Sidor

tisdag 31 januari 2017

Lupin III: The Castle of Cagliostro (1979)


Den andra filmen från 1979 som jag gav chansen inför min topplista över filmåret 1979 blev Hayao Miyazakis första långfilm "Rupan sansei: Kariosutoro no shiro" som på engelska heter "Lupin III: The Castle of Cagliostro". Jag har sett nästan alla Miyazakis filmer efter att ha sett flera av dem under mitt Decennier-projekt. Denna film tappades dock bort i hanteringen så jag tog chansen nu istället.


Detta är inte en av hans bästa filmer, snarare kanske den svagaste av dem alla, men det var ändå riktigt kul att se den då den visar en filmskapares mödosamma steg på väg mot sin högsta nivå som i Miyazakis fall kommer bli mästerlig. Det är en lekfullt berättad skröna om en charmig spelevink som stjäl pengar och hjärtan i det påhittade landet Cagliostro. Animationen och hela historien får mig att tänka på Tintin eller varför inte barndomens favoriter Johan och Pellevin. Det är fokus på actioninnehållet och vår hjälte Arsène Lupin uppvisar en imponerande räcka med fysiska färdigheter som var och varannan gång trotsar tyngdlagen och andra hinder i en realistisk värld.


Lupin ska bryta sig in i ett befäst slott för att rädda en vacker flicka och stjäla några dyrgripar. Vi får en antydan till kärlekshistoria, men karaktärerna är trots allt ganska grunda och det djup man kan uppfatta i senare filmer från Miyazaki saknas här till stor del. I denna film arbetar han mer med karikatyrer och farsartad humor än "riktiga" karaktärer. De släpps inte in i mitt hjärta, och jag kommer inte sakna dem när filmen är slut, som så ofta sker med Miyazakis figurer.

Jag kommer med all säkerhet någon gång se de tre återstående Miyazaki-filmerna jag har kvar; Porco Rosso, Ponyo och The wind rises, och att då ha sett alla hans långfilmer kommer känna bra. Detta var ett steg på vägen.

Jag ger Lupin III: The Castle of Cagliostro två starka rövare av fem möjliga.

Betyg: 2+/5


måndag 30 januari 2017

War Dogs (2016)


War dogs är skriven och regisserad av Todd Phillips. Vad har vi på Todd Phillips? Han har gjort två riktigt roliga i Old school och re-maken av Starsky & Hutch. Han är också känd för Road trip och The hangover-trilogin där den första var kul men de efterföljande två - not so much.

Med War dogs har Phillips slagit in på en ny bana. Han har gjort en mini-"The wolf of Wall Street". Här har vi ett drama som bygger på en osannolik men sann historia om två tonåringar från Miami som blev stora players inom vapenhandeln som distributörer till Pentagon. Phillips är kanske ingen ny Martin Scorsese, men hans film har likt Scorseses "förlaga" en attityd och ett humoristiskt anslag som gör filmen till en fröjd att beskåda.


Jag gillar denna film mycket även om den har en bit kvar upp till The wolf of Wall Street. Men den höjer sig över mängden ändå. Miles Teller som vi lärde känna i Whiplash och The spectacular now spelar huvudrollen. Hans slajmiga kompis och affärspartner spelas av Jonah Hill. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om Jonah Hill. Han verkar vara ett asshole privat och hans karaktärer på den vita duken brukar allt som oftast också vara sliskiga. Är det ett tecken på en briljant skådespelare som kan förställa sig, eller har han helt enkelt bara tagit med sin privata persona in i rollerna? Tills jag är överbevisad om motsatsen kommer jag anta det senare.


Men oavsett vad man tycker om Jonah Hill så får man ge honom cred för att han passar in mycket bra som den bufflige Efraim. Och jag älskar hans bisarra skratt.

Filmen är inte lika mycket "in your face" som "The wolf " är men den har ändå en frejdig "don't give a damn"-attityd och den beskriver en makalös historia. War dogs påminner mig också om den förträffliga Charlie Wilson's war (på grund av temat) samt The big short (på grund av det lätta anslaget i berättelsen). Phillips lyckas på ett bra sätt visa hur killarnas entreprenörsanda tar dem framåt och hur absurd vapenhandeln är. Jag vet dock inte hur effektiv den ironiska tonen är som opinionsbildare, och med lite otur kan denna film hamna i samma blåsväder som The wolf of wall Street där det blir otydligt om filmen hyllar brottslingarna eller ej. Men för mig är det en del av charmen med dem båda. Filmer som skriver oss i publiken allt för mycket på näsan är i alla fall ett sämre alternativ.

