välkomnat sansad och nyanserad. Han är mycket bra i mer seriösa roller, som i denna och i filmer som "Little miss Sunshine". När han fånar sig gillar jag inte honom alls lika mycket. Det sägs ju att komedi är svårast för skådespelare, och än en gång visar en komiker en timing och fingertoppskänsla som gör dramaskådespelet lysande. Det är som med Jim Carrey. Jag orkar oftast inte med honom i hans hysteriska roller, men så gör han "Eternal sunshine on the spotless mind". Eller varför inte ta en av mina tidigare favorithatobjekt: Adam Sandler. Jag kan verkligen inte med när han spelar förståndshandikappad som han gör i var och varannan film, men så gör han helt plötsligt "Punch-drunk love". Komikerna kan! Steve Carrell tar sin Cal genom en sublim transformation från hunsad cuckold till en ganska självsäker och på gränsen till dominerande vuxen karl. Bra skådespeleri från honom.

Emma Stone är härlig på ett naturligt sätt. Hennes Hannah kunde blivit flamsig och en karikatyr på "ung kvinnlig juridikstuderande", men icke. Hannah är ung och stark, rödhårig och frejdig. Scenen med henne och Gosling i hans bachelor pad var lika överraskande som given. Överraskande för att killen i fråga inte beskrevs som ett aggressivt monster, given för att Hannah befann sig i en snäll Hollywood-film...
Not: annat blir det nu när Filmfesten 2011 snart börjar...

Sen måste jag ju nämna något om en viss bloggkollegas gunstling Ryan Gosling. Han är superstabil i skådespeleriet, en stjärna på väg upp. Men det var en annan sak som var än mer slående... Wow, vilken kropp! Det var nästan så att jag tvingades ifrågasätta min egen sexuella läggning! Jag antar att servetter gick åt i massor hos den kvinnliga delen av publiken. Att sitta på...

Julianne Moore var bra men hon hade en av de minst dynamiska rollerna i filmen och därmed inte så mycket att jobba med. Tyvärr var dock Marisa Tomei nästan helt bortkastad. Hennes Kate var för mig onaturlig och skruvad. Synd när många andra i filmen kändes mer äkta.

Filmens tema påminde mig om boken "The Game", en bok som jag inte läst, men kanske borde. Jag kan känna igen personer i min bekanskapskrets i filmens persongalleri. Jag har sett Jacob Palmer i verkliga livet flera gånger. På så sätt var denna film överraskande relevant. Sen får man ta att den är amerikanskt tillrättalagt mot slutet, men jag bedömer det som ok. Man får se filmen som en saga eller fabel, och sagor brukar ju ha ett slut som i... sagor.

Jag ger "Crazy, stupid, love." tre raggningsrepliker av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Emily: When I told you I had to work late? I really went to see the new Twilight movie by myself, and it was so bad.

Crosby & Nash - Waterfront, Stockholm (2011)

2011-10-25T23:02:00.006+02:00

David Crosby och Graham Nash på Stockholm Waterfront Congress Centre, lördagen den 22 oktober 2011

Konserten inleds med "Eight miles high" från 1966, andra låten var "Marrakesh express" från 1969. Efter det kom "´Long time gone" som också är från 1969 och jag började inse att låtlistan skulle innehålla en hel del gammalt material. Men redan som fjärde låt kom något mycket nyare i "Wasted on the way" från 1982! Spectaculaire! En "ny" låt.

Skämt åsido, detta var en kväll i nostalgins tecken. Crosby & Nash's senaste album är från 2004 och eftersom de inte har något nytt material ute kunde de med gott samvete välja fritt ur den digra låtskatten.

Jag och min kompis Plymen var och såg dessa två gamla hippies uppträda med sitt excellenta band på Stockholm Waterfront konferenshotell. Jag var lite nyfiken på hur konsertarenan skulle funka. Det är nästan som en modern amfiteater och det bästa var att ljudet var mycket mycket bra, nästintill perfekt. Crosby & Nash var första konsert som hölls där och det funkade perfekt.

Crosby & Nash har båda helt vitt hår. De har varit med länge nu. Med sig hade de ett mycket bra kompband där vi speciellt gillade trummisen och det maffiga ljud han producerade i de lite mer ösiga låtarna. Självklart körde de också en hel del lugna låtar med den välkända stämsången. Crosby var på gott humör och snackade en hel del mellan låtarna. Hans och Grahams engagemang för naturen och emot kärnkraften kom speciellt tydligt fram. De gamla gubbarna, jo gamla, 70 respektive 69 år gamla, hade en ung publik! Flera var både 10 och 20 år yngre än artisterna...

Först körde de ett set om 70 minuter som avslutades av en lång, lång version av Davids hippie-epos "Deja vu", sedan var det 20 minuters "bio break". Därefter kom de in och körde en dryg timme till. Många av Davids bästa låtar spelades; "Almost cut my hair", "Wooden ships" och "Guinnevere". Höjdare från Graham's skatt var "Teach your children", "Cathedral", "To the last whale", "Just a song before I go" och "Our house". De körde också en ljuvlig version av Beatles "Blackbird".

Allt som allt var det en mycket trivsam konsertkväll. Bra lokal och bra gubbar som sjöng sånger som jag lyssnat på ett oberäkneligt antal gånger genom åren. Det kan inte bli mycket bättre. Jo, det kan det! Jag önskar bara att David spelat "The lee shore". Kanske nästa gång?

Britney Spears - Globen, Stockholm (2011)

2011-10-18T21:05:00.007+02:00

Britney Spears på Globen, Stockholm, söndagen den 16:e oktober 2011

It's Britney, bitch.

Jag och systerdottern Clara var på Britney Spears på Globen i söndags. Det var jättekul att få ta med Clara på denna spektakulära show. Det var den första "stora" konsert Clara varit på och det var också hennes första besök i Globen. Good times.

Efter att vi kollat in våra sittplatser i sektion A19 gick ett varv inne i Globen. Där i en kioskkö träffade vi på Idol-Olle och Idol-Emil. De var ju där för att senare dansa uppe på scenen under en av låtarna i Britneys show. Jag tog ett kort på Clara med killarna. Vi får väl heja lite extra på dem i Idol efter detta antar jag (heja Amanda P!).

Efter lång väntan och två trista förband gjorde Britney äntligen entré. Hon är en ikon och det gick liksom en susning genom publiken när hon kom in. Det var svårt att inte bli lite "star struck". Både flickor i ung ålder och glada pojkar med alla möjliga läggningar skrek "Britneeeyyy". Hon är häftig och trots att hon inte snackade så mycket mellan låtarna gav hon ändå ett mycket gulligt intryck. Man vill liksom att hon ska lyckas, Britney-tjejen. Hon var verkligen inte tjock. Hon är sexigt kurvig, och jag tycker Britney har snygga ben.

Att denna konsertrevy börjar behandla hennes utseende istället för hennes sång har sina poänger. Britney kommer aldrig att kunna konkurrera med en artist som Madonna. Hon sjunger svagt. Mycket är förinspelat och hon sjunger duett med en inspelad version av sig själv mest hela tiden. När hon sjunger själv och live var det svagt i bemärkelsen lågt och lite tveksamt. Hon dansade inte heller som i fornstora dagar, konditionen räckte nog inte till. Men det var inte det viktigaste i en show som denna. Det är showen som är poängen, en blandning av videokonst och teater. Detta var en varité spectaculaire, inte en sånguppvisning.

Showen började med en film med Britney som en Jason Bourne-agent. Hon jagas av poliser och fångas. Under resten av showen visas korta filmsnuttar under Britneys kläd- och scenbyten. Det är scener från fängelset och den sliskiga fångvaktaren. Och det är gott om dessa korta pausfilmer. Hon kör många stilar och miljöer på scenen, en japansk scen, en ur fornegyptisk miljö, under en låt är hon Marilyn Monroe, hon kör lite S&M och så vidare.

En kul episod var då de tog upp en glad kille, Tommy, på scen och Britney dansade exotisk dans, a la pole, med honom och avslutade med att linda benen om honom. Han såg både chockad och överlycklig ut samtidigt. Bilder från en annan konsert:

Låtvalet var helt ok. Hon spelade många låtar från senaste skivan som ju faktiskt är mycket bra! Hon körde bara några av de äldre hitsen, bland annat "Toxic", "Womanizer" och "Baby one more time". Hade det varit allt hade konserten varit svag, men avslutningen var helt spektakulär och hon avslutade på topp.

Sista extranumret var "Till the world ends". Smakprov. Det var faktiskt en magnifik avslutning, som om hela showen varit ett enda långt förspel och det sista framträdandet var konsertens orgasm. Britney flygande uppe i luften med påhängda vingar som en ängel framför projicerad film som visade atombombsexplosioner i slow motion. Hela publiken var uppe och dansade och scenen glittrande av ett vattenfall av tomtebloss. Där var några rejäla explosioner och det hela avslutades med konfetti över publiken. Mycket häftigt och bra!

Och för er som undrade, JA, hon klarade sig. Den sista pausfilmen under showen visade Britney som den femme fatale hon är, ta sig ut ur fängelset och döda den sliskiga fångvaktaren. Jag hoppas bara att hon lyckas med den bedriften i sitt verkliga liv också.

Humpday (2009)

2011-10-17T17:44:00.002+02:00

...you don't have to have a hard-on to bungee jump.

Snart är det dags för Stockholms Filmfestival igen. Det är härligt. En av anledningarna till att festivalen är så bra är undersektionen "American Independent". Jänkarna gör film i Hollywood, ibland bra, ibland kommersiell och dålig. Men det finns en stor produktion av oberoende filmskapande i det stora landet i väster också. Och ofta är filmer ur indie-rörelsen både nydanande och fantastiska. Dialog, skådespeleri och inte minst ämnesval kan vara lysande.

Jag har nu kollat in "Humday" en film som jag missade under festivalen 2009 på grund av krockar i schemat. Mina förväntningar var höga eftersom Adam från Filmspotting pratat lyriskt om filmen och faktiskt rankade den som näst bästa film från 2009. Filmen handlar om Ben (Mark Duplass), Anna (Alycia Delmore) och Andrew (Joshua Leonard). Ben och Anna är relativt nygifta 30-åringar som bor i en vanlig villaförort utanför Seattle. Kaos utbryter när Bens strulige kompis från college Andrew dyker upp och hälsar på. Bens och Andrews respektive livsval ställs på sin spets och under en rejäl fylla på en fest bland hippies och konstnärer med läggning antar killarna en "dare" om att producera en artistisk porrfilm med två straighta killar som har sex med varandra. Filmen ska sedan skickas in till den årliga amatörporrfilmsfestivalen "Hump Fest". Tokigheter och missförstånd uppstår.

