Trois couleurs: Bleu (1993)

Decennier är ett projekt för att släcka dåliga samveten. Jag har haft boxen med Kiezlowskis Trikoloren ståendes i min dvd-hylla allt för länge. Jag tog inte chansen att se filmerna när de kom ut och nu har tiden gått och gått. Då, i början av 90-talet stod prettofilm högt i kurs. Det passade med min och mina vänners ålder och universitetsliv. Jag var inte lika säker att dessa filmer skulle falla mig på läppen nu. Den enda film av den polske auteuren jag sett var "Veronicas dubbelliv" som jag såg för ca 10 år sedan och den gillade jag i och för sig skarpt.

Jag inledde med den blå filmen. WOW. Vilken film. Jag såg den under utsökta omständigheter. Mitt i natten. Dödstyst i huset. De magiska timmarna när det verkar som att tiden står stilla. Endast ljudet av mitt eget hjärta hörs. Juliette Binoche är bra, det visste jag sedan tidigare, men här är hon brutalt bra. Hon spelar en kvinna som överlevt sin man och lilla dotter efter en bilkrasch. Det handlar om sorg, om viljan att fly från allt och dra sig tillbaka innanför murarna. Men också om frihet, filmens tema. Var kommer det in? På ett perverst sätt ges hon nyvunnen frihet som resultat av den hemska olyckan. Hon säljer familjens gård och allt hon äger. Nästan i alla fall. Den blå kristallampan som dottern hade i sitt rum kan hon inte skilja sig från.

Kvinnan är en konstnär, en musiker som har levt i skuggan av sin man. Hon har kanske storögt sett på när mannen gjort karriär med musik som de båda (eller bara hon) skapat? Frihet från detta förtryck ger henne möjligheter att fortsätt i eget namn. Det är en komplex historia. Jag vet inte ens om det är så väsentligt att förstå allt. Det räcker för mig att se Binoche göra sitt fantastiska porträtt och  låta mig omfamnas av den bitterljuva stämningen i filmen samt njuta av den fantastiska operamusiken. Huvudpersonen har en musik i sitt huvud som spelas om och om igen. Var gång kvinnan tänker tillbaka på det smärtsamma spelas operastycket upp med högre och högre angelägenhet. Musiken används på ett perfekt sätt för filmens handling och tema. Det gjordes på ett liknande sätt i "Amadeus", speciellt scenerna när Wolfgang skriver sitt Requiem.

Direkt efter jag sett den var den en klockren femma! Nu har det gått några veckor och känslorna har dämpats. Jag tror att den kanske fortfarande är en femma någonstans därinne, men jag ger den vid detta tillfälle fyra skrapade knogar av fem möjliga.

Betyg: 4/5