Jag ger War dogs tre till fyra vackra ögon av fem möjliga beroende på dagsformen.

Betyg: 3+/5



fredag 27 januari 2017

La La Land (2016)


Jag är inte ett jättefan av musikaler, så trots att La la land var allmänt hyllad hade jag ganska rimligt ställda förväntningar. Jag gillade dock idén om att Damien Chazelle gjort en helt ny originalmusikal och inte en re-make av en gammal film eller en adaption från en Broadway-show. Det visar att han har modet att utmana publik och studios och göra något han tror på, för jag tror knappast att en lallande musikal är en lika säker satsning som någon av alla uppföljare eller re-makes av action- eller superhjältefilmer vi ser idag.


Filmen är ganska mysig under stora delar. Musiken är helt ok tycker jag under sittningen. Det är en melankolisk klang i låtarna som jag gillar jättemycket. Efter titten har jag också lyssnat på soundtracket och alla låtar har vuxit mycket. Jag har nog lyssnat på cd'n minst 25 gånger de senaste två veckorna. Nu älskar jag i princip alla låtar och jag kan tänka mig att filmen kommer växa magiskt mycket när jag ser om den. Filmen hyllar också med rätta jazzen som musikstil och desto mer jazz desto bättre. Det är sedan gammalt.

Filmen är snygg att se på då Chazelle har arbetat mycket med färgsättningen för att skapa stämning och styra in åskådarens känslor i rätt riktning. Men det jag gillar mest med filmens set-up är att den handlar om drömmare med filmens två huvudkaraktärer Mia (Emma Stone) och Sebastian (Ryan Gosling) i fokus. En musikal som utspelas i drömfabriken om två drömmare. Klart att det är en bra bas att stå på. Filmer om drömmare är bra, det är också sedan gammalt.


Emma Stone är fantastisk som vanligt medan Ryan Gosling har helt klart passerat sin peak och jag blir närmast uttråkad av att se honom. Så fort de båda var i bild tittade jag bara på Stone. Det var som om min blinda fläck låg mitt över Goslings ansikte. Emma Stone är fabolous och Gosling är boring trots de fina musklerna under skjortan. Man får trots allt ge honom cred för hans dans, koordination och att han lärde sig spela piano, men jag känner ingen personkemi mellan de älskande. Tyvärr, för detta är trots allt en film vars nerv är det älskande parets öde. Jag hörde på en amerikansk podcast där en av värdarna beskrev energin mellan Gosling och Stone som om de vore syskon och jag förstår precis vad han menar. Och det är sannerligen inte Stones fel. Bästa scenen dem emellan är scenen med steppdans i månljuset när de letar efter sina bilar. Det var en fantastisk scen.


Musiken är, som nämnts ovan, bra och framför allt låten City of stars som används en så där tre eller fyra gånger under filmen. Den har fastnat i huvudet på mig så det är schysste att den är bra i alla fall. Jag tror att jag hade haft ännu större nöje av filmen om jag förberett mig med att lyssna på soundtracket några gånger före filmen också. Damn. Men nästa gång jag ser den, då jäklans... då ska jag steppa på soffbordet där hemma!

Filmen har ett fantastiskt slut tycker jag och slutet var för mig en total överraskning. Japp, min taktik att hålla mig borta från trailers, nyhetsflödet och revyer är framgångsrikt. Filmen har vuxit en hel del efter jag såg den vilket borgar för att det kommer bli en kul upplevelse att se om den. För jag tror att detta är en film som vinner på att man ser om den. Jag kan absolut förstå och till och med sympatisera med dem som älskar denna film med hull och hår. Den är gjord av kärlek och det syns i slutresultatet. Det är en bubblig och jublande livsbejakande film.