Jag vet inte vad jag väntat mig. Filmen har i princip bara improviserad dialog, och jag håller helt med Adam om att det är en imponerande dialog och att scenerna känns helt naturliga. Men det innebär också att detta är en komedi som är lika rolig som obehaglig. Speciellt under vissa scener mellan Ben och Anna kröp det myror under huden på mig. Det är inte det att jag inte fattar filmen. Andrew är frustrerad över ett liv där han kallar sig "konstnär", men att han likväl aldrig avslutat ett enda "projekt". Ben är på väg in i det inrutade livet med fru, kommande barn och villa med vita staket. Han får panik och vad kan då vara bättre än att hyra ett hotellrum och sätta på sin gamla college-polare?

"Humpday" gick på festivalen 2009, ett år då jag och Josquen såg indie-filmen "Beeswax" istället. Jag håller nog "Beeswax" många resor bättre, så vi gjorde rätt val den gången. "Humpday" föll mig inte på läppen just nu i alla fall.

Jag ger "Humpday" två konstiga festivaler av fem möjliga.

Betyg: 2/5

PS, till sist en liten konstig detalj. I hela filmen har Joshua Leonards Andrew ett helskägg (se nedan), men på filmplanschen har han musche och rakstubb. Perculiar!

The Illusionist (2006)

2011-10-16T12:15:00.002+02:00

I know I can't bring him down.

Visst är det kul med tvillingfilmer? Två till synes likadana filmer som kommer ut nästan samtidigt. Jag menar inte uppföljare, eller simpla rip offs på kända filmer, utan Hollywoods förmåga att fånga trender och parallellt göra filmer som påminner om varandra. Jag tänker till exempel på asteroidkatastroffilmerna "Armageddon" och "Deep impact" från slutet av 90-talet, eller "shoot out at O.K. Corral"- westernfilmerna "Tombstone" och "Wyatt Earp" från 1993/1994. Några år senare var det trollkarlsmysterierna "The prestige" och "The illusionist". På något sätt hade jag missat de två sistnämnda. På resan till min polare Frans i England i somras rådde vi delvis bot på detta. Frans rekommenderade och därmed spoilade "The illusionist".

Filmen är ett romantisk mysteri-drama med Edward Norton och Jessica Biel i huvudrollerna. En av Frasses favoritskådespelare (?) Paul Giamatti spelar den korrupte polisen som arbetar för Eisenheims nemesis. Norton i rollen som Eisenheim är bra, han är alltid bra, men jag saknar ibland glimten i ögat hos honom. Är allt verkligen så himla allvarligt? Paul Giamatti kan jag oftast inte med, men här är han lite mer sansad än normalt. Men det borde varit tvärtom! I just denna film borde han spelat en urdjävlig karaktär, allt för att höja insatserna. Vad är det för mening att ha en skurk som är balanserad och god innerst inne? Orimligt! Jessica Biel är vacker som få, men ack så blek i denna film. Hon försvinner dessutom i stora delar av filmen, vilket lämnar oss åskådare utan kvinnlig fägring och hopp. Nä, bättre att se henne hålla anti-valentinfesten i "Valentine's day".

"The illusionist" är en klassisk historia i en historisk miljö. Allt är perfekt utfört med miljö, kostym och karaktär. Filmen går i ett långsamt tempo, något som frenetiskt döljs av en uppdriven filmmusik. Det stora problemet för denna revyare är att det är själlöst. Jag finner ingen nerv, eller intresse för våra hjältars väl och ve. Jag blir inte berörd. Illa.

Jag ger "The illusionist" två besvikna suckar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

The Gold Rush (1925)

2011-10-15T13:26:00.005+02:00

Before I know where I am, I must get there.

Hur vet man om man sett en Charlie Chaplin-film? Hans filmer är ju filmhistoria och visas på tv om och om igen, men än mer är många av hans scener klassikers. I en längtan efter tillbakablick plockade jag fram denna ikoniska film från 1925. Chaplins "The gold rush", hade jag sett den? Jag visste det inte. Scenen där han äter sin kokade lädersko finns i det kollektiva medvetandet, men hade jag verkligen sett filmen? Nej, det hade jag inte, och jag är så glad att jag äntligen tog mig an denna film. Jag såg den version som finns utgiven på dvd, dvs den kortare versionen från 1942 där Chaplin lagt på sin egen berättarröst, samt själv komponerat den ackompanjerande musiken.

Filmen är en bedårande gullig romatisk komedi om "The lone prospector" som söker efter guld i norra Californien. Chaplin spelar huvudrollen på äventyr i en fientlig vildmark bebodd av råbarkade busar. Hela filmen osar av perspektiv från "the underdog". Chaplins lille gubbe, också kallad "The little fellow" finner till slut sitt hjärtas dam i glädjeflickan Georgia.

"The gold rush" innehåller (minst) tre klassiska scener; inledningsscenen, stugan och skon.

"The gold rush" är en komedi med ett stort hjärta. Chaplins humor är mänsklig och grundläggande. Hans berättarröst är lysande med en torr humor som är oväntat modern. Lika hjärtskärande som scenen där "The little fellow" har förberett nyårsmiddagen för Georgia och hennes väninnor men ingen dyker upp på festen, lika värmande är slutet med en av de mest passande "slutet gott allting gott" i filmhistorien.

And so it was, a happy ending...

Jag kan rekommendera denna film för er alla som gillar film, och "The gold rush" får fyra hjärtan av guld av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Georgia

Friday Night Lights - Season 5 (2010-2011)

2011-10-08T12:37:00.003+02:00

Clear eyes. Full hearts. Can't loose.

FNL är en av mina favoritserier och dess första säsong är en av de allra bästa seriesäsongerna alla kategorier. De första två säsongerna höll högsta klass och den tredje säsongen var nästan lika bra. Serien har alltid varit en favorit bland kritiker och den har haft en trogen fanbas. Efter nedläggningshot bestämdes efter den tredje säsongen att serien skulle få två säsonger till men efter säsong 5 skulle det vara slut. Det var skönt för det är bättre att serier får ett väl planerat avslut istället för ett abrupt avklippt sådant. Tyvärr ändrade serien karaktär under säsong fyra och fem och dess oemotståeligt förförande kraft avtog något. Jag avhåller mig att beskriva varför för er som inte vill bli spoilade.

Serien är en renodlad drama om människorna i och runt ett high school football-lag i en stad i västra Texas. Serien bygger löst på boken med samma namn. Boken filmatiserades också 2004 med Billy Bob Thornton i huvudrollen som coachen, men den har mycket litet med tv-serien att göra och vice versa (även om några av skådespelarna återtar sina roller i serien!). Just skådespelarna är serien styrka, den har en helt makalös rollbesättning. Skådespelarna passar oftast så bra för sina respektive roller att de kunde vara födda för att spela dem. Jag blev fascinerad under första säsongen över dialogen och att serien överraskade mig som åskådare om och om igen.

Mina favoriter i serien är nr 33 Tim Riggins (Taylor Kitsch), coach Taylor (Kyle Chandler), Tami Taylor (Connie Britton), Tyra (Adrianne Palicki) och Buddy Garrity (Brad Leland). Sen skadar det ju inte att Minka Kelly spelar en stor roll i de inledande säsongerna. Låt oss säga så här: ögongodis!

Jag kan varmt rekommendera första säsongen av Friday Nght Lights för er som gillar serier som West Wing och Firefly samt om ni kan acceptera att det inte finns några vampyrer i serien.

Teaxas forever!

"The Gathering Storm" by Robert Jordan and Brandon Sanderson

2011-10-04T20:25:00.016+02:00

Nu ska jag ta med er på en tidsresa tillbaka till Skövde på 70-talet. När jag och mina systrar var små läste vår far högt ur "Sagan om ringen". Det var en fantastisk värld med alver, dvärgar och trollkarlar som målades upp. Under högstadiet och gymnasiet läste jag om trilogin flera gånger. Silmarillion och andra verk av Tolkien slukades också. Jag drömde mig in i den fantastiska världen, men jag höll mig bara till Tolkiens värld, jag läste ingen annan fantasy.

Hoppa fram till 1995 då jag skulle flyga hem från Montreal och saknade en god bok att läsa. På en gigantisk bokhandel blev jag tipsad av en ung tjej om Robert Jordan och hans fantasy-epos "The Wheel of Time". Jag köpte de första böckerna i serien och blev omedelbart förtjust i Jordans skapelse. De första sex böckerna var mycket, mycket bra. Sedan tappade Jordan tempo i sin berättelse och de efterföljande böckerna blev lite sega. Storyn stod och stampade på stället. Sen blev han sjuk! Dödligt sjuk. Robert Jordan dog 2007 med ett oavslutat verk liggande på sitt arbetsbord.

Jämmer och elände. Miljontals fans världen över sörjde. Alla ville veta hur det skulle gå. Jordans väv av historietrådar är mer komplex än Tolkiens saga och alla huvudtrådar var oavslutade. Nästan alla karaktärer är djupa med både bra och dåliga sidor, medan i Tolkiens sagor allt är svart eller vitt. Kvinnor har en större roll i Jordans värld, en annan skillnad jämfört med Tolkien.

Jordan hann lyckligtvis skriva centrala delar av avslutningen. Till detta hade han dikterat handlingen för de avslutande böckerna och på så sätt förberett för någon annan att avsluta hans livsverk. Robert Jordans änka valde sedermera ut en ung fantasy-författare för att sammanställa bokserien, Brandon Sanderson.

Jag har nu läst den första av de tre böcker Brandon Sanderson kommer skriva, vilken också är den tolfte delen i serien (av totalt fjorton). Sanderson skriver mycket bra. Boken hade ett högre tempo än Jordans senaste och flera händelsetrådar avslutades. Sanderson har en skön stil som förvaltar Jordans arv med en extra touch av humor. "The Gathering Storm" stillade alla farhågor över att Jordans värld skulle splittras av en ny författare. Det är tydligt att hela eposet nu börjar knytas ihop. Boken avslutas med en otroligt häftig batalj där en av våra hjältinnor får skina i solen extra mycket.