Jag gillar La la land. Den kryper in under huden på mig. Den ligger och marineras i bakgrunden av mitt medvetande. Den växer långsamt som bröddegen under duken. Stämningen och temat är underbara. Emma Stone är skitbra men tyvärr är Ryan Gosling trist. Goslings insats gör att filmen inte orkar med det sista klivet upp till toppen av stegen. Som helhet är jag ändå väldigt imponerad och nöjd. En film med en bullet...

Jag ger La la land fyra drömmare av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Denna film måste väl ha gått hem hos alla filmspanarna? Kolla för dig själv:
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
Fiffis Filmtajm
Absurd Cinema




torsdag 26 januari 2017

Nosferatu: Phantom der Nacht (1979)



2017 kommer till viss del bli "The year of the 70s" här på Fripps Filmrevyer. Den första onsdagen i varje månad kommer jag lägga ut mina topplistor över filmer från ett år från och med 1979 nu i februari stegade ner till 1970 i november. Jag kommer därför ta chansen att se ikapp någon eller flera filmer per filmår i förberedelse inför mina topplistor.


Jag har därmed sett två filmer från 1979 varav denna film är den första, "Nosferatu: Phantom der Nacht" (engelsk titel Nosferatu the Vampyre). Detta är Werner Herzogs re-make på F. W. Murnau's klassiska stumfilm Nosferatu. Precis som Murnau gjorde följer Herzog originalet Bram Stokers bok Dracula väl som jag förstår det. Filmen utspelas under slutet av 1800-talet och filmens look and feel är tidsenlig. Han använder urvattnade färger och sunkig ljussättning för att åstadkomma en känsla av gammal film.

Lucy och Jonathan Harker spelas av Isabelle Adjani och Bruno Ganz och de är helt ok. Jag hade kanske väntat mig lite mer från Isabelle Adjani. Filmens starkaste kort blir istället, såklart, Klaus Kinski som är liderligt underbar som greve Dracula. Hans miner och små handrörelser är spot on som man vill ha dem i en film som denna. Att Kinski är galen på riktigt också gör bara upplevelsen att se honom på scen ännu fylligare.


Som helhet är dock filmen ganska långsam och av och till lite tråkig. Visst den har en tung stämning, scenerna med pesten och alla råttorna är effektiva. Det jag framför allt tar med mig från denna film är att det var kul att se den äldsta och mest klassiska myten om Dracula, djävulsjord i kistor, galen hantlangare som äter insekter och allt. Sen är förstår Klaus Kinski för härlig att beskåda, som sagt.

Jag ger Nosferatu: Phantom der Nacht tre pålar genom hjärtat av fem möjliga.

Betyg: 3/5





onsdag 25 januari 2017

The Accountant (2016)


The Accountant är en riktigt najs actionthriller med Ben Affleck och den suveräna Anna Kendrick i huvudrollerna. Att bara jämföra The Accountant med senare tiders kapabla actionthrillers som Jack Reacher eller John Wick är att undersälja filmen tycker jag. Jag får 90-talsvibbar av den istället. Det är som en gammal schysste Renny Harlin-film letat sin in i 10-talet. En annan relevanta jämförelse skulle kunna vara att blanda lika delar Dexter, Grosse pointe blank och Up in the air och krydda med en liten strimma Heat.


Ben Affleck spelar en överbegåvad matematiker med stora sociala utmaningar. Han har någon sorts diagnos, typ Aspergers. I vilket fall är han högpresterande, noggrann, ihärdig och extremt duktig på vapen och slagsmål. Hans militärfarsa tyckte att det var bäst att han fick lära sig att slåss då han alltid blev retad som liten. Anna Kendrick spelar kvinnan på ekonomiavdelningen på ett stort företag som upptäcker att någon stulit pengar från firman under många år. Men så blir det rörigt...

Handlingen är komplex men inte för mycket. Det är en story som håller mig intresserad hela filmen igenom. Filmens styrkor är stämningen och skådespeleriet. Jag gillar personkemin mellan Affleck och Kendrick, men vilken skådespelare har inte bra kemi med henne? Ben Affleck verkar ofta få kritik för sitt skådespeleri men här är han klart bra. Han spelar sin socialt vrånga geni på ett underhållande sätt.


Filmen är också en rackarns actionrökare i partier. Jag gillar allt som oftast när man får se filmkaraktärer som är extremt duktiga på vad de gör. Tänk Matt Damons figur i Bourne-filmerna, eller De Niros figur i Heat.

The Accountant var en positiv överraskning och jag ger den fyra sönderskjutna meloner av fem möjliga.

Betyg: 4/5

måndag 23 januari 2017

Småstad (2016)



Alla som känner obehag av att prata inför folk räcker upp en hand!

Ibland stöter man på filmer som är mer personliga och säregna än de vanliga "13 på dussinet"-filmerna som sprutar ut från Hollywood. Svenska Småstad är en sådan film. Jag ville se den redan på Stockholms Filmfestival i november men jag fick inte ihop schemat då. Nu gavs chansen på en förhandsvisning på Stockholm Filmdagar som gick i veckan. Filmen är en blandning av dokumentärt och fiktion. Regissören Johan Löfstedt har använt sin egen familj i skapandet av denna film. Allt som händer i filmen är inte exakt dokumentärt, men relationer är tagna ur livet och personer är riktiga personer, hans morfar, hans morbror, hans mor och mostrar, deras partners, barn och barnbarn.


Löfstedt har döpt filmen till Småstad då den visar livet i den lilla staden Vadstena i Östergötland. Filmen borde kanske hetat Familjen då hans familj är bra mycket mer i centrum än staden. Handlingen i filmen är kanske i slutändan sekundär men den triggar en massa frågor och tankar om livet och de val vi gör. Huvudpersonen Björn finner videohälsningar till sig och systrarna från deras gamla far som just gått bort vid en gammal ålder. I dessa hälsningar från andra sidan graven uppmanar pappan dem att ta vara på sig, sin familj och livet. Vad gör vi med livet? Detta enda liv vi fått... Gör vi det vi verkligen vill, eller lever vi våra liv som om vi väntar på att något ska hända? Var det inte mer än det här?


Alltså, vilken speciellt upplevelse att se en film som denna. Det är en annan familj man ser på duken, men många saker berör och är liknande mitt och antagligen alla åskådares egna liv. Allt är inte likt, men tillräckligt mycket för att jag under hela filmvisningen satt som i en trans och tänkte på mitt specifika liv och min egen familj samtidigt som jag såg Löfstedt-familjen på duken. Det blev skratt och tårar om vartannat. Och vi var flera som satt kvar i mörkret till eftertexterna och hämtade oss lite innan vi steg ut i verkligheten igen.


Som film är den olik alla andra jag sett och ingen annan sätter därmed mallen för vad som är bra eller dåligt med en film som denna. Det var egentligen bara en enda sak som jag inte tyckte funkade helt bra. Mot slutet framförs en låt med text som jag kände blev för sentimentalt och kladdigt. Under stora delar av filmen hade de instrumental musik som var mycket bra. Sången bröt av stämningen och istället för att addera djup och mening tog den mig ut ur filmen. I övrigt var det mesta bra. Jag störde mig inte alls över att vissa av skådespelarna framförde vissa av sina repliker lite stelt. Det passade in i filmens stil. Jag gillar denna film och dess stil jättemycket. Kanske inte som den enda typ av film jag vill se någonsin mer, men som en krydda och förändring mot det vanliga är detta mycket vederkvickande, ja till och med vitaliserande.

Jag ger Småstad fyra minnen om Skövde av fem möjliga.

Betyg: 4/5


fredag 20 januari 2017

Split (2016)


Jag är inte ett stort fan av M. Night Shyamalans filmer. Till och med hans så hyllade första film, The sixth sense, tyckte jag var tämligen överskattad. Det gick snabbt utförs och andra filmen Unbreakable fann jag outhärdlig. Även den var mestadels hyllad. Jag gav upp och hörde därefter på avstånd att hans filmer blev svagare och svagare. Jag återsåg inte vår käre regissör förrän sekten drog ner mig i fördärvet och jag tvingades se hans After Earth på bio. Det är kanske den sämsta film jag skrivit om på bloggen.