Jag ser nu verkligen fram emot de två avslutande böckerna i kampen mot mörkrets härskare.

La Double Vie De Véronique (1991)

2011-10-03T23:41:00.017+02:00

Det är för mig oklart varför jag inte har sett denna film tidigare. Den har varit mig undflyende som en rörelse i ögonvrån. Nu har jag äntligen satt mig ner och tagit mig an denna "måste"-film av mästaren Kieslowski. Jag hade givetvis orimligt höga förväntningar på filmen när jag plockade fram den fina Criterion Collection utgåvan, men det gick inte att undvika. I början försökte jag lista ut handlingen, men efter ett tag lät jag mig bara svepas med som om jag bars fram av havets dyning en het augustidag.

Filmens styrka ligger i den känsla den förmedlar. Det är en vacker film med ett fantastiskt foto. Många av scenerna är som separata små konstverk. Dessutom är det en intressant filosofisk film om vår vilja, vårt öde och hur livet hänger ihop med kosmos. Jag lät filmen skölja över mig, bild efter bild, scen efter scen. Handling och logik hör inte hemma i en film som denna. Ändå kände jag en avsaknad av en högre mening eller ett budskap i filmen. Men budskapet finns där, under ytan.

Jag blev fylld, men inte till bredden. Jag blev tillfredsställd, men inte mätt. Jag blev fascinerad, men inte förälskad. När jag tänker efter så är nog detta första filmen jag sett av Kieslowski. Jag är invigd, förförd och nu mycket sugen på att se hans blåvitröda trilogi.

Jag ger La double vie de Veronique fyra tvillingsjälar av fem.

Betyg: 4/5

PS, Hon har snygga bröst! Brb.

Irène Jacob som Weronika / Véronique

Super (2010)

2011-09-27T23:01:00.010+02:00

That's what happens in between the panels.

Jag har sett en helt bisarr film. Och som ni vet gillar jag det överraskande, det besynnerliga, det oväntade. Filmen "Super" är en blandning av "Kick-Ass", "One hour photo" och "Machete". Filmen har spelats in med en mycket liten budget, den påminner om Kevin Smith's debutfilm "Clerks" då det gäller production value.

Det var i första hand skådespelarna som fick mig att välja filmen. I huvudrollen ser vi Rainn Wilson från den amerikanska "The Office". Han spelar Frank, en udda, och i grunden ensam, medelålders man som bestämmer sig för att bli en superhjälte vid namn The Crimson Bolt. "Juno"-favoriten Ellen Page spelar hans kid sidekick Boltie. Och allas vår Captain Malcolm Reynolds Nathan Fillion spelar The Holy Avenger. Sen svider det ju inte att Kevin Bacon gör filmens skurk.

Rainn Wilson's Frank är en nobody i någon gudsförgäten håla i USA. Hans fru (Liv Tyler) faller åter i knarket och lämnar honom för Bacon's ondskefulle Jacques (side note: när ska amerikanarna förlåta fransmännen?). När Frank inser att hans fru lämnat honom faller han ner i ett svart hål och där får han en uppenbarelse då guds finger rör vid hans hjärna (bokstavligen, inte bildligt). Frank transformerar sig till The Crimson Bolt och väljer sitt vapen för att sedan gå ut och möta ondskan.

Filmens manusförfattare/regissör leker med vedertagna konventioner och publikens förväntningar. Vi har en hjälte, en riktig anti-hjälte, en mörk hjälte, som går över alla rimliga gränser. Vi har en kid sidekick som är ett utstuderat monster och herre gudars, vilka blodiga scener som denna "komedi" uppvisar. Allt är en enda röra, som om Gud hällt grillsås i hjärnan på dig och sedan rullat sin grillkorv i det. Åter igen bokstavligen.

Filmen har en allvarlig tråd spunnen vid den absurda svarta humorns dito. Jag skrattade lika högt under filmen som jag häpet tystnade under slutscenen. Får verkligen komedier lämna åskådaren med en stor kletig klump i magen lagom till eftertexterna?

Filmen skulle lika gärna kunnat vara en filmstuderandes första stapplande försök inom filmkonsten, men James Gunn har faktiskt gjort några filmer före denna, bland annat "Slither" med just Nathan Fillion i huvudrollen. Gunn har i alla fall lyckas få med sig en hel drös med karaktärsskådespelare i denna film. Filmer som testar gränser och på samma gång levererar både skratt och obehag är man ju inte bortskämd med allt för ofta nu för tiden. Är "Super" kanske filmen som "Kick-Ass" ville vara?

Jag ger "Super" fyra skottsäkra västar av fem.

Betyg: 4/5

Resident Evil: Apocalypse (2004)

2011-09-24T11:30:00.001+02:00

There's too many of them. Let's get out of here...

Jag vet inte riktigt varför jag så denna film. Det finns alltid något lockande i renodlade actionfilmer, även om de är hjärndöda. Denna genre har funnits länge, men för mig började det såvitt jag minns med filmer som "Escape from New York" och "Mad Max 2: The Road Warrior. Så länge pang-panget är bra har man i alla fall fått viss valuta för pengarna. Om filmen dessutom innehåller bra karaktärer och till och med lite humor här och där, så är denna revyare oftast nöjd.

På resan till England i somras råkade jag se lite av den fjärde filmen i "Resident evil"-serien och den verkade ganska bra. Aha, serien hade tagit sig något, tänkte jag. Den första filmen i serien sågade jag ju helt. Jag vet inte, men efter denna lilla sommarinjektion fick jag i ett svagt ögonblick häromveckan för mig att se installation nummer två.

Filmen tar vid där ettan slutade. Milla Jovovich's Alice har kommit upp till ytan och hon finner sig mitt i en stad som kämpar för sitt liv mot zombisarna. Det onda företaget Umbrella Corporation har stängt av staden och låst in alla invånare i hopp om att containa viruset. Det går såklart inte.

Denna film är ganska roande i början, men det går snart utför. Figuren Nemesis är inte bra. Filmen tappar fokus och blir både mindre spännande och intressant. Jag vet inte om filmmakarna gjorde ett svagt försök till någon form av filosofiskt inlägg någonstans i sörjan av sönderskjutna zombies, men det nådde inte fram till mig i alla fall.

Nej, den vibb jag fick av det lilla jag såg av fyran fanns inte här i alla fall. Det kanske är så att det blir bättre, men det är nog inget jag snart kommer få erfara i alla fall. Jag känner mig inte så sugen på de två återstående filmerna i denna seglivade filmserie.

Jag ger "Resident evil: Apocalypse" en präst av fem möjliga.

Betyg: 1/5

Tangled (2010)

2011-09-20T16:47:00.002+02:00

Skip the drama, stay with Mama!

Animerade filmer är inte per definition barnfilmer, men många av dem är just barnfilmer. Det är inget fel med det, ibland kan de vara otroligt underhållande. Allt som oftast blir det som allra bäst när de riktar sig till både barn och vuxna, och både historien och humorn fungerar på två nivåer. Pixar brukar vara mycket träffsäkra när det gäller denna konst, där några bra exempel är "Monsters, Inc." och "Toy Story"-filmerna. I somras såg jag Disneyfilmen "Tangled", vilket också var den 50:e filmen från det klassiska filmhuset.

Jag såg först några scener från "Tangled" på en mingelfest i juni. Vissa av gästerna hade barn med sig (de bad säkert om te istället för kaffe också), och denna film visades på tv'n för de små. Jag tyckte att den verkade kul och en sen kväll på båtsemestern valdes denna film som "slappar-film". Tyvärr gav den mig inte så mycket som väntat. "Tangled" vänder sig bara till barn, punkt slut. Jag tänker tillbaka på då jag och systerdottern Matilda gick och såg "Kung Fu Panda 2". Vi lät oss båda underhållas av den tjocke pandan, kanske från olika perspektiv, precis som det ska vara. Nu såg jag inte "Tangled" med någon representant från den yngre generationen så jag blev inte entusiasmerad som jag kan bli av det lilla folkets glädje och fascination över filmens underbara värld.

"Tangled" var hårresande äventyrlig med elaka busar, en egoistisk styvmoder som dessutom var en häxa, en ståtlig hjälte och ett fullständigt makalöst lyckligt slut. Trots allt detta var den ganska trist. Det verkar som att Disney med denna film mer längtade tillbaka till forna glansdagar och inte alls följt modern animations utveckling. Jag blev besviken på dem, de äger trots allt Pixar, bolaget som kan lägga ner tre år på ett manus...

Jag ger "Tangled" två barnsagor av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Exit Through The Gift Shop (2010)

2011-09-19T13:29:00.006+02:00

It's the art.

Är dokumentärer "riktiga" filmer? Ibland ser jag inte dokusar som riktigt riktiga filmer. Men det är fel. Även dokumentärer är filmer. Och nu ska jag skriva om en av de senaste årens mest förbryllande dokumentärer...

Svt brukar visa erkända och omtalade dokumentärfilmer i sin dokumentärfilmsserie och för några veckor sedan visade de den hyllade dokumentär "Exit through the gift shop" av konstnären Banksy. Filmen hade också dykt upp på ett antal "best of-2010"-listor så jag var nyfiken och förväntansfull när jag bänkade mig.

Först hade jag tänkt skriva ett otroligt komplicerat meta-inlägg om denna meta-film, men jag kände genast att de skulle bli långsökt och otydligt. Vilket inte är bra då det gäller så korta texter som mina filmrevyer är. Men filmen själv, "Exit through the gift shop" är meta, långsökt och invecklad, och formatet är lysande för denna film.

Banksy är artistnamnet på en mytomspunnen "street artist" som vid sidan av graffiti också sysslar med installationer, politiska uttalanden och konstutställningar. Hans installation med den skjutna telefonkiosken är fantastisk (den visas i dokumentären).

Vem är då Banksy? Han gör inga intervjuer och han visar inte sitt ansikte. Inte så heller i denna film, då han sitter i ett mörkt rum med en tjock luva över huvudet. Men han har åsikter om vad som är konst, vad konst är värt och vem som är och kan bli konstnär. Nu när han gör en dokumentär om gatukonstvärlden gör han det givetvis som en installation. Meta var ordet för dagen.