Men nu gav jag honom chansen igen. Filmen Split, premiär idag, visades på Stockholm Filmdagar här i veckan, och det verkade som att det var en mer eller mindre ordinär thriller. Eller är det en lättare skräckis? Jag har normalt sett inga problem med övernaturliga saker i filmer, men i Shamalandingdongs händer gillar jag det inte. Jag har alltid en känsla av att han kör med tricks och twistar för sakens skull, för att showa off. Men jag kan nu med glädje säga att hans Split är nästan helt utan övernaturliga inslag. Nästan. Hade filmen varit en renodlad thriller helt utan dessa inslag hade den kunnat bli ännu starkare för mig, för det finns helt klart intressanta element i denna film.



Filmen handlar om en ung man med en så där 23 olika personligheter som kidnappar tre tonårstjejer och håller dem inspärrade i okänd källare. Vi vet inte vad som driver dem, förövarna, alla inne i huvudet på mannen. Vi får följa tjejernas kamp för att ta sig fria, kidnapparnas psykolog som långsamt lägger ihop ett och ett samt den interna kampen mellan de goda och onda karaktärerna i skurkens inre. De som kämpar om tiden i ljuset.

Filmen påminner mig om både 10 Cloverfield Lane och Room. Här är det dock inte offren som gör de bästa skådespelarinsatserna, även om Anya Taylor-Joy i rollen som Casey är mycket bra. Nej, det är James McAvoy, känd från The disapearance of Eleanor Rigby, i rollerna som Dennis, Barry, Hedwig, Patricia och de övriga är filmens stjärna. Han är ljuvlig att se i denna film. Vi får se en masterclass i skådespeleri helt enkelt.


Spänningen är på topp. Tempot är helt ok även om filmen kanske har en svacka i mitten. Det är slutet som jag kan ha lite problem med. Jag fann det onödigt orent. Antingen var detta ett ofullständigt slut. Eller så är hela filmen bara en set-up för en uppföljare. Och om det är så blir man ju lite snopen. Jag i båda fallen faktiskt.

Som helhet hade jag i alla fall en kul stund i biomörkret och jag tycker nog allt att detta var den bästa av de få jag sett från M Night. Japp, jag sa det. Bättre än Sjätte sinnet.

Jag ger Split tre gedigna personligheter av tjugofyra möjliga.

Betyg: 3/5

Vi var flera bloggare från Filmspanarna som såg filmen under filmdagarna. Läs deras texter:
Jojjenito - om film
Fiffis Filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Har du inte sett den?-Carl



onsdag 18 januari 2017

Sherlock S04E03 - The final problem (2017)



Detta är en spoilerfylld revy av Sherlock S04E03 The final problem.

Det är sannerligen inte lätt att skriva ner sina tankar om denna tredje film från säsong 4. Jag var helt konfunderad över vad jag bevittnat direkt efter titten. Vad tusan var det här? Jag gör ändå ett ärligt försök att analysera vad vi såg och vad jag känner om detta. Antagligen måste jag se om filmen ett antal gånger innan jag vet helt säkert hur mycket jag uppskattar den. Något som är helt säkert är att jag satt på helspänn under stora delar av filmen, helt inne i det som hände på tv-skärmen. Var jag underhållen eller rent av imponerad? Tja, det beror på. Man kan ju bli som upplsukad av att se en tågkrasch i slow motion också. Och det var kanske just det vi fick se i denna film, när Sherlock kraschade...


Om man dömer filmen efter hur stark upplevelsen var får den höga betyg. Men om man bedömer den efter logik och innehåll är jag rädd att den tappar betänkligt. Det visade sig att den enda karaktär som stod bakom "I am back", förutom Mary som snodde till sig uttrycket för att få Johns och Sherlocks uppmärksamhet, var Sherlocks syster Eurus. Det var hon och inte Moriarty som är tillbaka och hon delar ut det sista problemet, som visade sig vara det första problemet också.

Ett stort generellt problem med denna envig mellan Eurus, Sherlock, John och Mycroft är att syskonen Holmes nu spelas upp som så observanta och med så förfinade slutledningsförmågor att de inte bara kunde förutspå människors agerande 2-3 veckor i förväg (som Sherlock gjorde i "The lying detective") utan Eurus kunde tydligen till och med förutspå händelser flera år framåt i tiden. Vilken makalös slutledningsförmåga! Men detta gör också att all rimlig logik faller, att "the stakes" blir lika meningslösa som när två odödliga supermän slåss med varandra då vi vet att ingen kan dö. Seriens hörnstenar urholkas än mer. Det blir helt enkelt inte lika spännande längre när det blir så här konstruerat och forcerat spännande. Om ni förstår vad jag menar? Det blir bara förbryllande och överraskande på det dåliga viset. I slutändan kändes det som att hela filmen var en enda lång drömsekvens där naturlagar, logik och kontinuitet var åsidosatta.