Banksy berättar i inledningen av filmen att han tänkte göra en film om sig själv, men att han fann en mångt mer intressant person att berätta om - "Thiery Guetta". Vi får följa Thierry Guetta, en amatörfilmare som råkar vara bekant med många kända graffiti-artister. Thierry följer dem i gråzonerna, mellan dag och natt, mellan lagligt och olagligt konstutövande, och han låter sin kamera rulla hela tiden. Thierry träffar till slut den mytomspunna Banksy och de utför ett antal coola installationer tillsammans. Till slut instruerar Banksy Thierry att han också ska börja skapa konst. Thierry lyder sin mästare, antar namnet Mr. Brainwash och producerar en megautställning i Los Angeles till publikens och kritikernas förtjusning.

Eller? Vem är Banksy? Vem är Thierry? Ingen vet! Existerar Banksy? Existerar Thierry? Hela denna dokumentär är en hejdlös lek med oss åskådare. Då filmen är otroligt humoristisk och inte tråkig för en sekund har det ingen betydelse vad som är sant eller ej.

Bra dokumentärer behandlar på ett engagerande sätt ett ämne så att åskådaren blir informerad om, utbildad inom, eller bara underhållen av ämnet i fråga. Banksy har här gjort en dokumentär som visar EXAKT vad han sysslar med: humoristiska installationer som får åskådaren att hajja till, tänka efter och förundras.

Jag ger Banksy och hans "Exit through the gift shop" fem illusioner av fem möjliga.

Betyg: 5/5

PS, tänk lite på Banksys val av titel för filmen. Vad säger den oss om dagens konstvärld? Som Abba sjöng... Money, money, money

Frasses A Life In Movies

2011-09-18T15:40:00.001+02:00

Som ett litet sidoprojekt till min egen "A life in movies" har gästmicrobloggaren Frasse satt ihop en egen lista. Hur många filmer tror du att jag och Frasse har gemensamt? Tror du att du sett någon av hans personliga favoriter? Har du ens hört om de filmer han valt? Svar på dessa frågor och alla andra frågor får du på Frasses sidor, och hans "A life in movies" finner du här.

Bridesmaids (2011)

2011-09-18T10:59:00.038+02:00

You're like the maid of dishonor.

Jag är ett stort fan av Judd Apatow, producenten som ibland regisserar också. Han har gjort filmer som "Anchorman", "Superbad", "Knocked up", "Forgetting Sarah Marshall", "Funny people" och "Get him to the Greek". De flesta jag räknat upp är otroligt roliga och underhållande komedier. De kanske inte är världens bästa filmer, men de är roliga och de har hjärtat på rätt ställe. Humor är en svårt konstart, och för mig funkar det inte om det inte görs med hjärta och hjärna, och framför allt det förstnämnda.

Sommarens snackis då det gäller komedier har ju varit att "The Hangover Part II" var så dålig och att "Bridesmaids" var så bra. Det är en konkurrent Todd Phillips som ligger bakom "The Hangover"-filmerna. Phillips har också gjort gamla favoriter som "Old school" och "Road trip". "Bridesmaids" har beskrivits som "The Hangover" med och för (?) kvinnor och den är producerad av Mr. Apatow. Men han har inte gjort filmen ensam.

Medförfattare och huvudrollsinnehavare i filmen är Kristen Wiig. Hon är en comedienne från "Saturday Night Live"-gänget. Detta är hennes genombrottsfilm i mina ögon. Hon är mycket bra, hennes känsla och tajming är suverän. Adam och Matty säger ofta att den svåraste genren inom film för en skådespelare är komedier. Klarar man komedi klarar man allt, och om det stämmer klarar Kristen Wiig allt.

Filmen börjar mycket bra, sedan blir den bisarrt hysterisk och till slut avslutas den svagt där humorn får ge vika för gråtmildhet. Allt som allt var det ett bra försök till en ny fräsch komedi, men filmen fulländades inte. Scenen när Kristens Annie och Rosie Byrnes Helen tävlade om vem som skulle få sista ordet var alldeles för lång. Och den "där" scenen, den i bröllopsklänningsbutiken var av det bisarra slaget. Men som helhet funkade den mesta humorn. Det brittiska syskonparet Brynn och Gil var till exempel så roliga att jag vred mig av skratt i stolen.

Som väntat med en Apatow-produktion har filmen också partier som är varmt genomärliga och på gränsen till terapeutiska Annie är ensam och hon lever sitt liv på ett sätt så att hon inte hittar någon vettig person att dela det med. När hon före filmens start förlorat både pojkvän och sitt älskade konditori tappar hon fotfästet och börjar falla. Vi får i filmen se henne nå botten, hårt med flera studsar, för att sedan i slutet se henne börja kravla sig upp igen.

Jämfört med mina högt ställda förväntningar var jag lätt besviken. Men jag kan utan problem tro på att "Bridesmaids" är långt bättre än "The Hangover Part II", även om jag inte sett den senare. Borde jag det? Som avslutning undrar jag om ni, mina kära läsare, gillar Apatow-produktioner, och vilken som är er favorit i så fall?

Jag ger "Bridesmaids" tre bröllopsbuketter av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Fiffis filmtajm och Jessica på The Velvet Café har också sett filmen. Gå dit och läs för att få två kvinnliga perspektiv...

Charade (1963)

2011-09-17T13:30:00.009+02:00

I love you. I hope we have a lot of boys so we can name them all after you.

Jag och Frans såg "Charade" i somras. Jag har varit omåttligt förtjust i Audrey Hepburn sedan jag såg "Roman holiday". Men jag hade helt enkelt aldrig kommit till skott att se henne i "Charade". När Frans berättade att han sett filmen minst tio gånger kändes som att det var ett bra val. Jag undrade vilken genre filmen tillhör och det visade sig vara svårt att besvara dena frågan. Det är en thriller, men också en romantisk sexiotalskomedi. Enda orosmomentet var att Frans kallade den för "oförarglig".

Nåväl, Audrey Hepburn var 34 år när "Charade" kom ut, hela tio år efter "Roman Holiday", och hon har också som väntat mognat lite grand och spelar här en fullvuxen kvinna. Audrey är fortfarande bedårande men också viljestark och frejdig (hur ofta använder man det ordet nu för tiden?).

Hennes motspelare är Cary Grant i en av hans sista roller. Den oförglömliga Cary Grant var George Clooney före George Clooney var George Clooney. Det råder inget tvivel om att han var 30-, 40- och 50-talens store charmör och kvinnokarl på den vita duken. Cary Grant en av de allra största filmstjärnorna i mina ögon. Jag håller nog James Stewart som snäppet bättre från den eran, men de två är "up there".

"Charade" är en oförarglig förvecklingskomedi i romantikens och thrillerns värld. Skratten kommer som ett brev på posten, och Cary Grants dans runt och med Audrey Hepburn går inte att inte älska. Jag tycker inte att den var något spännande alls, men den hade ett stort underhållningsvärde. Jag kommer kanske inte se den mer än tio gånger till, men den är helt klart återtittningsvärdig. Och i så fall ska jag kanske plocka upp den fina Criterion Collection-utgåvan som förärats filmen.

Just nu ger jag "Charade" tre perfekta filmnamn av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Runaway Jury (2003)

2011-09-10T11:51:00.010+02:00

Gentlemen, trials are too important to be left up to juries.

Precis som med "The Firm" är "Runaway jury" en filmatisering av en John Grisham bok. Och än en gång kastas vi in i advokaternas processstyrda värld. Här handlar det om ett stort och massmedialt uppmärksammat mål där änkan till ett brottsoffer driver ett civilmål mot vapentillverkaren av det skjutvapen som användes i brottet. I Grishmans bok är det tobaksindustrin som står vid de anklagades bänk. Jag är inte helt säker, men jag tror att Grisham skrev sin bok där tobaksindustrin får på nöten före det skedde i verkligheten. Kan man våga hoppas att filmen på samma sätt är en föraning till att vapenindustrin i USA får smisk i framtiden?

Vi har här en stjärnspäckad rolllista där Gene Hackman och Dustin Hoffman reprersenterar det gamla gardet. Filmen stjärnor, och behållning, är dock John Cusack och Rachel Weisz. Vilket fantastiskt par! Tompa Cruise och den där mörkhåriga Jeanne i "The Firm" har inte en chans. Det sprakar om Cusack och Weisz. Och javisst, båda är personliga favoriter hos mig, det är sen gammalt. Dessutom finns det flera bra bi-roller i filmen, speciellt Jeremy Piven som jury-utgallrings-experten.

Detta är en thriller och den är ganska spännande lite då och då. Men man kanske inte tänker på spänningen så mycket egentligen. Filmen är en traditionell "domstols-film", med alla dramaturgiska knep som ingår i den världen. Det mesta känns igen, och även om vi sover tryggt om natten, och kan hantera sanningen, så blir det ändå inte riktigt lika spännande och medryckande.

Filmens styrka är John Cusack och Rachel Weisz. Men framför allt Cusack. Han spelar precis den roll han spelar som bäst. Och då kan man inte klaga allt för mycket.

Jag ger "Runaway jury" tre manipulerade jurysar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Enemy Of The State (1998)

2011-09-06T17:00:00.010+02:00

Because you made a phone call.

Efter tre romantiska komedier kommer nu tre svettiga thrillers från i somras. Den första revyn har jag redan skrivit, den om den underpresterande "The Firm" med Tompa Cruise. Redan när vi såg "The Firm" tänkte jag att en film som "Enemy of the state" är mycket bättre. Och som av en händelse gick just den filmen några dagar senare på en av Frasses många filmkanaler. Vi bänkade oss med spänning. Kom jag ihåg rätt? Var detta en bättre film?

Jodå, den är bra, helt ok. Är inte detta egentligen en typisk thriller från 90-talet? Gediget hantverk, lite polerad yta och ganska spännande. Allt det där stämmer för övrigt in på många filmer av regissören Tony Scott. Will Smith är bra i rollen som den jagade mannen. Jag känner verkligen för honom så de lyckas väl med karaktären.

Filmens höjdpunkt är alla scener med Gene Hackman. Det verkar vara allmänt vedertaget att Hackman här spelar en äldre version av karaktären Harry Caul från Francis Ford Coppolas film "The Conversation" från 1974. Harry har givetvis bytt identitet för att undgå avlyssning eller spårning av "the man". Hackman är i alla fall mycket underhållande i denna film.

Tyvärr finns det ett filmens lågvattenmärke också och det är skådespelerskan i rollen som Will Smiths fru. Hon är oerhört enerverande. Varför han inte slog sig samman med Hackmans karaktär och gick under jorden för att komma ifrån henne var för mig helt ofattbart. Vilken oändligt jobbig person, hon, frun. Den relationen, karaktären, drar ner betyget ett helt snäpp.

Jag ger trots allt "Enemy of the state" tre minneskort av fem möjliga.

Betyg: 3/5

What the hell is happening?
I blew up the building.
Why?

How Do You Know (2010)

2011-09-05T22:11:00.002+02:00

...when I wear a condom with the other girls.

Tre romantiska komedier på rad och skulle det kanske bli tredje gången gillt? Förhoppningarna var höga med Reese Witherspoon, Owen Wilson och Paul Rudd i huvudrollerna. Det enda oroväckande var att Jack Nicholson var med också, men jag hoppades på att han bara skulle ha en liten roll.

Reese och Owen spelar firade superstjärnor inom softball respektive baseball. De har båda levt hela sitt liv i den bubbla som omger idrottsstjärnor. När filmen börjar förlorar just Reeses Lisa sin plats i landslaget. Hon kastas ut i en total förvirring. Vad ska hon göra nu? Vad händer med mig nu? Hennes pojkvän, Owen Wilsons Matty, förstår inget. Samtidigt råkar helyllekillen George, spelad av allas vår bästa polare Paul Rudd, illa ut då hans lurige farsa fifflat med företaget där George är chef.

Lite rörigt kanske men det hänger ihop. Lisa och George möts, Lisa slits mellan Matty och George. Matty står för den konstlade värld som hon själv är uppfostrad i. George erbjuder en oföreställd och ärlig mänsklig relation. Lisa lär sig se livet genom att se George agera och vara. Hon kastar oket av regler och "måsten" som hon skapat i sitt tidigare liv.

Reese Witherspoon är som vanligt väldigt bra. Hon är bra, och hon gör Lisa bra. Hon kommer ut ur bubblan, men det enda hon lärt sig under åren är klyschor och slogans. Tänk er hur det brukar låta när journalisterna intervjuar landslagsspelare i fotboll eller våra "friidrottsstjärnor".

Owen Wilson lever fortfarande i det verkliga livet, och det är jag glad för. En favvis. Han är suverän i denna roll, han träffar de komiska tonerna perfekt.

Paul Rudd är Paul Rudd, your favourite best buddy. Rudd spelar sin George som en smått eljest figur, en ärlig person med tydlig moralkompass, vilket är helt orimligt med tanke på att han i början av filmen är CEO för ett amerikanskt företag, men det är en liten konstighet som man får bortse från som åskådare.

Sen har vi då den vedervärdiga Jack Nicholson i rollen som Georges far Charles. Jack gör som brukligt nu för tiden en parodi på sig själv. När han dessutom bara verkar vara halvt intresserad av rollen blir det inte bättre. Det enda det ger oss är en något mer nedtonad dålighet.

"How do you know" var en positiv överraskning. Jag pendlar mellan en trea och en fyra. Den store Frans har återsett filmen och pendlar till och med mellan ännu högre betyg. Jag förvånas inte, detta är en film som enligt all förväntan borde passa honom perfekt. Efter första titten ger jag "How do you know" tre nya chanser i livet av fem möjliga. Tills jag ser om filmen...

Betyg: 3/5

No Strings Attached (2011)

2011-09-04T21:53:00.002+02:00

Emma: I think monogamy goes against our basic biology.

Här kommer min revy av den andra romantiska komedin av tre som jag såg med min polare Frans i somras. I "No strings attached" finner vi Ashton Kutcher i sin sedvanliga mysiga roll och en placerad Nathalie Portman som hans... vän. Jag tycker Portman är malplacerad och att hon inte passar i romantiska komedier. Jag ser henne hellre som den kufiska egensinniga unga damen från "Garden state" eller "Beautiful girls". Frans håller inte med och var nöjd med henne här, han tyckte hon var välplacerad i rollen.

Ashton Kuchter spelar Adam som blir förtjust i Nathalie Portmans Emma. Men hon är allmänt distanserad och dessutom upptagen med sin karriär, så hon föreslår ett kk-förhållande som en kompromiss. Detta är givetvis minerad mark och den uråldriga frågan ställs. "Kan en kille och tjej vara nära vänner utan att någon blir förälskad i den andre?" Svaret är ett rungande NEJ. Så även här, men för ovanlighetens skull är det inte killen som svansar efter tjejen utan tvärtom. Det var lite fräscht, men inte jätte.

Ashton Kutcher imponerar med ett lågmält skådespeleri, han kunde lätt gått överstyr med sin Adam. Enligt Frans var Kutcher "bra som vanligt", jag var mer överraskad. Han kanske alltid är bra? Är det en ny favorit? Intriguing!

Jag såg filmen för en dryg månad sedan, och för ovanlighet skull kommer jag knappt ihåg vad som händer i filmen. Emma jobbade som AT-läkare på ett sjukhus och det fanns en snygg läkarkollega som uppvaktande konkurrent till Adam. Sedan åkte hon bil i slutet. Nä, detta var i bästa fall med nöd och näppe bättre än "Just go with it", men inte med mycket. Ett extra plus för Kevin Kline i rollen som Adams lurige far.

Jag ger "No strings attached" två omöjliga förhållanden av fem.

Betyg: 2/5

Junip, Midlake och Säkert! - Popaganda, Stockholm (2011)

2011-09-04T10:20:00.005+02:00

Junip, Midlake och Sökert! på Popaganda, Eriksdalsbadet, Stockholm, lördagen den 27 augusti 2011.

Vi kom till festivalområdet vid halv fem på eftermiddagen. Jenny Wilson uppträdde borta på stora scenen framför en månghövdad publik. Efter en kort orientering av området släntrade vi bort och satte oss på badets läktare för att invänta "Stockholm Konstsim Herr".

Vädret var helt fantastiskt hela dagen och det pratades om tropisk natt. Läktaren fylldes snabbt med publik och snart fick de två söta tjejerna som låg och sov på raden framför oss maka på sig. Sömndruckna och med trolig huvudvärk (stekande sol och bakfylla?) fick de se nio herrar i sin bästa ålder, några smala, kliva in på arenan. Konstsimmet var helt bisarrt. Publiken var metsadels positiv och killarna, gubbarna, fick en massa applåder. Jag tyckte väl att det var mest en kul grej men inte speciellt bra. Mycket annorlunda (och det är ju bra iofs...).

Efter detta gick vi bort och kollade på "Säkert!" med Annika Norlin i spetsen. Jag och Lars-Ola har sett henne live i egen konsert för några år sedan så detta var andra gången jag såg henne. Det var ett helt ok framförande, men det är pretentiöst och otroligt PK. När till och med Plymen tyckte att det blev lite väl mycket politik och knutna nävar, blev måttet rågat. Det var en trist tillställning. Besvikelse.

Showerna avlöste varandra i en faslig fart och efter Annikas avsked gick vi bort mot den lilla scenen (lika stor som den "stora") och kollade in "Junip". Det var ett band jag aldrig hört (om). Tydligen ett gammalt band som Jose Gonzalez startade före han slog igenom som soloartist. Det var otroligt sköna. En soft sommarfestivalmusik löd över området. Tyvärr var ljudet inte rent, det brummade, men annars var detta en stor positiv överraskning för både mig och Plymen. Ibland påminde Joses mjuka stämma om Paul Simons dito. Mycket bra konsert i eftermiddagssolen. Quelle surprise!

Nästa show blev också en positiv överraskning. Texasbandet "Midlake" intog den stora scenen, med alla sina gitarrer och tvärflöjtar. Det var sju skäggprydda snubbar iklädda jeans och flanell som spelade en riktigt skön rock som påminde mig en hel del av vissa av Neil Youngs alster. De hade en stor plansch i bakgrunden som badade i olika färger, blått och gult. De gillar Sverige tydligen. Sångaren hade tagit en joggingtur i Stockholm på lördasgsmorgonen. Detta var också en ny bekanskap för mig och det blir ett band jag får kolla upp lite extra. Quelle surprise #2.

Efter "Midlake" spelade svenska "JJ", men det verkade inte vara så bra så jag och Plymen passade på att äta en bit mat. Valet föll på en "Langos de luxe" med gräddfil, röd lök, svart kaviar, räkor och kräftstjärtar. Mycket gott. Efter det gick vi bort och tog plats inför kvällens höjdpunkt Lykke Li. Mer om den konserten här.

Allt som allt var detta en mycket trevlig dag, fantastiskt väder och flera bra framträdanden.

Foto: Olof Plym Forshell

Lykke Li - Popaganda, Stockholm (2011)

2011-08-30T22:17:00.012+02:00

Lykke Li live på Popaganda, Eriksdalsbadet, Stockholm, lördagen den 27:e augusti 2011

I helgen som gick gick årets Popaganda av stapeln. Lykke Li var ett av de stora dragplåstren och hon fick äran att avsluta hela festivalen. Festivalen pågick under både fredagen och lördagen men jag och min gamle polare Olof var bara där på lördagen. Vi såg några band under eftermiddagen och kvällen men det tänker jag skriva om i ett senare inlägg.

Lykke Li avslutade som sagt festivalen och detta var tydligen också hennes sista show under denna turné. Nu har jag sett henne tre gånger på nio månader. Först såg jag och Lars-Ola henne då hon hade uppvärmning på Kägelbanan i november, sedan såg vi henne under den ordinarie inomhusturnén på Cirkus i maj, och nu såg jag henne på festival.

Tyvärr fick inte festivalen göra höga ljud efter klockan elva på kvällen och eftersom Lykke startade klockan tio hann hon bara med en timme. Det var kortare än de tidigare konserterna och detta var något av ett antiklimax för mig. Det blev inte ens ett extranummer. Än mindre fick jag se Complaint Department som jag hoppats, men inte trott, på i låtlistan. Scenshowen har dock vuxit under månaderna sen sist. Hennes inledning med suggestiv musik och moln av tjock rök som väller ut över scenen är som gjort för mycket större arenor och sammanhang, nästan lite Pink Floyd över det hela!

Jag tycker fortfarande att ordningen på låtarna borde ändras. Hon blandar ösiga låtar med långsamma hela tiden och publiken hetsas därmed inte upp lika mycket. Men när hon kör sina "hittar" och till det börjar attackera trummorna som en schaman i extas, då, då är det riktigt bra.