"The final problem" var chansen för showen att visa var skåpet skulle stå. Efter en svag etta och en ok tvåa skulle en spektakulär trea kunna rädda hela säsongen. Men när vi summerar alla tre filmerna har allt för mycket sopats under mattan i denna fjärde säsong. En massa saker sker helt utan förklaring. Duon Gatiss och Moffat viftar bara med vänsterhanden och hoppas att publiken ska svälja vilka orimligheter som helst.

Tag till exempel den, inledningsvis otroligt bra, scenen när Sherlock besöker Eurus i hennes glasbur. I "The lying detective" som utspelas dagarna före "The final problem" var Sherlocks slutledningsförmåga så vass att han kunde förutse händelser i flera veckor i förväg. Här i "The final problem" kan han inte ens se att glasrutan saknas. Showen ger en beige förklaring om att Eurus hade en röstomvandlare i munnen, eller vad det nu var, för att få hennes röst att låta som att den kom ut högtalarna. Men fiolen då? Det är helt orimligt att Sherlock inte skulle höra att den var i samma rum som han själv. Hela scenen blir underminerad av det faktum att glasrutan inte var där. Och enda anledningen att de gjort scenen på detta sätt är för att överraska oss i publiken. Vi ska vända oss till vår kompis i tv-soffan och utbrista "WOW, the show blew my mind". Showen verkar ha glömt vad det var som "blew our minds" i de tidigare säsongerna. Sätt er ner och se om "A scandal in Belgravia" så ser ni tydligt hur det var när denna serie var som bäst.


Det finns en massa ologiska och onödiga kontinuitetsproblem mellan "The lying detective" och "The final problem". I slutscenen av "The lying detective" ser vi John bli skjuten i ansiktet av Eurus. Nehe? Det vara bara en liten pil med sömnmedel... Really? Hur tog sig gänget in i det über-säkra fängelset Sherringford? Sherlock bordar och tar över en fiskebåt. Dagen efter han legat döende i en sjuksäng? Really? Sedan bryter de sig in med ett lösskägg, en mössa och en lustig accent? Really? Det håller inte den förväntade nivån denna serie ska ha. Hur tar sig Eurus fram och tillbaka till Sherringford rent logistiskt? Och varför kommer hon ens tillbaka till fängelset när hon väl flytt? Ock om hon nu kan få människor att göra som hon vill efter fem minuter med dem i enrum, varför var inte redan både John och Sherlock under hennes "spell" då de redan träffat henne i enrum var för sig flera gånger i de två första filmerna?

En annan smått irriterande scen var hela inledningsscenen hemma hos Mycroft. En massa saker iscensätts av Sherlock får man anta. Men de är orimliga! Blödande porträtt, som taget ur Harry Potter, verkar bara vara med i filmen för att lura och överraska oss i publiken, inte Mycroft. Jag vill inte bli överraskad av showen på detta sätt. Jag vill bli överraskad tillsamman med karaktärer i filmen för saker som de med rätta har anledning att bli överraskad av.


Gatiss och Moffat har kanske blivit höga på att luras och chocka oss i publiken. De verkar arbeta i gränslandet där fjärde muren bryts gång på gång under denna säsong. Ett annat men kanske mer väntat ansikte som dök upp var ju Moriarty. "Wow, mind - blown".... Lyckligtvis var det en "flash back". Men hur showen sedan sydde ihop det med att Eurus hade styrt Moriarty hela tiden var så långsökt och krystat att Bobbys duschande kändes mer eller mindre naturligt helt plötsligt.

Ok, nog nu. Jag tyckte ändå att filmen var intensivt underhållande på något fasansfullt sätt. Trots alla logiska luckor fanns det en massa starka scener. Jag gillade att det var mer fokus på Sherlock, John och Myrcroft. Trots alla spektakulära utmaningar de ställdes inför var filmen ändå dialogdriven känns det som. Mycket av förklaring och handling sker via dialog också.