Jag la också märke till att hon numera kör nästan hela showen i svart och vitt ljus. I de tidigare konserterna har det varit mycket mer färgsprakande. Såvitt jag kommer ihåg i alla fall. Varför?

Jag gillade showen skarpt. Olof var jätteglad att äntligen få se stilikonen. Och fota henne.

Självklart tyckte jag att det var trist att konserten bara var en timme, men det som var var hälit. Nu får vi se fram emot nästa skiva. Den kommer bli legendarisk!

Alla foton i detta blogginlägg är tagna av den briljanta fotografen Olof Plym Forshell.

Just Go With It (2011)

2011-08-30T21:31:00.015+02:00

Mom, before we go can i make a Devlin?

Som tidigare diskuterats tenderar jag och den store Frans ofta att välja lättsamma romantiska komedier under våra resor på semestern. Mest beror det på att det ofta sitter ganska sunkiga tv-apparater i de hyrstugor vi hamnar i, tex i de franska alperna. Och då vill jag inte slänga in en film som jag sett fram emot när det inte finns bra ljud och stor skärm. Ofta har vi dessutom varit ute hela dagen i solen jagandes efter bra plats att titta på touren från, och då brukar man vara ganska trött på kvällen. Just sådana kvällar passa enkla, ja simpla, amerikanska komedier mycket bra. Det gör inget om man dåsar till lite mellan varven... Nej då, det var bara ett skämt, jag kollar alltid på hela filmen..

Denna sommar var ungefär som beskrivet ovan och vi såg i snabb följd tre komedier som jag nu ska skriva om. Det slumpade sig så att vi såg den svagaste först och den starkaste sist från denna trio av komedier med romantiska förtecken.

Först ut har vi "Just go with it" med Adam Sandler och Jennifer Aniston i huvudrollerna. Jag blir som sagt galen på Sandler ibland, men ändå väljer jag hans filmer om och om igen. Vad är det som försiggår här? Det måste vara FBI eller CIA som ligger bakom detta fasansfulla!

Filmen är en typisk förväxlingsfars, men utan de svenska sommarrevyernas obligatoriska "snubbla över möbel"-humor. Adam Sandler spelar Danny som försöker imponera på en tjej och då av någon outgrundlig anledning måste låtsas att han ligger i en skilsmässa. Han väljer då att involvera sin personliga assistent Katherine, spelad av Jennifer Aniston, som sin blivande ex-fru. Danny, ny flickvän, assistent/blivande ex, hennes två barn plus Dannys kusin åker sedan till Hawaii (såklart, varför inte?). Katherine i sin tur möter som av en slump sin gamla nemesis Devlin på resan till Hawaii. Devlin spelas förvånande nog av Nicöle Kidman.

Det finns några roliga scener i filmen. Jag skrattade högt av Katherines dotter, hon kör med en lustiga brittisk arbetarklassdialekt då hon låtsas att hon skickats till internat i England. Svårbeskrivet, måste nog ses... Det var också underhållande att se Aniston mot Kidman i en hula hula-dans tävling. Jennifer var oändligt mycket mer sensuell än Nicole i de scenerna. Nicole må vara en bra skådespelerska men sexig är hon inte.

Adam Sandler är sig lik, barmhärtigt nog lite nedtonad denna gång. Jag måste anta att han tjänar extremt mycket pengar på denna typ av politiskt korrekta familjeunderhållningsfilmer. Gott för honom.

En karaktär som jag hade ännu mer svårt med var den jobbiga och humorlösa kusinen till Danny som spelas av Nick Swardson. Han var inget kul alls.

Detta var en film som passade bra en sommarkväll på semestern, men som inte var speciellt bra när det kommer till kritan. Jag ger "Just go with it" två apelsinlekar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

The Hangover (2009)

2011-08-28T09:17:00.001+02:00

Remember what happens in Vegas stays in Vegas. Except herpes. That shit'll come back with you.

Lika sågad som "The hangover part II" blev i år, lika hyllad var "The Hangover" när den kom ut 2009. Jag hade sett delar av första filmen, kanske på någon långflygning till Kina eller något sånt. Filmen är regisserat av Todd Phillips som också ligger bakom favoriter som "Road trip" och "Old school". Så när komedisuget nådde höga höjder en kväll i somras kände jag att det var dags att se "The hangover" "ordentligt".

Filmens första halva är mycket rolig. Bradley Cooper (gängets alfahanne, snygg och blond) och Ed Helms (lite nördig toffelhjälte och tandläkare) är väldigt bra i sina respektive roller. Det var i denna film jag första gången stiftade bekantskapen med den burduse renässansmannen Zach Galifianakis. Här spelar han den lätt störde broderna till bruden. Filmens set-up är klockren. Gänget ska åka till Vegas för att fira av Doug som ska gifta sig. På resan är de tre gamla vännerna Phil, Stu och Doug plus brudens absurde bror Alan. Det hela spårar ur när Alan piffar upp välkomstdrinkarna med lite Rohypnol. Let the rumble begin!

Phil: Fuck, I keep forgetting the tiger.

Nej, jag glömmer inte tigern. Efter den lysande inledningen tappar filmen tempo och kvalité. Ungefär när tigern kommer med i handlingen blir det bara mer hysteriskt men inte mer roligt. Den ljuvliga Heather Graham är i och för sig med i andra halvan av filmen, men bara lite. Det finns roliga scener förstås, kanske allra mest med Mr Chow, spelad av Ken Jeong, som för övrigt spelade nästan samma kines i filmen "Role models" (eller tvärtom faktiskt).

Over-the-top absurd humor med mängder av under-bältet-skämt är svårt. Det måste göras med elegans och finess, det är en balansakt mellan simpelt tölpaktigt och mesigt familjevänligt. Todd Phillips klarade av det med bravur i "Old school" till exempel. Här börjar han bra men avslutar sämre, trenden var nedåtpekande. Det var kanske inte så konstigt att tvåan inte blev bra? Jag har inte sett tvåan än, men den ska kanske ses någon gång när den kommit ut på video.

På tal om video. Kommer ni ihåg den gamla åttiotalskomedin "Bachelor party" med Tom Hanks? Det var Tom Hanks före han blev Mr America. "The hangover" har väl i princip kopierat den filmen, eller hur?

Ok, sammanfattningsvis... "The hangover" ÄR rolig, men den har flaws. Den är lite lätt överreklamerad, men den passar bra i rätt sammanhang och stämning. Skulle tex passa perfekt som en förfestfilm.

Jag ger "The hangover" tre minnesförluster av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Old Dogs (2009)

2011-08-27T12:47:00.001+02:00

I have only made two good decisions in my entire life... And those are the two most impulsive things I have done...

"Old dogs" är en mycket lättsam familjekomedi med John Travolta och Robin Williams. Dessa två gamla gubbar spelar två kompanjoner som leder ett PR-bolag på Manhattan. John Travolta spelar Charlie, den impulsive karismatiska kvinnotjusaren. Robin Williams spelar Dan, den hämmade teoretikern.

Just när gubbarna ska landa en stor affär med en japansk kund dyker en kvinna upp med två tvillingar i sjuårsåldern upp hos Dan. Barnen är resultatet av en mycket blöt fest nere i Miami på en affärsresa efter att Charlie hetsat den blyge Dan att börja ta för sig bland damerna i baren.

Resten av filmen är en gullig saga om hur Dan och Charlie tar hand om barnen under en kort period då mamman avtjänar ett fängelsestraff(!). Filmen är på sin höjd en ok avkoppling för stunden. Jag gillar Travolta men här gör han bara sin roll lite pliktskyldigast. Robin Williams är dock som en senil gammal pensionär i mina ögon. Hans Dan gav mig inte mycket. Har Robin Williams någonsin varit speciellt bra egentligen? Visst både "Döda poeters sällskap" och "Good morning Vietnam" var ju bra filmer, och jag kan förvisso inte se någon annan i hans roller idag. Men var han verkligen bra? Ser han inte lite äcklig ut? Jag vet inte, kanske kan vi i alla fall komma överrens om att han blandar högt och lågt? Han var ju helt klart bra i den underskattade filmen "One hour photo". Allt annat är skit så vitt jag kommer ihåg...

"Old dogs" är inte unga, söta och spralligt lekfulla som valpar brukar vara. "Old dogs" är långsamma, lite halvtjocka, lite trötta, men snälla och oförargliga. Roligaste scenen var när gubbarna tog barnen till scouterna där de blev ledda av en hysterisk Matt Dillon. Det var kul.

Jag ger "Old dogs" två svaga lyxlägenheter av fem möjliga.

Betyg: 2/5

The Firm (1993)

2011-08-22T19:37:00.005+02:00

It's against the law.

En kväll hemma hos Frans i somras. Jag blev otroligt sugen på en spännande klassisk thriller. Jag argumenterade för min sak med frenesi och slutligen med framgång, och Frans gav domen att thriller ska det bli. När han uppdagade att jag inte sett "The Firm" blev domen densamme. Jag hade bara sett fragment av filmen någon gång på någon reklamkanal, och då tyckte jag att den verkade lite halvdålig. Men jag hade tydligen fattat fel, för detta var enligt Frans en av de klassiska thrillrarna, med oliiidlig spänning, no less. Yes, sir.

En film som denna bygger på att man som åskådare knyter an till huvudpersonerna och sakta dras in i deras situation. Att filmen bygger upp ett verkligt hot mot dessa personer. Och att vi tillsammans med dem våndas och svettas för att komma ur knipan med livet i behåll, eller vad det nu än är som riskeras. Bra filmer inom genren kan vara "The pelican brief", "Enemy of the state" och kanske "Conspiracy theory".

"The firm" är inte en av de bra thrillrarna. Förvisso ser Tom Cruise fasligt rolig ut när han springer jättefort ner längst en gata. Han flaxar hejdlöst med armarna och han får ett superansträngt ansiktsuttryck. Det största problemet med filmen är dock att personkemin mellan Tom Cruise och Jeanne Tripplehorn i rollen som hans fru är noll, lika död som en sten som lagts upp på stranden. Jag skiter i vad som händer Mitch/Tom och Abby/Jeanne. Kommer de klara sig? Gäsp. Jag skiter i om de kan rädda sitt äktenskap. För ni ska veta att Tom satt på en pingla nere i Västindien. Don't give a damn. Och den onödigt komplicerade simpla historien med en hel advokatfirma som arbetar för maffian lämnade mig lika oberörd som frågan om vem som ska ta över allsången nästa år.

Finns det något bättre än en tät, välgjord, välspelad och framför allt spännande thriller? Nej. Finns det något svårare att finna? Nej, det verkar inte så. Tips och förslag på detta mottages tacksamt.

Jag ger "The firm" två erbjudanden du inte kan motstå av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Movie of the month - January 2011

2011-08-22T19:14:00.000+02:00

Jag såg inte så mycket film denna månad. Istället adderade jag ett antal western-revyer som jag skrev våren 2008 till bloggen. Ingen av dessa var toppfilmer, men gå gärna tillbaka i bloggarkivet och läs dem, de är alla klassikers inom genren.

De två bästa filmerna som jag revyade var:

* Never let me go
* The social network

Även om Finchers film om Facebook var väldigt bra måste månadens film bli den film som överraskat mig mest på många, många år. Jag såg filmen tillsammans med min kompis Dan och vi blev blown away. Båda blev berörda, men vi reagerade olika. Danne blev illa berörd. Får man svaga nerver när man blir förälder eller?

Jag fascinerades och tänkte på filmen i dagar efter vi sett den. Jag kan än idag komma på mig själv att gå och tänka på den. Förunderligt!

Månadens film januari 2011 blir dramat: Never let me go

Hur beställer man lunch?

Hanna (2011)

2011-08-21T21:28:00.005+02:00

I just missed your heart.

Hanna är en ung blond flicka som växer upp i norra Finland med sin far Erik, en avhoppad CIA-agent. Erik lär henne att döda med vapen och händerna. Hon måste alltid träna och träna, aldrig vila. Vid sidan av den rigorösa träningen lär Erik sin dotter en massa språk, fakta om omvärlden och han läser bröderna Grimms sagor för henne. Hanna har aldrig fått höra musik.

"Hanna" börjar mycket, mycket bra. När hon ger sig ut i världen för att ta hämnd på Marissa Wiegler ställs hon inför en massa nya intryck, faror och musik. Hon dödar lätt vältränade soldater. Ni vet så där när man håller händerna om kinderna på en person och sen vrider, och knäcker nacken på honom som om det vore ett lock på en syltburk. Men av vardagliga saker som dusch och elektricitet blir hon rädd och stressad. Hon gillar dock musiken hon får höra.

Man ska inte se denna film och förvänta sig någon logik över huvud taget. Ordet "varför" får inte söka sig in i ditt sinne. Låt denna film bara vara en enkel kul actionthriller. Glöm "varför", det hjälper inte...

Titta istället på skådespeleriet. Eric Bana som Erik är nästan torrare än i "Munich". Hahaha, nej visst, det går ju inte, men jag skrev ju nästan. Cate Blanchett som Marissa försöker göra om Tilda Swintons roll från "Michael Clayton" fast hon gör en funny voice också. Hanna spelas av Saoirse Ronan. Hur tusan uttalar man hennes förnamn? Hon har väldigt ljust hår. Den överlägset mest intressanta och roligaste karaktären i filmen är Hannas nyvunna vän Sophie som spelas av nykomlingen Jessica Barden. Hon stjäl varje scen hon är med i. Henne vill jag se mer av. Till sist finns där också en pervers tysk discokille i jumpakläder med tortyrintresse, Isaacs, som spelas av Tom Hollander. Han var kul men de utvecklade varken hans karaktär eller story arc som de borde.

Första halvan av "Hanna" var en frisk fläkt, med stort underhållningsvärde. I andra halvan gick det nedåt. Det var mycket action i slutet men tyvärr var det snabba klipp, mycket närbilder och ett allmänt virrvarr. Bourne-filmerna visade oss att det går att göra moderna actionsekvenser utan att åskådarna ska behöva bli åksjuka, eller helt tappa bort sig om vem som slår vem i huvudet. Tyvärr gör filmen ännu ett stort fel och det är att de lägger in en stor konspirationsteoretisk förklaring till Eric och Hannas bakgrund. Som om åskådarna hade frågat "varför". Fel, fel, fel. Åskådarna får inte fråga "varför", se ovan. När de ska börja förklara vad som hänt rämnar illusionen, åskådaren rycks bort från bröderna Grimms värld till vår egen och där funkar inte "Hanna".

Bra ambitioner och en skön stämning i första halvan ger mig i alla fall kraft nog att ge "Hanna " tre tjejer som kan av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Hanna kan

Movie of the month - December 2010

2011-08-21T20:47:00.002+02:00

Efter den furiösa vågen av filmer från filmfestmånaden november var december som sig bör lite mer stilla. Jag hann dock se några bra filmer och de bästa var:

* A matter of life and death
* Harry Potter and the deathly hallows, part 1
* Toy Story 3
* The Philadelphia story
* Black hawk down

Av dessa filmer är det endast "Black hawk down" som fick en femma. Alla de övriga fick betyget fyra. Men "Movie of the month" är mer än en tävling i högsta betyg, det är ett skyltfönster, en möjlighet att lyfta upp en favorit som jag av någon anledning känner extra starkt för. "Toy story 3" var väldigt bra och den lyfte jag fram när den kom med i min Topp10 från 2010. "Harry Potter and the deathly hallows, part 1" gillade jag väldigt mycket nu när jag såg om den i somras inför den sista filmen. Jag ångrar att jag inte tog med den på nämnda topplista. "Black hawk down" har jag höjt till skyarna förr, och visat för kompisar så att det räcker. Den film jag istället väljer är en film som med all säkerhet kommer få betyget fem så snart jag ser om den. Den har en frejdig och otroligt tuff dialog (som aldrig gått hem i det konservativa Hollywood av idag), den gudomliga Katharine Hepburn och inte mindre än två manliga huvudrollsinnehavare i Cary Grant och James Stewart.

Månadens film december 2010 blir screw-ball komedin: The Philadelphia story!

Hepburn och Stewart på fyllan

Grant, Hepburn och Stewart

Piranha (2010)

2011-08-21T11:25:00.002+02:00

This is the Lake Victoria police department. The sheriff has declared an emergency!

Och så börjar skrikandet. "Piranha" är en överraskande underhållande splatter- och nakna bröst-film som flirtar hejdlöst med genren. Kul grejjer helt enkelt.

Tänk er "Jaws", eller "Hajen" som den heter här i Sverige, fast inspelad i en tid där man får se mer av odjurens dödande av halvnakna, och helnakna, oskyldiga (?) ungdomar på spring break. Tänk er att istället för hajen utmanas vi av ett stim av dinosariegamla superaggresiva pirayor. Tänk er horder av topless-brudar. Då tänker ni på "Piranha".

Samtidigt har vi Elisabeth Shue som spelar sheriff Julie Forester lika gravallvarligt som Roy Scheider i "Jaws". Det är en underlig blandning av allvarligt spel av Shue som sheriffen, och over-the-top gore (köttigt dödande av ungdomarna, de äts, slits sönder, skärs sönder, hamnar i motorbåtarnas propellrar etc). Till exempel scenen med tjejen som sitter i en badring, och äts av pirayorna så att hon liksom sugs ner genom ringen i ett bubblande blodrött inferno...

Jag har läst revyer som antyder att detta skulle vara en spänningsfilm, men jag såg det inte alls så. För mig är detta ren komedi, förklädd som en skräckis. Jag är kanske avtrubbad? Lustigt i så fall eftersom jag normalt sett inte "vågar" se skräckfilm...

Filmbloggvännerna Fiffi och filmitch har också sett filmen.

Jag roades av denna film och den får därför tre sylvassa tänder av fem möjliga.

Betyg: 3/5

They are babies? Huh. So, where are their parents?

L'Immortel (2010)

2011-08-20T11:43:00.000+02:00

Nästa film från sommarens skörd är den franska action-drama-thrillern "L'immortel" eller "22 bullets" som den översatts till. Den gamle mästaren Luc Besson har producerat och hans favoritskådespelare Jean Reno (Le dernier combat, Subway, Det stora blå, Nikita, Leon) spelar huvudrollen som den odödlige.

Detta är en thriller i ganstermiljö, french style. Allt är realistiskt, tempot varierande, våldet sparsmakat men hårt. Filmen handlar om en gammal gansterboss som vill dra sig tillbaka, men han blir sönderskjuten (22 kulor avlossas) i ett bakhåll. Han får kämpa, för livet, och för att hålla fienden borta från sin familj. Filmen handlar också om tre ungdomsvänner, som svurit en ed på att alltid vara vänner. Dessa tre pojkar har i filmen vuxit upp och de är vår vän gansterbossen, hans consigliere och den konkurrerande gangsterbossen.

Filmen var väldigt spännande, mycket välspelad och producerad. Samtidigt blev jag inte tagen av historien eller karaktärerna, filmen bleknade ganska snart i med medvetande. Det är så med vissa filmer, och det kanske är så det ska vara. Men om du är ute efter en film inom denna genre, dvs realistiska spännande actionfilmer om maffiabossar i modern tid, då är detta en film för dig.

"L'immortel" är ett gediget hantverk men den lämnade mig under whelmed så den får tre ålningar genom taggtråd av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Farewell, My Lovely (1975)

2011-08-16T20:17:00.001+02:00

Helen: We've got everything we need with you.

Nästa film jag såg på resan var "Farewell, my lovely" ur den svårbegripliga film noir-genren. Jag har inte läst Raymond Chandler själv, men kompisen Frans är en auktoritet inom ämnet. Enligt honom personifieras karaktären "Philip Marlowe" av Robert Mitchum. Jag vet inte om detta stämmer men jag kan mycket väl tro på hans utsaga efter att jag sett denna film.

Eftersom jag tidigare inte riktigt tagit film noir till mitt hjärta var jag först tveksam till detta filmval, men eftersom den återfinns på Frasses "A Life In Movies" ville jag ge den en chans. Vad har jag att förlora tänkte jag, vem vet, jag får kanske höra "Danny Boy" ur kulhålet i armen...

Som sig bör sammanfattar öppningsmonologen filmen, ja ta mig tusan hela genren. Vad som skiljer denna sjuttiotalsfilm med dess fränder från femtiotalet är att "Farewell, my lovely" helt klart har glimten i ögat, den spelar på invanda förväntningar om genren.