Jag behöver se om denna film för att veta vad jag slutgiltigen tycker om den. På vissa ställen kan man läsa att säsong 5 är bokad, på andra ställen är det mer grumligt. Låt oss hoppas att detta inte blir sista säsongen för de mysiga superdetektiverna. Och om vi får se mer av dem, vad kan vi se fram emot då?


I slutscenen ser man Sherlock skriva ett sms: "You know where to find me. SH". Jag tror att det är ett svar till hans sms-flörtande hjärtats dam Irene Adler. Jag hoppas att vi kommer få återbekanta oss med henne i säsong 5. Det verkar ju som att Mary inte har något direkt emot att S+J fortsätter att lösa mysterier i alla fall. Och vi får sannerligen hoppas att vi slipper se med av Eurus, vid sidan av en och annan duett med fiolerna då och då kanske.

Betyg: 2 eller 3 eller 5 av 5... Vet det icke, men fortsättning följer efter omtittar...


tisdag 17 januari 2017

Agatha Christie's Poirot - Series 1 (1989)


Fick tipset av den store Frans om denna tv-serie och jag "behövde" en serie som kunde gå i bakgrunden och ses vid tillfällen då jag inte är sugen på någon av de "stora" (GoT, Westworld etc).

Poirot är en välskriven och stämningsfull och mycket typiskt brittisk serie. Den utspelas under 1930-talet och i rollen som Hercule Poirot ser vi David Suchet. Detta har tydligen varit något av en dröm för honom och serien har under sina 13 säsonger lyckats filmatisera alla Agatha Christie's texter om den belgiske detektiven. Om min information är korrekt vill säga.

De tre första säsongerna, varav denna första säsong sändes på våren 1989, består av tio episoder vardera där de flesta är korta filmer om cirka 50 minuter. Samma sak med säsong 5. Alla övriga säsonger (4, samt säsong 6-13) består av långfilmslånga avsnitt på samma sätt som serien Sherlock kör. Det är då också ett fåtal filmer per säsong, typiskt 2-4 stycken. totalt sett är det 70 episoder, vara cirka hälften är av den längre sorten. Serien sista och trettonde säsong sändes 2013.

Enligt tipsaren (se första stycket ovan) är serien bättre mot slutet, men jag är inte en sådan som hoppar rakt in i mitten av en tv-serie. Sålunda har jag sett säsong 1 nu och jag måste säga att än så länge är detta en trivsam om än harmlös serie. Jag ser helt klar fram emot att titta vidare och då hoppas jag att kvalitén stiger än mer. Mark Gatiss som varit med och skrivit episoder i både Sherlock och Doctor Who har bland annat skrivit manus för flera avsnitt av Poirot.


Säsong 1 är tämligen jämn. Suchet sätter karaktären från första avsnittet. Han briljerar och sätter standarden för den gode Hercule. Humorn är stiff upper lippig på det mest brittiska sättet. Ett av favoritavsnitten är episode nummer 7 Problem at sea där Poirot är på en kryssning i Medelhavet med målet Alexandria. Miljöerna är helt förtjusande i avsnittet även om mysteriet hyfsat enkelt. Den nionde episoden The King of Clubs är noterbar då elitidrotten och tillik kortspelet bridge har en viktig del i lösningen av mysteriet. Det är varken första eller sista gången spelet bridge kommer förekomma i handlingen. En annan notabel aspekt av avsnittet är att Poirot här uppvisar en empati med offren och ser mellan fingrarna då det gäller huruvida han ska se till att de skyldiga ska hamna i finkan eller ej.

Första säsongen kommer knappast vara den starkaste men den är småputtrigt trevlig och perfekt som en serie som man kastar fram lite då och då när lusten tränger sig på.

Betyg: 2/5

måndag 16 januari 2017

Buffypodden (nr 39) - Samma tid, samma plats


Välkomna tillbaka! Idag släpptes första avsnittet från den sjunde och sista säsongen av Buffypodden. Jag och Johan tittar på Buffy the Vampire Slayer och sedan poddar vi om serien.

Dagens avsnitt är:
S07E01: Lessons
S07E02: Beneath you
S07E03: Same time, same place

Lyssna på, läs "show notes" och prenumerera på podden på avsnittets sida på Buffypodden.