Det är inte en fullfjättrad parodi, no sir, men det är inte heller helt gravallvarligt. Robert Mitchums "Marlowe" är precis som i böckerna. Ta mig tusan, han hade rätt! "Marlowe" startar filmen med en underbar släpig voice-over:

Marlowe: This past spring was the first that I felt tired and realized I was growing old. Maybe it was the rotten weather we'd had in L.A. Maybe the rotten cases I'd had. Mostly chasing a few missing husbands and then chasing their wives once I found them, in order to get paid. Or maybe it was just the plain fact that I am tired and growing old.

Filmens femme fatale "Helen Grayle" spelas av karaktärsskådespelerskan Charlotte Rampling och en av de olycksalige männen spelas av Jack O'Halloran.

Jag fann filmen angenäm, speciellt kul att den sågs med en som verkligen gillar den. Betyget blir positivt och jag ger "Farewell, my lovely" tre försvunna flickvänner av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Source Code (2011)

2011-08-14T20:20:00.002+02:00

Tell me everything gonna be ok.

Nästa film vi såg var "Source code". Jag var mycket sugen på denna film, och efter debacklet med "Grown ups" var det dags med en härlig sci-fi thriller. Det är regissören Duncan Jones andra film. Han debuterade 2009 med det lilla sci-fi dramat "Moon" som jag tycker är otroligt bra. Nu har Jones fått stor budget av filmbolaget, men frågan är om han också är i deras klor?

Precis som "Moon" handlar "Source code" om identitet, varför vi är där vi är och vår roll här i livet. På något sätt. Min kompis Frans brukar inte gilla sci-fi, där går vår filmsmak helt isär. Efter filmen då vi efterbehandlade vad vi sett visade det sig att vi gillade den ungefär lika mycket. Men av helt olika anledningar.

Jag tycker att filmen är bra fram till ungefär fem minuter före slutet. Då när filmen är slut fortsätter den och vi får ett tillrättalagt "filmbolagsslut". Jag är helt säker på att slutet på denna film är framtvingat av bolaget. Om filmen hade haft det slut som filmen borde haft, hade detta antagligen blivit en mycket bra, tänkvärd och lite sorglig film, men den hade ändå lämnat åskådaren med tankar och funderingar om slutet. Nu förstör de allt med de sista scenerna.

Frans å sin sida tyckte att Jake Gyllenhaal i huvudrollen betedde sig helt ologiskt, men att de sista scenerna bevisade att hans agerande var logiskt. Och då var Frans nöjd. Den evige romantikern gillade det påklistrade slutet. How bizarre!

Fram till det vidriga slutet fick vi se en actionfylld thriller som höll mig på helspänn. Filmen tar sig själv på stort allvar, det är inte mycket glimten i ögat. Gyllenhaal, Vera Farmiga och Michelle Monaghan gör bra roller. Men med ett dåligt slut förtas hela filmen. Det finns bara en film jag kan komma på som lyckas överkomma ett dåligt slut och det är Michael Manns "Heat".

Jag ger "Source code" tre nya chanser av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Movie of the month - November 2010

2011-08-14T15:57:00.002+02:00

November är Filmfestival-månad och då ser jag förhoppningsvis en massa film på filmfesten. Förra årets festival var inget undantag. Under inledningshelgen fick jag besök av Patrik från Göteborg och det var mycket, mycket trevligt. Dessutom såg jag en del film hemma också. Totalt revyade jag hela trettio filmer denna månad. De nominerade filmerna för "Movie of the month" är:

Även om "Winter's bone" är den bästa filmen är de andra två filmerna komedier som tål omtitt efter omtitt. Jag premierar detta och väljer därefter... Jag gillar Scott Pilgrim så mycket att jag nu köpt den på blu-ray till och med. Jag ska se om filmen och grotta ner mig i extramaterialet någon mörk höstkväll.

Månadens film november 2010 blir komedin: Scott Pilgrim vs. The World

Orkestern Sex Bob-Omb

Grown Ups (2010)

2011-08-14T12:24:00.002+02:00

Can I have her milk, mommy?

Denna sommar besökte jag min kompis Frans i England. När jag hälsa på honom brukar det bli många sena nätter med film och oftast då komedier, ibland dåliga sådana, eller gamla klassikers från 40- och 50-talen. Första kvällen bjöds det på en mycket god pasta men också en komedi, ett epos av Adam Sandler - "Grown ups".

Jag blir inte klok på karln, Sandler. Han har ju visat flera gånger att han är en duktig skådespelare och att han kan göra väldigt bra filmer. Detta är inte en av dem. Detta är en ordinarie "sen-kväll-på-sommaren-komedi". Sandler har samlat ett gäng kompisar i form av Rob Schneider, Kevin James, Chris Rock och David Spade och gjort en urblåst dum komedi med en massa kiss- och bajshumor. Och ett och annat tuttskämt.

Det finns dock några roliga partier i denna film. I rollen som Sandler härliga fru ser vi Salma Hayek, och hon är otroligt vacker som vanligt. Inte konstigt att barnet vill ha av hennes mjölk istället. Annars stod Rob Schneider och hans "familj" för det mesta av skratten.

Frans tyckte att filmen tog sig lite efter 23 minuter då familjerna anlänt till sommarstugan. Jag kan hålla med om det, men egentligen var filmen jämndålig. Sandler har en fäbless för gråtmilda historier som alltid ska ha en sensmoral och ett otroligt politiskt korrekt "happy ending". Detta är inte vågat eller nydanande filmskapande, detta utmanar inga konventioner, detta är bara vanilla. Det hjälper inte att Chris Rocks karaktärs mamma sitter och pruttar hela tiden.

Jag hade tänkt ge filmen en tvåa för Salmas skull, men nu när jag skriver texten klarar jag inte av det. Jag ger "Grown ups" en het dotter av fem möjliga.

Betyg: 1/5

The Straight Story (1999)

2011-08-13T15:17:00.005+02:00

Alvin Straight: "You don't think about getting old when you're young... you shouldn't"

Jaha, då var semestern slut och det är tillbaks till arbetet. Jag har en hel hög med oskrivna revyer; filmer i massor, en bok och en tv-serie. Var ska jag börja? Inspirerad av Fiffis inspirerande revy om Speed valde jag filmen jag såg igår kväll, anti-speed filmernas moder "The Straight story". Jag har sett filmen tidigare, och den är väl värd att se om.

Alvin Straight dog 1996, i en ålder om 76 år. Han blev känd två år före sin död då han åkte 390 km på sin John Deere-gräsklippare för att hälsa på sin sjuke storebror. Alvin var gammal med dålig syn, han hade inget körkort och han kunde nästan inte gå. Han fann den bästa lösningen på ett mycket existerande problem och han tog helt sonika sin gräsklippare. Hans resa är en fantastisk historia.

David Lynch har regisserat filmen. Det är också fantastiskt. Det är mannen bakom "Twin Peaks", "Blue velvet" och "Mulholland Drive", tänk på det. I hans filmer är snart alla karaktärer perversa, galna eller disturberade. I "The Straight story" hittar Lynch hem till ett Amerika som nästan aldrig visas på film. Det Amerika som befolkas av riktiga människor, med deras drömmar, historier, generositet, fattigdom och rikedom. Min aktning av David Lynch höjs som en flaggstång på toppen av Kaknästornet i och med denna film.

Inledningen av filmen i Alvins hemstad är litet långsam och nu vid andra tittningen upplevde jag den som trevande. Det kanske var ett tecken på min egen oförmåga att stressa av? Men så fort Alvins road trip startar är denna lilla film helt magisk. Richard Farnsworth i rollen som Alvin är otroligt bra. Han spelade rollen året innan han gick bort och han var dödligt sjuk under inspelningen, kräftan. Richard och Alvin hade det gemensamt att de inte kunde gå utan kryckor i slutet av sina liv. Det finns några mycket gripande scener i filmen. Jag gillar framför allt James Cada i rollen som Danny Riordan som hjälper Alvin när klipparen gått sönder, samt scenen med Wiley Harker som Verlyn Heller, två WWII-veteraner på en bar.

Men det jag gillar allra mest är filmens sista scen. En av de bästa och finaste avslutningsscenerna på film alla kategorier. Så enkelt, så fint spelat av två ärrade veteraner. Scenen har nästan ingen dialog. Allt som sägs uttrycks i skådespelarnas ansikten. Fårade gamla ansikten fyllda av minnen, vemod och förlåtelse. För mig som inte gillar gamla människor gav avslutningsscenen oväntade känslostormar...

Jag ger "The Straight story" fem stjärnor av fem möjliga.

Betyg: 5/5

Alvin Straight: "The worst part of being old is rememberin' when you was young."

Wonder Boys (2000)

2011-07-29T18:31:00.003+02:00

You're not like my other teachers, Professor Tripp.

Jag har länge velat se "Wonder boys". Jag hade hört mycket positiva ord om filmen, men egentligen inget om vad den handlade om. Nu, på semestern 2011 var det tydligen dags. Jag hittade den i den store Frans filmhylla.

Vad härligt det är när ens höga förväntningar uppfylls och överträffas. Detta är en varm, rolig, vemodig, och ändå hoppfull film om "riktiga" personer. Inte en serietidnings-superhjälte så långt ögat når. Denna film påminner mig i stil, form och känsla om en annan av mina favoriter - "Beautiful girls". När jag tänker på det påminner den mig också lite om miljö och känsla jag fick av att läsa boken "The secret history" av Donna Tartt.

En film som denna lever och dör med sina skådespelare, och skådespelarna är suveräna i denna film! Michael Douglas, Frances McDormand, Robert Downey Jr (är inte han alltid otroligt bra?), Tobey Maguire och Katie Holmes (hon är söt i alla fall).

Filmen handlar om livet, författarskap, prioriteringar och livsvalen vi gör. Michael Douglas spelar Grady Tripp, en lärare i litteratur och tillika firad författare. Vi får följa Grady och hans närmaste under ett dygn fullt av sökande och förvecklingar. Professor Grady måste ta hand om en stulen bil, en död hund, en graviditet, en stressad editor, en transvestit och Marilyn Monroes jacka. Allt medan han tänder den ena jointen efter den andra. En skön film helt enkelt.

"Wonder boys" är redan en favorit hos mig, och på grund av den fantastiskt sköna stämningen i filmen ger jag den fem långa romaner av fem möjliga.

Betyg: 5/5